Av: docent Johanna Wassholm

I början av 1990-talet befann sig Ryssland – förutom i ekonomiskt och politiskt kaos – i ett tillstånd av historisk vilsenhet. Den sovjetiska historiesynen – den stora berättelsen om folkets ständiga kamp mot feodala strukturer och aggressiva grannar på vägen mot det kommunistiska idealsamhället – hade kollapsat med det samhällssystem som skapat den.

Samtidigt fanns inget givet svar på frågan vilket historiskt narrativ som skulle bli den enande länken i framtidens postsovjetiska nationella identitet. Sökandet efter ett nytt förflutet både lockade och tvingade fram ett nytt intresse för och nya tolkningar av centrala teman i rysk historia som Romanovdynastin, den ortodoxa kyrkans betydelse och Stalins repressioner. På makthavarhåll var man medveten om att en uppfattning om ett gemensamt förflutet var en förutsättning för en stark kollektiv identitet, och parallellt med att landet mot slutet av 1990-talet så småningom kom på fötter började en ny offentlig historiekultur växa fram.

Ett viktigt led i övergången var ersättandet av de sovjetiska nationella högtiderna, som kretsat kring händelser av betydelse för det kommunistiska samhället, med nya. Den främsta sovjetiska högtiden, Oktoberrevolutionens årsdag den 7 november, började firas som Försoningens dag och senare Dagen för militär ära. År 2005 ändrades datumet till den 4 november som numera firas som Den nationella enhetens dag.

Den nationella enhetens dag uppmärksammar det ryska folkets gemensamma kamp för att slå tillbaka de polska invasionsstyrkor som under den stora oredans tid i början av 1600-talet hotade Rysslands existens. Denna sorts historiekultur kan ses som en kombination av en återgång till kejsartidens historiesyn och uppfunnen tradition. Dagen hade firats före Sovjetunionens tid, och Kuzma Minin och Dmitrij Pozharskij som enligt legenden hade lett kampen mot polackerna hade redan på 1800-talet framställts som stora nationella hjältar.

Köpmannen Kuzma Minin och furst Dmitrij Pozharskij, de folkliga hjältar som sägs ha lett kampen för att befria Ryssland från den polska ockupationsmakten, står sedan 1818 staty på Röda torget i Moskva. Foto: Johanna Wassholm.

Kampen mot polackerna 1612 belyser ett centralt drag i den postsovjetiska historiesynen, nämligen narrativet om ett Ryssland som ständigt varit och är hotat av aggression utifrån och ett enat folk som gång efter gång med stora uppoffringar räddar landet från undergång. Under sin tid vid makten har Putin systematiskt byggt vidare på narrativet och utnyttjat den för att främja sina egna politiska syften, bland annat genom att framhäva att Ryssland behöver en stark ledare för att avvärja hot utifrån. I historiekulturen har denna bild tagit sig uttryck i att härskare som Ivan IV (”den förskräcklige”) och Stalin har rehabiliterats och lyfts fram som ryska hjältar.

Det är inte fråga om att förneka brutaliteten i dessa härskares regimer, utan snarare om att betona att de gjorde det som var nödvändigt i en situation där Ryssland var hotat. På detta sätt har man skapat en fiendebild, där förutom den externa fienden den interna fienden har en given plats – ett förintande av den inre fienden framställs som en förutsättning för att besegra den yttre.

I ett tal den 17 mars 2022 underströk Putin att Ryssland måste ”rensa ut förrädarna” i de egna leden för att säkra segern över det ”fascistiska Ukraina och ”det onda väst” i det pågående kriget. Den retorik han använde var som en direkt avspegling av Stalins under 1930-talets repressioner.

Det förflutnas militarisering

Det mest centrala draget i den nya historiekulturen är militärens ökade synlighet. Redan 1995 stiftades en lag som listade sjutton för Rysslands historia avgörande slag, vilkas årsdagar skulle uppmärksammas under titeln Den militära ärans dag (Den’ voinskoj slavy). I en annan lag som Putin undertecknade 2006 stadgades att städer som uppvisat särskild heroism i landets försvar skulle tilldelas titeln Den militära ärans stad (Gorod voinskoj slavy). Till dags dato har ett fyrtiotal städer förärats titeln – i varje stad reser man ett identiskt minnesmärke och i anknytning till det ett utbildningscentrum för ”patriotisk fostran” som stadsbor och gäster uppmanas besöka.

Det utåt mest synliga uttrycket för militariseringen är Segerdagen, som sedan 1945 firats den 9 maj för att uppmärksamma Röda arméns ”seger över fascismen” i det stora fosterländska kriget 1941–1945. Dagen har firats med varierande intensitet under olika tider, och var en av de dagar som många hade svårt att förhålla sig till åren efter Sovjetunionens upplösning. Mot slutet av 1990-talet blev dock Segerdagen åter en stor högtidsdag, och de kommunistiska symbolerna togs igen i bruk. Under sin tid vid makten har Putin gjort Segerdagen till en patriotisk manifestation av ofantliga mått. Trots namnet begränsar sig evenemanget inte till en enda dag, utan sträcker sig över en period på närmare två veckor under vilken man underblåser ett patriotiskt patos som kulminerar den 9 maj.

Segerdagsparad i S:t Petersburg 2017. Segerdagen har under Putins regim blivit den främsta manifestationen för rysk patriotism, där sovjetiska symboler används parallellt med ryska. Foto: Johanna Wassholm.

Det senaste årtiondet har historiekulturen kring Segerdagen fått ett nytt spektakulärt tillskott, det så kallade Odödliga regementet, som började som ett småskaligt privat initiativ 2012 och inom några år förvandlades till ett massevenemang. I processioner som ordnas på Segerdagen bär ättlingar till veteraner på deras porträtt, och på så sätt traderas den stolthet och ära som många i Sovjetunionen och Ryssland känt och känner över Röda arméns seger i stora fosterländska till nya generationer som själva inte upplevt kriget.

Sedan 2017 har processioner också ordnats i utanför Ryssland, där de har blivit ett uttryck för historisk identitet och kulturell tillhörighet hos ryska emigranter. Tidvis har processionerna skapat konflikt och lett till motdemonstrationer. I samband med Segerdagen 2022 kommer vi sannolikt att se både ryska processioner och motdemonstrationer på olika håll i Europa. Mitt i det krig som nu pågår kan man förvänta sig starka känslor och reaktioner hos båda parter.

Propagandans kraft

Den historiesyn som den ryska regimen propagerat för har stärkts av att den kontinuerligt har förmedlats av statliga medier, men också på många andra sätt. I början av 2010-talet gjordes en genomgång av samtliga historiska läromedel i Ryssland för att regimen ville försäkra sig om att den historiebild som skolorna förmedlar är förenlig med dess egen. Den officiella historiesynen har också synliggjorts genom inrättandet av permanenta utställningar som går under namnet Ryssland – min historia (Rossija – Moja istoria) i landets större städer. Dessa beskriver med hjälp av modern interaktiv och multimedial teknik de viktigaste skedena i Rysslands på ett sätt som är förenligt med den officiella historiesynen. En röd tråd i narrativet är Rysslands historiska mission att försvara traditionella ryska värderingar och den ortodoxa tron – med andra ord ”den ryska världen” (russkij mir) – mot dekadens och aggressiva fiender.

I lika hög grad som om den förenklade och förvanskade bild av det förflutna som medvetet skapas handlar historisk propaganda om att tysta och eliminera alternativa narrativ. Under Putins regim har man försvårat eller omöjliggjort forskares tillgång till arkiven, förbjudit organisationer som Memorial, sedan sent 1980-tal en central aktör för insamling av information om offren för politisk repression, och stiftat så kallade historielagar som fastställer vad som är tillåtet och förbjudet att offentligt uttala om det förflutna.

Att den förenklade och svartvita bild av Rysslands historia som Putin under de senaste årtiondena har skapat de facto har fått ett relativt starkt genomslag i det ryska historiska medvetandet tjänar som en viktig påminnelse om den destruktiva kraft idéer om det förflutna kan få när de sätts i politikens tjänst. Likaså är det en påminnelse om att alla som värnar om bibehållandet av ett demokratiskt och fredligt samhälle kontinuerligt måste arbeta för att lyfta fram historiens komplexitet och stärka förståelsen för olika perspektiv med hjälp av källkritisk metod. Endast på detta sätt kan man motverka uppkomsten av potentiellt destruktiva historiebilder som underblåser hat och aggression. I ett samhällsklimat där många efterfrågar entydiga svar på komplexa frågor kan denna roll ibland vara otacksam, men den är viktigare än någonsin.

Johanna Wassholm är docent i Rysslands och Nordens historia