Den Östmanska metoden för högre vetenskaplig nivå

Av: Anders Ahlbäck, Johanna Ilmakunnas, Hanna Lindberg & Pirjo Markkola

Platsen är ett forskarseminarium eller en konferenssession. Ett mer eller mindre halvfärdigt utkast till artikel eller kapitel läggs fram för diskussion av nervösa författare. Så får Ann-Catrin Östman ordet. Entusiastiskt framåtlutad berömmer hon författarna genom att presentera en knivskarp analys av hur ansatsen i texten teoretiserar ämnet på ett nytt sätt och för forskningsfältet framåt. Författarna lyssnar ivrigt, med en känsla av att plötsligt förstå sin egen forskning litet bättre. En känsla av ämnets betydelse och forskandets upptäckarglädje sprider sig i rummet.

I förordet till sin doktorsavhandling 2008 tackade Johanna Wassholm Ann-Catrin Östman för att ”hon tror att vi alla är genier”. Det är en träffande sammanfattning av den “Östmanska metoden”. I så väl seminarierum och föreläsningssalar som i kafferum och universitetets korridorer möter Ann-Catrin sina kollegor, studerande och doktorander med uppskattning och nyfikenhet. Men det är ingalunda frågan om någon naiv tilltro, utan om en sporrande och anspråksfull förväntan. Ann-Catrins engagemang får mottagaren att vilja utmana sig själv och ytterligare höja den vetenskapliga nivån. Hennes uppskattning inspirerar och motiverar till bättre studier och mer ambitiös forskning.

Läs mer

Kan historiker vara opartiska?

Av: universitetslektor, Jonas Ahlskog

Rubriken för min bloggtext är lånad. Originalet återfinns i filosofen och historikern R. G. Collingwoods föredrag vid Stubbs Historical Society, 27 januari 1936: ”Can Historians be Impartial?” Stubbs är Oxforduniversitets äldsta och kanske mest prestigefyllda föredragsforum, ofta gästat av högdjur inom brittisk politik och kultur. Vid tidpunkten var Collingwood främst känd som arkeolog och historiker. Han var aktuell med sitt hyllade verk Roman Britain and the English Settlements (1936) och förväntades antagligen tala i anslutning till bokens empiriska rön. Förväntan infriades inte. I stället höll Collingwood ett föredrag som måtte ha chockerat sällskapets konservativa och besuttna publik. Collingwood förnekade inte enbart att historiker kan vara opartiska, utan även att det ens är önskvärt:

Läs mer

De finska flickornas fördelar

Av: docent Mats Wickström

Under de första efterkrigsdecennierna var äktenskap mellan svensk- och finskspråkiga finländare, så kallade blandäktenskap, ett eldfängt debattämne i den finlandssvenska offentligheten. Blandäktenskapen blev på den här tiden allt vanligare och ansågs vara en av orsakerna till finlandssvenskarnas oroväckande demografiska stagnation i förhållande till den mer fruktsamma finska majoriteten. Statistiska undersökningar visade nämligen att barn födda i blandäktenskap oftare blev, som det hette vid den tiden, finnar än svenskar. Det var särskilt barn födda i äktenskap mellan en svenskspråkig man och en finskspråkig kvinna som, ur en minoritetsnationalistisk synvinkel, i stor utsträckning förlorades till finnarna. De svenskspråkiga männens växande tycke för finska kvinnor problematiserades, men det rådde delade meningar om det var de finlandssvenska männen eller kvinnorna som borde bära hundhuvudet för att männen gick över den svenska ån för att hämta finskt vatten.

Läs mer

”Rabaldret i Nicosia var finländsk hämnd” – Hur ett slagsmål på Cypern blev en internationell incident

Av: Rasmus Marjanen, doktorand

I december 1967 skrevs det i den finska pressen ivrigt om en säregen skandal: finska FN-soldater hade varit delaktiga i ett storskaligt slagsmål på en nattklubb i huvudstaden Nicosia på Cypern. Men vad handlade det egentligen om? Försvarsmakten samt Utrikesministeriet hade sin egen version av händelserna, även om de säkerligen skulle ha föredragit att saken inte diskuterades överhuvudtaget. Information sipprade dock ut, och i tidningar förekom även referat på vad utländska tidningar rapporterade om händelsen. Vid det här laget hade Finland redan börjat profilera sig inom världspolitiken som en ivrig deltagare i fredsbevarande insatser, och händelsen hade potential att rubba bilden av landet som den sansade, neutrala medlaren.

Cyperninsatsen som inleddes 1964 var Finlands största satsning på fredsbevarande sedan landets första deltagande i Suez 1956–1957.  Den inledande finska kontingenten bestod av 1003 man, vilket vida översteg uppslutningen i tidigare insatser. På Suez hade motsvarande styrka utgjort endast en fjärdedel av detta. Beslutet att delta hade också föregåtts av en hätsk tidningsdebatt, och därmed kunde Försvarsmakten förvänta sig att pressen entusiastiskt skulle snappa upp en eventuell skandal.

Läs mer

Olaga hysande, papperslösa och yttre gränser

Av: Ann-Catrin Östman, äldre universitetslektor

På vintertinget år 1814 ställdes Dragsfjärdsbönderna Isak Johansson och Isak Isaksson till svars för olaga hysande. På sina gårdar hade de gett uppehälle och arbete åt två drängar, som bägge kallade sig för Christian. Det hade kommit till myndigheternas kännedom att männen hade flytt livegenskap och hårda villkor i Baltikum. Idag skulle vi kalla dem papperslösa eller irreguljära migranter.

Till sitt försvar framhöll de anklagade att de hade velat hjälpa ynglingarna, som ”vid sin ankomst varit så nakne och utsvaltne at Svaranderne af medlidande emottagit dem i sitt hus”. Inför rätta urskuldade bönderna sig genom att påpeka att drängarna hade sagt sig komma från Lovisa stad och Ingå socken. Men även detta kunde ha renderat bönderna böter, eftersom dessa inte hade låtit mantalsskriva nykomlingarna.

Läs mer

Vad skulle Klinge säga?! reflektioner kring akademiska förord

Av: Sebastian Lindberg, doktorand

Under de fyra åren som jag arbetat med min doktorsavhandling har jag haft glädjen att ha ett eget bord i Nationalbibliotekets vackra södra sal i Helsingfors. Då litteraturen, staplad i svajande torn på bordet, börjat smaka för mycket trä eller förmågan att konstruera sammanhängande meningar totalt verkar ha runnit ur mig (sker speciellt på eftermiddagstimmarna) har jag ibland tagit en kort promenad till Rotundans hylla med publicerade doktorsavhandlingar. En samling där min egen avhandling också hoppeligen någon gång kommer att ingå.

Läs mer

Professorsjobb och vardagens praktiker i 1700-talets Åbo

Av: professor Johanna Ilmakunnas

Intellektuellt arbete, idkande av vetenskaper samt undervisning och handledning på universitetsnivå handlar huvudsakligen om innehåll och växelverkan mellan individer. Men också materiella omständigheter påverkar forskararbetet, likaväl nu som på 1700-talet. Inom den nyaste historieforskningen som berör universitetshistoria och vetenskapshistoria har forskare allt oftare börjat betrakta materiella och emotionella dimensioner av forskararbetet. Läser man äldre vetenskapshistorisk forskning med känsla för det materiella och det vardagliga, hittar man också vardagens praktiker förvånande ofta, åtminstone mellan raderna. Detta betyder att historiker på 2020-talet fortfarande kan använda forskning publicerat på 1870-talet eller 1920-talet; historisk forskning föråldras väldigt långsamt, om nånsin.

Läs mer

Om professorshustrur, kroppar och kvastförsäljare: Identiteter under tidigmodern tid vid Sixth Conference of the Nordic Network for Renaissance Studies i Århus

Av: Robin Engblom, doktorand

Det var ett regnigt men vackert Århus som välkomnade mig till den sjätte konferensen för Nordic Network for Renaissance Studies i slutet av september. Det tre dagar långa schemat var fyllt med intressanta föredrag och inspirerande inledningsanföranden, och trots att jag endast hade möjlighet att närvara under två av dagarna reste jag hem med flera nya idéer för både avhandlingsarbetes fortskridande och till eventuella framtida ’skrivbordsprojekt’. Inom ramen för ett gemensamt forskningsprojekt, Professor’s Household – The Royal Academy of Turku as a Family Network in the 17th Century lett av Mari Välimäki, höll jag tillsammans med Minna Vesa från Helsingfors universitet ett föredrag om kvinnor i lärda hushåll under 1600-talet. Temat för konferensen var identiteter i tidigmodern tid, vilket föreföll tilltala forskare ur flera vetenskapliga fält.

Läs mer

Finlandssvenska öden i Sovjetunionen

Av: docent Matias Kaihovirta

Kort efter jag disputerat blev jag inbjuden att medverka på en öppna dörrars-dag i Pojo lokalhistoriska arkiv i Fiskars (arkivet finns numera i Karis). Under tillställningen besökte mest ortsbor arkivet, en del i hopp om att hitta information om olika lokalhistoriska ärenden de intresserat sig för, andra kom helt enkelt för att umgås och dela med sig av sina minnen och berättelser från hemorten.

Det var ändå ett samtal som jag kommer särskilt väl ihåg. Besökaren hade tagit sig tid att besöka arkivet denna dag för att få berätta om ett ärende som länge hemsökt hans släkt. Vad hände med deras släkting, en bruksarbetare från Billnäs som under inbördeskriget flydde till Ryssland? Jag kände till namnet på besökarens släkting. Det var fråga om en röd bruksarbetare som flytt undan de vita och tagit sig till Sovjetryssland och senare hade han fått arbete i Baku. Under flera år hade han sänt brev och vykort från Baku till familjen i Billnäs. Men efter 1930 slutade breven att komma från Baku.

Läs mer

Om Alvi och Yngve, och att lyfta funktionshinderhistoria ut ur marginalen

Av: Hanna Lindberg, FD

Fotografiet är taget sommaren 1917 på Sunnanberg Mellangård i Pargas. Längst till höger står min morfar Runes Lindholm som då är tre år gammal. Festfin poserar han tillsammans med sina föräldrar Gideon och Elsa, samt syskonen Doris, Alvi och babyn Elvi. Det syns kanske inte så tydligt på det mörka fotografiet, men Alvi sitter i en hög stol med ordentligt stöd för ryggen. Eventuellt är det den rullstol han använde och som många år senare fortfarande fanns bevarad på vinden i huset. Alvi var nämligen rullstolsburen, troligtvis under hela sitt liv. Han dog endast 16 år gammal, men fanns väl bevarad i morfar minne. Det berättades att Alvi var rolig och tuff, till exempel att han i ung ålder snodde cigaretter, vilket säkert imponerade på den tre år yngre lillebrodern.

 Foto: privat

Läs mer