Åbo Akademi har nyligen lanserat filmen Jordklotet, lyckan och jag. Tre filmer om hållbar utveckling. På konvolutet står att ”samhällsvetenskaper, humanistiska vetenskaper, naturvetenskaper och teknologi erbjuder inriktningar och kurser som ger handlingskompetens för morgondagens beslutsfattare”. Filmen är delad i tre delar. Den första handlar om naturresurser, den andra om samhället och den sista har titeln individen. Här förväntar sig tittaren att de humanistiska ämnena vid Åbo Akademi skall presentera sina projekt. Det enda smakprovet på de humanistiska vetenskaperna kommer dock från religionsvetenskapen där Mika Lassander berättar om sin intressanta forskning om Greenpeaceaktivister.

Filmen är bra och tankeväckande och det är förträffligt att en sådan har gjorts. Som forskare och lärare vid allmän historia vid ÅA, ett ämne som har miljöhistoria som ett av sina tyngdpunktsområden, ansätts jag dock av blandade känslor. Glädje över att filmen gjorts. Självförebråelser för att vi inom vårt ämne inte reagerade på ett gruppmejl till ämnena där man kunde anmäla sitt intresse att medverka i filmen (misstänker att även andra missat chansen). Besvikelse över att människorna bakom filmen inte kommit på att kontakta oss en gång till. Ilska över att humanister så ofta hamnar i en marginell position när det gäller miljö och hållbar utveckling. För jag vill vidhålla att miljöhistoria är lika viktigt för morgondagens beslutsfattare som geologi eller nationalekonomi. Åtminstone jag skulle känna mig tryggare om jag visste att nuvarande och framtida beslutsfattare hade åtminstone någon kunskap om miljöhistoria, ofta definierat som studiet av förhållandet mellan människan och den övriga naturen i det förflutna.

Även om naturvetenskaperna ger en grundläggande inblick i de miljöfrågor som ligger till grund för vårt framtida arbete för en mera hållbar utveckling har allt fler forskare, politiker och aktivister insett att miljöfrågor kräver insikter från de humanistiska vetenskaperna. Frågor som bör besvaras för att skapa hållbara lösningar är: Vad är det som skapar våra föreställningar om människans plats i naturen? Hur har dessa föreställningar förändrats över tid? Över huvudtaget är frågan om förändring, av hävd viktig för historiker, oumbärlig då vi försöker skapa förändringar i vårt sätt att se på miljön, resursutnyttjandet och våra praktiker. Teman som faller innanför miljöhistoriens område är frågan om hur samhällen i det förflutna lyckats överleva, d.v.s. huruvida de varit hållbara eller inte, föroreningar och naturkatastrofer, folkhälsa och avfallshantering, miljörörelse och miljödebatt. Miljöhistoriker samarbetar ofta med såväl natur- som samhällsvetare och det är detta samarbete, mångvetenskapligheten, som bidrar till ny intressant kunskap, vilket också kommer fram i filmen.

Vikten av att förstå förhållandet mellan människan och miljön, dynamiken mellan människan och den övriga naturen, åskådliggörs av att några av de medverkande i filmen anspelar på historiska händelseförlopp, kunskap som miljöhistoriker tagit fram och som breddar vår förståelse av hållbar utveckling i det förflutna och i samtiden. Miljöproblemen har en lång historia och det är nödvändigt att känna till denna historia för att skapa framtidsvisioner, för att förstå hur problemen kommit till och för att arbeta fram lösningar. Särkilt om man planerar en karriär som morgondagens beslutsfattare.