Vi har i årtionden vid historieämnet haft en kurs om utomeuropeiska världsdelars historia. Kurslitteraturen består av en lista med böcker, en om Amerika: en om Afrika, en om Sydostasien osv. Böckerna är av generell karaktär och genom att läsa dem kan man få en mycket ytlig uppfattning om de olika världsdelarnas historia. Under årens lopp har utbudet på icke-europeiska områdens historia utökats, vi har inte bara Globalhistoria utan man kan också ta 10 poängs kurser i bl.a. Afrikas, Latinamerikas och den islamiska världens historia. Det betyder att studenterna i ämnet Allmän historia har en möjlighet skaffa sig en mera fördjupad kunskap om olika områden och till och med specialisera sig på något annat än europeisk historia.

Ändå märker jag att kunskapen om den vida världen ofta är ganska begränsad, inte minst hos mig själv. Många av oss känner någotsånär till händelseförlopp som resulterat av koloniala möten eller upphävandet av sådana. Dramatiska skeenden som handlar om våld, förtryck, uppror och krig. Stora översikter och berättelser som berättas i alla framställningar tillsammans med vissa namn på personer som man måste känna till, den typiska situationen i traditionell historieforskning. I den förbiflimrande kavalkaden av händelser och förhållanden gäller det dock att hitta en hållhake, en krok att hänga i för att få grepp om den oöverskådliga mängden av fakta. Liksom med all historia hjälper det att ha något slags relation till området man vill lära sig något om: släktskap, ett kärleks- eller vänskapsförhållande med en person från området, en arbets- eller semesterresa som väckt ett intresse, musik och materiell kultur som man blivit förtjust i.

I brist på andra hållhakar har skönlitteratur varit ett nyttigt pedagogiskt redskap för mig. Just nu handlar det om Aminatta Fornas bok The Memory of Love (2010) som utspelar sig i Freetown i Sierra Leone kring 2002, strax efter att det blodiga inbördeskriget avslutats. Klart jag kände till inbördeskriget, att en stor del av befolkningen blivit djupt traumatiserad av kriget och att diamantområdet spelat en roll. Men genom romanens fiktiva personer känns det angeläget att lära sig mera om bakgrunden och händelserna såsom de påverkat de vanliga människorna. Och jag förfäras av tanken på hur detta hårt utsatta land skall tackla den nuvarande katastrofala situationen med Ebola. Vet redan via släktingar något om problemen som epidemin och resförbudet lett till och kommer att resultera i. Men framför allt vill jag lära mig mera om landets historia och börjar titta på först Wikipedia (jo, som första åtgärd), sedan böcker och vetenskapliga artiklar. Det är nämligen så, att det jag tidigare kände till om Sierra Leones historia nästan helt begränsar sig till den koloniala perioden och framför allt till det sena 1700-talets koloniseringsprojekt då européer och frigivna slavar bosatte sig i Freetown. En alltigenom eurocentrisk syn, inser jag.

För en tid sedan läste jag Half a Yellow Sun (2006) av Chimamnanda Ngozi Adichie, en bok som handlar om Biafrakriget i Nigeria 1967-1970. Ett krig som jag hade en ganska vag uppfattning om, ett krig som jag minns från min barndom då vi kände ångest vid åsynen av tidningsbilder av de svältande barnen i Biafra. Krånglade vi med maten sade föräldrarna att vi skall äta vår mat eftersom barnen i Biafra fick gå hungriga. Jag och andra barn undrade hur våra matbord och de hungriga i Biafra var sammankopplade (det lär man sig först då man börjar studera globalhistoria). Vi grubblade över hur det skulle vara möjligt att skicka våra matportioner till Biafra. Sedan glömde jag Biafrakriget och när jag senare lärde mig något om Nigerias historia var det, igen, mest om tiden före självständigheten. Då jag nu läste boken kunde jag både relatera till de vaga bilderna av hungerskrisen jag mindes från barndomen och till det jag känner till om etniska och religiösa motsättningar i Nigeria. Den tragiska berättelsen om den tillfälliga igborepubliken Biafra var kortvarig men många av de motsättningar som ledde till kriget finns kvar. Genom att ha läst Adichies bok Americana (2013) har jag också lärt mig om livet i dagens Nigeria och livsstilen som följt med de senaste årens ekonomiska boom.

Naxaliterna och naxalbariupproret i västra Bengalen hade jag likaledes ganska diffusa kunskaper om tills jag läste Jhumpa Lahiris Lowland (2013), en fin bok som berättar om hur det kunde gå till då en ung man radikaliserades och blev naxalit. Om hoppet som en maoistisk ideologi kunde erbjuda dem som var utan land och om ungdomar från medelklassen som drogs till radikala rörelser av solidaritet. Det måste dock sägas att det förblir något av ett mysterium varför en av huvudpersonerna ansluter sig till naxaliterna eftersom författaren så klart tar avstånd från rörelsen. Men det gör att jag blir mer intresserad av den politiska situationen och försöker förstå huvudpersonens agerande i sin historiska kontext som jag får bekanta mig med samtidigt med gripande livsöden.

Böcker som de här är inte historiska romaner i den bemärkelsen att de skulle handla om en för länge sedan svunnen tid. De handlar om 1900-talets andra hälft och sådant de flesta av oss känner till från tidningar och TV. De fungerar som ett slags fiktiv samtidshistoria på mikronivå som gör det möjligt att leva sig in i en tid och en plats och bli engagerad på ett sätt som de allmänna framställningarna som läses på kursen om icke-europeiska världsdelar inte gör. Kanske vi också skulle erbjuda Area Studies typ av kurser som kombinerar historia och nutid, vetenskaplig litteratur och skönlitterära verk?

Det hurdana berättelser vi får läsa om nutiden är beroende av det källmaterial som kommer att vara tillgängligt för framtida historiker. Det här för alla historiker självklara sakförhållandet slog mig med ny kraft då jag bekantade mig med Juha Suorantas och Sanna Ryynänens bok Taisteleva tutkimus. Med taisteleva tutkimus avser författarna forskning som analyserar den sociala verkligheten samtidigt som dess målsättning är att förändra världen, dvs. få till stånd sociala eller politiska reformer, vanligen i samarbete med människor som är aktiva inom olika samhällskritiska rörelser.

Suoranta är professor i vuxenpedagogik vid Tammerfors universitet och Ryynänen arbetar som universitetslektor i socialpedagogik vid Itä-Suomen yliopisto. Författarna vill med sin bok ta ställning till den samhällsvetenskapliga forskningens roll i lösandet av sociala och ekologiska problem. De menar att det inte räcker med att observera och analysera samhällsfenomen utan forskning skall entusiasmera och inspirera till större medvetenhet och sporra till aktion för en bättre värld. Den här typen av ”kämpande” forskning har en lång historia, mycket av den marxistiska forskningen (inklusive Marx själv!), kritisk teori, en del av forskningen kring genus, kolonialism och t.ex. Critical Animal Studies har haft och har en klar politisk agenda. Överhuvudtaget ses förbindelsen mellan forskare och aktivister som väsentlig för att forskarna skall kunna upprätthålla en levande kontakt med den sociala verkligheten. Det finns politiska aktivister som börjat forska för att bli bättre aktivister, dvs. för att bättre förstå bakgrunden och de komplicerade förhållandena som ofta ligger bakom politiska, sociala och ekologiska problem. Engagemang i politiska eller sociala rörelser kan för en forskare utgöra en integrerad del av arbetet som den såkallade tredje uppgiften, t.ex. i form av folkupplysning, föreläsningar, workshopar och sakkunnighjälp.

Boken fick mig att reflektera över historikers möjlighet att skriva om små inofficiella samhällsomdanade rörelser som bidragit till samhällsutvecklingen men som har lämnat få spår efter sig. Problematiken påminner om källäget för det vi brukar tala om som de utstötta och marginella gruppernas historia, grupper och teman som historiker lyft fram, i vissa fall uttryckligen för att peka på missförhållanden i det förflutna i syfte att göra en politisk poäng. Historiker, särskilt vi som undervisar och för diskussioner med studenter, funderar ofta över historievetenskapens möjligheter att göra världen till en bättre plats. Särskilt historiker som arbetar med teman som klass, kön, etnicitet och miljö funderar på liknande spörsmål som samhällsvetarna, nämligen frågor gällande forskarens position i förhållande till det undersökta och möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. En viktig skillnad mellan samhällsvetenskap och historia är dock tillgången till lämpligt källmaterial. Vi kan vara hur intresserade som helst av ett udda och subversivt tema, men om inga källor som belyser saken finns bevarade är vi hänvisade till att arbeta med tystnaden (vilket historiker gör). Det här hade jag nyligen anledning att tänka på då jag förgäves sökte material om en hundra år gammal förening. Situationen fick mig att reflektera över föreningar jag själv medverkat i och material dessa har lämnat efter sig – eller försummat att spara. Jag har varit och är medlem av både gamla hedersvärda vetenskapliga föreningar och kortlivade radikala ad hoc föreningar som bl.a. försökt skapa alternativ bankverksamhet och protesterat mot olika saker. Jag inser nu att jag i fall där det varit min uppgift att spara eller slänga efterlämnade papper har valt att spara material från de väletablerade föreningarna just för att de är gamla och har en tradition av att bevara sina papper. I de senare fallen där det gällt radikala kortlivade rörelser har jag obekymrat slängt pappren. Utan att tänka på vilken förvrängd bild av historien min handling kommer att leda till i framtiden.

Att vi är hänvisade till källor som är bevarade från den tidsperiod vi studerar för med sig att det som sparas och det som slängs blir en politisk angelägenhet. Den kände aktivisthistorikern Howard Zinn var en av dem som tagit upp frågan, fick jag lära mig då jag läste Sonia Yacos artikel om historiker och arkivarier som betraktar sig som aktivister. Zinn har hävdat att arkivarien genom sin dagliga lågmälda aktivitet upprätthåller politiskt och ekonomiskt status quo.  Det gäller dock ingalunda alla arkivarier. Det finns personer som börjat arbeta på arkiv uttryckligen för att utveckla samlingarna i viss riktning eller sådana som bildat nya arkiv just för att de betraktat ett visst material som viktigt att bevara. Arkiv och enskilda arkivbildare har en ansvarsful uppgift eftersom deras beslut kommer att bestämma vad historiker i framtiden kommer att ha möjlighet att finna i arkiven. Det här i sin tur bestämmer hur historieskrivningen ser ut och vilka berättelser om det förflutna som kommer att berättas.  Exemplet med mina föreningar visar att det är lätt att spara material då någon redan påbörjat arbetet och det finns kanske en mapp, kanske en låda där man deponerar pappren, banden, skivorna eller föremålen. Att hitta ett lämpligt befintligt arkiv för sin förenings papper eller rent av att bilda ett nytt arkiv förutsätter däremot en viss initiativförmåga. Det är mycket lättare att slänga de gamla pappren för att inte tala om banden, kassetterna och alla andra föråldrade föremål som innehåller spår av det som kommer att vara det förflutna om hundra år, femhundra år, tusen år… Man undrar vilka av oss som om femhundra år kommer att betraktas som tysta och marginella grupper i samhället, sådana som inte lämnat spår i källorna, sådana som enligt framtidens historiker är förtjänta av återupprättelse.

Laura Hollsten

Åbo Akademi har nyligen lanserat filmen Jordklotet, lyckan och jag. Tre filmer om hållbar utveckling. På konvolutet står att ”samhällsvetenskaper, humanistiska vetenskaper, naturvetenskaper och teknologi erbjuder inriktningar och kurser som ger handlingskompetens för morgondagens beslutsfattare”. Filmen är delad i tre delar. Den första handlar om naturresurser, den andra om samhället och den sista har titeln individen. Här förväntar sig tittaren att de humanistiska ämnena vid Åbo Akademi skall presentera sina projekt. Det enda smakprovet på de humanistiska vetenskaperna kommer dock från religionsvetenskapen där Mika Lassander berättar om sin intressanta forskning om Greenpeaceaktivister.

Filmen är bra och tankeväckande och det är förträffligt att en sådan har gjorts. Som forskare och lärare vid allmän historia vid ÅA, ett ämne som har miljöhistoria som ett av sina tyngdpunktsområden, ansätts jag dock av blandade känslor. Glädje över att filmen gjorts. Självförebråelser för att vi inom vårt ämne inte reagerade på ett gruppmejl till ämnena där man kunde anmäla sitt intresse att medverka i filmen (misstänker att även andra missat chansen). Besvikelse över att människorna bakom filmen inte kommit på att kontakta oss en gång till. Ilska över att humanister så ofta hamnar i en marginell position när det gäller miljö och hållbar utveckling. För jag vill vidhålla att miljöhistoria är lika viktigt för morgondagens beslutsfattare som geologi eller nationalekonomi. Åtminstone jag skulle känna mig tryggare om jag visste att nuvarande och framtida beslutsfattare hade åtminstone någon kunskap om miljöhistoria, ofta definierat som studiet av förhållandet mellan människan och den övriga naturen i det förflutna.

Även om naturvetenskaperna ger en grundläggande inblick i de miljöfrågor som ligger till grund för vårt framtida arbete för en mera hållbar utveckling har allt fler forskare, politiker och aktivister insett att miljöfrågor kräver insikter från de humanistiska vetenskaperna. Frågor som bör besvaras för att skapa hållbara lösningar är: Vad är det som skapar våra föreställningar om människans plats i naturen? Hur har dessa föreställningar förändrats över tid? Över huvudtaget är frågan om förändring, av hävd viktig för historiker, oumbärlig då vi försöker skapa förändringar i vårt sätt att se på miljön, resursutnyttjandet och våra praktiker. Teman som faller innanför miljöhistoriens område är frågan om hur samhällen i det förflutna lyckats överleva, d.v.s. huruvida de varit hållbara eller inte, föroreningar och naturkatastrofer, folkhälsa och avfallshantering, miljörörelse och miljödebatt. Miljöhistoriker samarbetar ofta med såväl natur- som samhällsvetare och det är detta samarbete, mångvetenskapligheten, som bidrar till ny intressant kunskap, vilket också kommer fram i filmen.

Vikten av att förstå förhållandet mellan människan och miljön, dynamiken mellan människan och den övriga naturen, åskådliggörs av att några av de medverkande i filmen anspelar på historiska händelseförlopp, kunskap som miljöhistoriker tagit fram och som breddar vår förståelse av hållbar utveckling i det förflutna och i samtiden. Miljöproblemen har en lång historia och det är nödvändigt att känna till denna historia för att skapa framtidsvisioner, för att förstå hur problemen kommit till och för att arbeta fram lösningar. Särkilt om man planerar en karriär som morgondagens beslutsfattare.