Skogsfinnarnas koloniala medbrottslighet?

Av: FD Mats Wickström

En färsk akademisk trend är att skriva in Finland och finländare i den västerländska kolonialismens och rasismens historia (se gärna Johan Ehrstedts inlägg i denna blogg för en kritisk diskussion). Projektet påminner om försöken på 2010-talet att fösa in Finlands historia i den europeiska Förintelsehistorien och EU:s metanarrativ, vilka inte fick något större genomslag. Inte minst på grund av att forskarna inte kunde påvisa några nya vägande empiriska rön om Finlands delaktighet i Förintelsen.

I den nyligen utgivna historieantologin Finnish Colonial Encounters: From Anti-Imperialism to Cultural Colonialism and Complicity (2021) är, som titeln antyder, frågan om skuld implicit närvarande även om dess innebörd för den förment banbrytande boken inte närmare diskuteras. Humanister brukar göra gällande att ord(val) har stor betydelse och Cambridge Dictionary definierar ”complicity” som ”involvement in a crime or some activity that is wrong”. Istället begagnar sig bokens redaktörer Raita Merivirta (forskardoktor vid allmän historia vid Åbo universitet), Leila Koivunen (professor i allmän historia vid Åbo universitet) och Timo Särkkä (universitetslektor i allmän historia vid Jyväskylä universitet) i sitt programmatiska inledningskapitel så gott som rakt av av begreppet ”colonial complicity”. Begreppet lanserades 2009 i den feministiska och postkolonialistiska forskningsantologin Complying with Colonialism: Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region. Historikerna Merivirta, Koivunen och Särkkä bjuder inte på någon egen tolkning av begreppet utan utgår från definitionen i Complying with Colonialism i sin egen definition: ”[….] participation in overseas colonialism by a country [min fetning, förklaras nedan] which ’has neither been historically situated as one of the colonial centres in Europe nor has it been an ‘innocent victim’ or mere outsider of the colonial projects’”.

Jag kan förstå varför de samtids- och framtidsorienterade samhällsvetarna hellre talar om ”complicity” än exempelvis ”involvement”, men på basis av begreppsdefinitionen ovan är det obegripligt att historikerna laborerar med ”kolonial medbrottslighet”, ”koloniaalinen rikoskumppanuus” i finsk direktöversättning (”koloniaalinen osallisuus” motsvarar definitionen, men inte det engelska ordparet), då definitionen huvudsakligen beskriver ett land som Finland. Skuld saknas. Var är brottet som motiverar parandet av ”colonial” med ett annat engelskt ord som har en otvetydig och etablerad betydelse? Är det meningen att ”colonial complicity” ska förstås som deltagande eller medbrottslighet eller kanske snarare både och? Genomsyrad som jag är av brittisk-amerikansk kultur(kolonialism) tänker jag på Humpty Dumpty och äggets egenmäktiga ordanvändning. Historiker behöver förstås ibland en specialiserad begreppsapparat för att förstå och förklara, men ett slentrianmässigt införlivande av begrepp kläckta för andra syften än historieforskning slutar sällan lyckligt. I synnerhet som begreppet i fråga i första hand verkar ha introducerats för att begripliggöra upphovspersonens och det moderna Finlands och Nordens kluvna förhållande till såväl de mäktiga kolonialmakternas dragningskraft som det koloniala och post-koloniala.

I Complying with Colonialism är det socialantropologen och Afrikaforskaren Ulla Vuorela som introducerar och teoretiserar nyckelbegreppet ”colonial complicity”, vilket hon bland annat gör utgående från en post-kolonial läsning av sin egen barndomsläsning av A Little Princess (barnbok om en flicka vars pappa är en förmögen brittisk soldat i Indien) och Pippi Långstrump samt erfarenheter av utvecklingsbistånd i Tanzania på 1970-talet. Vuorela har norpat ”complicity” från den  inflytelserika postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak, som enligt Vuorela inte gör någon större grej av termen. Vuorela finner ordet intressant ”since it seems to provide a middle ground between feelings of ’guilt’ and ’innocence’ that keep haunting us [tydligen finländare om det inte är frågan om ett majestätiskt vi].” Som framgår av citatet är Vuorelas perspektiv presentistiskt och psykologiserande. Hon nämner ordboksdefinitionen av ”complicity”, men kvittar i den med en lös hänvisning till att den post-koloniala litteraturen med ”complicity” för det mesta menar ”participation in the hegemonic discourses, involvement in the promotion of universal thinking and practices of domination.”

Anmärkningsvärt nog hänvisar Merivirta, Koivunen och Särkkä bara flyktigt till Vuorelas onekligen spretiga och lätt kåserande text, där hon även kritiserar EU-direktiv och i förbifarten skriver:

Sometimes we [urfinnar av allt att döma] argue whether the fact that Sweden sent us Roman Catholic priests and bishops to convert us starting from the 12th century can be seen as the beginning of Swedish colonisation of Finland, akin to the missionary involvement in the making of colonies in different parts of the world. This remains a controversial issue.

Trots att Merivirta, Koivunen och Särkkä stöder sig på Vuorela och har sammanställt en revisionistisk bok som vill bryta med en traditionell och snäv uppfattning om kolonialism som herravälde över områden i fjärran tar de inte itu med Vuorelas heta potatis. Den fennomanska historiesynen skymtar dock till under ytan, till exempel i meningar som denna: ”However, the Finnish relationship to colonialism, was a complex one: Finns were not merely victims of Swedish or Russian imperial rule but also in many ways involved in colonialism.”

Det är alltid riskabelt när historiker låter sig förföras av snärtiga begrepp och teorier från andra vetenskaper – då händer det sig lätt att man blir både ahistorisk och ohistorisk. Ett gott exempel på detta i inledningskapitlet till Finnish Colonial Encounters är när Merivirta, Koivunen och Särkkä listar några exempel på ”Finnish colonial complicity”. Eftersom ålder är en trumf när man försöker påvisa ett fenomens historiska tyngd hittar de sitt första exempel på ”finsk” medbrottslighet redan på 1600-talet. ”Finland” var som bekant en del av Sverige på denna tid, men det är inte ställningen som riksdel i en stormakt med mer eller mindre misslyckade (utomeuropeiska) kolonialistiska företag som utgör medbrottsligheten utan en specifik grupp: skogsfinnarna från Värmland. Detta trots att Merivirta, Koivunen och Särkkä beskrivit ”colonial complicity” som något som gäller länder (se citat med fetning ovan).

Svedjebrukande savolaxare i Eero Järnefelts målning Trälar under penningen (Raatajat rahanalaiset) från 1893. Järnefelt använde folk från en gård i Savolax som modeller för sin iscensättning. Källa: Wikimedia Commons

Även om den svenska kungens svedjebrukande finska undersåtar från Savolax från och med slutet av 1500-talet koloniserade den värmländska vildmarken för den svenska kronans räkning (vilket Merivirta, Koivunen och Särkkä inte nämner) är det inte denna internkolonisation som avses utan skogsfinnarnas senare överflyttning till den svenska kolonin Nya Sverige (1638–1655) i Nordamerika. Utan att blinka berättar Merivirta, Koivunen och Särkkä att den svenska kronan behövde nybyggare för sitt projekt och att den därför ”offered petty criminals a reduction of their sentence to a few years of indentured labor [kontraktstjänare] in the colony”. Majoriteten av de småbrottslingar som accepterade kronans erbjudande att arbeta några år utan lön på andra sidan Atlanten för att undslippa straff i Sverige var ”Finns from Värmland in Sweden”.

Enligt historikern Kari Tarkianen sammanföll etablerandet av Nya Sverige ”med den skärpta attityd mot skogsfinnar, som [de svenska] myndigheterna började uppvisa i slutet av 1630-talet”. Skogsfinnarnas näringsfång och levnadsvillkor kringskars kraftigt bland annat genom 1639 års svedjeförbud och den ”svenska lokalbefolkningens hårdnande attityd”. Från utsatta och exploaterade av den svenska maktstaten och mobbade av majoritetssvenskarna på 1600-talet till ett tidigt finskt fall av ”kolonial medbrottslighet” på 2020-talet – det finns tydligen alltid utrymme att utnyttja maktlösa minoriteter. Som i det här fallet förvisso kunde framställas som föredömliga och aktiva nybyggare redan under den finska nationalismens guldålder (se frimärksbild nedan).

Huvudbonaden på figuren till höger är en finsknationell symbol för urfinskhet. Urfinnarnas hatt är ett nationalistiskt påhitt från 1800-talet. Källa: Wikimedia Commons.

Vidare ställer sig frågan om vilket land som deltog i eller var medbrottsligt till kolonialism genom skogsfinnarnas påtvingade flyttning till Nordamerika, skogsriket Värmland eller rentav deras ”urhem” Savolax? Skämt åsido – rätt svar är Sverige, rättare sagt den svenska kronan med rikskansler Axel Oxenstierna, som personligen var delägare Nya Sverige-kompaniet som enligt planerna skulle tjäna stora pengar på koloniprojekt (investeringen visade sig vara dålig), i spetsen. Den svenska staten och det svenska kapitalet satt i samma båt och skogsfinnarna fick lov att ro.

Allmänhistorikerna Merivirta, Koivunen och Särkkä bortser från skogsfinnarnas ställning i det svenska ståndssamhället och det verkar som om de inte förstått livsvillkoren för den stora majoriteten i det svenska riket, för att inte tala om handlingsutrymmet för fattiga finnar i de svenska ödemarkerna. Som FD i allmän historia snarare än FD i nordisk eller finländsk historia har mitt enkla rättesnöre beträffande det tidigmoderna Sverige varit ett starkt minne av att professor Nils Erik Villstrand en gång poängterade att livet på 1600-talet var en ständig kamp för överlevnad. Merivirta, Koivunen och Särkkä frågar sig inte heller vari skogsfinnarnas ”koloniala medbrottslighet” i den svenska statens koloniala projekt konkret låg eller hur förhållandet mellan finnarna och ursprungsbefolkningen formade sig utan konstaterar bara följande:

The area of New Sweden occupied by Swedish, Finnish, and Dutch settler-colonialists had originally been inhabited by Native Americans, the Lenapes, and the Susquehannocks, with whom the immigrants came into contact. The Swedish Crown was keen to have the settler-colonialists spread European culture and Christianity.

Juha Hiltunen, docent i Amerikas urfolkkulturer vid Uleåborgs universitet, berättar däremot att många finländare lärde sig ursprungsbefolkningens språk och att några även gifte sig med urinvånare. Bastu och svedjebruk förenade finländarna och ursprungsbefolkningen menar Hiltunen. Detta låter förvisso romantiserande, men nyanserar den grova genealogiska roll i den ”finska” kolonialismens historia som Merivirta, Koivunen och Särkkä låter skogsfinnarna spela.

På tal om skogsfinnar och andra finländare i Nordamerika rimmar den uppmärksamhet och nationella stolthet som under 1900-talet fästes vid Nya Sverige och finländskt deltagande i koloniseringen av Nordamerika i allmänhet illa med Merivirtas, Koivunens och Särkkäs påstående om att ”Finns have been able to claim innocence and non-involvement in colonialism and colonialist practices.” Visst är det så, men samtidigt har finländare för inte så länge sedan gärna velat framhålla att de också var med och byggde Amerika, vilket till exempel frimärksbilden ovan visar. Då var det coolt med kolonialism och nu när det är inne med uppgörelser och gottgörelser vill en del av ”oss” också vara med på det västerländska (amerikanska) trendtåget. Ulla Vuorela är något på spåren då hon skriver

Complicity is an important notion for those of us who are not quite situated in the centre; always wanting to get closer, our responses to the invitation give us a complicit position that we rarely even recognise. It also resembles a ‘tacit’ acceptance of hegemonic discourses, since if we want to be accepted by the centres it is only possible, or so we think, on their terms. Accepting the ‘latest’ school of thought, theory, authority is simply just one of the ways in which knowledge is pursued.

För oss historiker är det viktigt att motstå frestelsen så att vi inte fäller kategoriska domar över människor i det förflutna, särskilt inte människor vars livsvillkor många av oss modernhistoriker knappt kan föreställa oss även om de en gång levde i det som idag utgör Finland. Låtom oss inte bli medbrottsliga till en anakronistisk kolonisering av det förflutna bara för att vi vill hänga på det hegemoniska centrumets senaste påfund.

Mats Wickström är docent i nordisk historia och stipendieforskare vid Åbo Akademi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.