”När den nu, klimatförändringen, kommer [—] hur skall vi då anpassa oss?”. Den här frågan ställdes i Radio Vega i programmet ”De Äldres Råd” (17.2.2014). Svaret som gavs var att det inte finns någon enighet vad klimatförändringen beror på, klimatet förändras oberoende människan.

Det är vanligt att äldre herremän, likt de som yttrade sig i ”De Äldres Råd”, är klimatskeptiker. Nästan lika vanligt är att man diskuterar klimatförändringen som ett framtida fenomen som ”kommer”. Det här är en spännande formulering som på något sätt inbegriper att klimatförändringen meddelar oss när den är här. Lite i stil med ett pressmeddelande: ”Förbered er – imorgon den 28 februari 2053 klockan 16.00 kommer klimatförändringen”.

Tyvärr är det inte så här. Det här hänger ihop med att klimat är en statistisk konstruktion definierat som ett medelvärde för allt väder (nederbörd, lufttryck, temperatur m.m.) för en viss period. Perioden skall vara  åtminstone 30 dagar lång, men längden på klimatet är beroende av det som studeras. Till klimatet hör även anomalier som snöfattiga vintrar, extremt heta sommarmånader, häftiga vårflöden m.m. och dessa bör studeras över långa tidsperioder, helst flera år, om inte decennier, eftersom de inte förekommer så ofta.

Går du ut på din gård kan du alltså observera väder, inte klimat. En smällhet sommardag är bara väder inte en klimatförändring. Med andra ord sagt, klimat är vad du förväntar dig, väder är vad du får. Vill vi observera en klimatförändring måste vi därför se bakåt, inte på nuet, och inte framåt. Klimatförändringen ”kommer” således aldrig. Den har redan kommit.

Vi borde alltså redan nu göra allt vi kan för att anpassa oss, men det gör vi inte. Orsaken är att vi inte förstår risken med att inte anpassa oss. Det är de facto nästintill omöjligt att förstå den. Ett exempel är på sin plats.

Jag är (dö)rädd för fästingar, det vet de flesta i min närhet. Fästingen kan sprida besvärliga sjukdomar, och således tar jag en medveten risk när jag trots detta vandrar i skogen och rör mig i skärdgården. Jag har däremot försökt minimera risken för TBE genom att ta en fästingspruta. Sprutan hjälper däremot inte mot borrelia och därför går jag ogärna i shorts utan använder hellre långbyxor för att kunna borsta bort blodtörstiga fästingar som försöker komma åt min hud. Sist men inte minst gör jag en fästingkoll på kvällen. Allt för att minimera risken för att få någon av de sjukdomar som fästingen sprider. Jag blir hellre biten av ett lejon än får borrelia av en fästing.

Det är relativt lätt att förstå mitt smått maniska beteende även om få upplever fästingen som ett lika stort hot som jag. Hoten är konkreta sjukdomar och risken att få dessa ökar på sommaren. Hoten existerar däremot inte under vintern och därför behöver vi inte konsekvent vara aktsamma. De flesta kan således uppskatta och förstå hur utsatta de är när medierna i sin sommarbilaga skriver om fästingproblemet.

Det är inte lika lätt att förstå risken med att inte anpassa sig till klimatförändringen.  De ekonomiska och politiska hot som finns sprider ut sig över tiotals år och de är inte begränsade till sommarmånaderna. Hoten är konstant närvarande, men de är inte konkreta. De är svåra att anpassa till ditt liv, det du gör och där du bor just nu. För att inte tala om vad du gör om 10 år. Annat är det med fästingen. Den återkommer varje sommar.

Frågan hur vi skall anpassa oss är berättigad, men det är en svår fråga, och svaret är betydlig mer svårfångat. Det enda vi med säkerhet kan säga är att klimatförändringen kommer inte, den är redan här.