KRIG OCH ÄKTENSKAP

Ulf Sundberg

Ett historieintresse har ofta någon sorts ledmotiv, en särskild frågeställning som medfört att man dragits djupare och djupare in i de historiska frågeställningarna. För min egen del rör det sig om världskartan. I min ungdom tyckte jag geografi var intressant. Jag tittade mycket på kartor. Efter att ha konstaterat vilka länder som fanns och ungefär var de låg började jag fråga mig: Varför finns just de här länderna och varför går deras gränser där de går? Någonstans visste jag att ”så har det alltid varit” var fel svar. Det stod snart klart för mig att det fanns ett samband mellan krigen och kartan. Länder kunde uppstå, förminskas, förstoras eller till med försvinna som resultat av väpnade konflikter.

En tid senare insåg jag att krigen inte var hela förklaringen. Dynastiska skäl kunde vara väl så viktiga. England erövrade aldrig Skottland, eller tvärt om. Den engelska dynastin Tudor dog ut och den närmaste tronföljaren råkade vara kung av Skottland. Jag upptäckte sedan att även Spanien var ett resultat av ett dynastiskt spel. Ferdinand av Aragonien gifte sig år 1479 med Isabella av Kastilien och grunden till det nya Spanien var lagd. Även Akvitanska imperiet fascinerade mig. Henrik II av det franska huset Anjou fick ärva avsevärda områden i Frankrike av både sin mor och sin far. Han fick även ärva den engelska kronan. Imperiet blev ett faktum när Eleonora av Akvitanien skiljde sig från den franske kungen år 1152 och istället gifte sig med Henrik II. Eleonora tog med sig större delen av södra Frankrike i boet och ett imperium var skapat. Imperiet tillhör dock de statsbildningar som inte längre existerar. Efter över 100 år av krig, hundraårskriget, hade fransmännen i mitten av 1400-talet tagit tillbaka huvuddelen av allt fransk område som Henrik II en gång ärvt eller gift sig till. Konflikten blev därmed ett av de otaliga exempel där kriget har omskapat kartan. Normalt sett brukar fredsförhandlingarna avgöra hur kartan skall se ut efter ett krig, varför studie av fredsavtal för min del blir extra intressant. Hundraårskriget råkade bli ett undantag från regeln, något fredsavtal slöts aldrig och engelsmännen bara konstaterade sin förlust av stora landområden.

Med min vinkling på historieintresset blir man aldrig sysslolös. Det finns ett stort antal exempel på händelser som har lett fram till att gränser ändras, att nationer uppstår, expanderar, förminskas eller försvinner. Jag kan dock med tillfredsställelse notera att de gränsförändringar som har skett under min livstid, vilket inte är så få, har kunnat genomföras med betydligt mindre blodsutgjutelse än vad som ofta varit fallet under tidigare sekel.

Ulf Sundberg har just avslutat sina magistersstudier vid Åbo Akademi och har bland annat författat boken Svenska Freder och Stillestånd 1249 – 1814 (Hargshamn 1997).