Etikettarkiv: demonstrationer

Lyssna.

Av: Oscar Winberg, doktorand i Allmän historia

Under de senaste veckorna har polisvåldet i Förenta staterna, som på flera håll urartat i polisupplopp, dominerat nyheterna världen över med omfattande demonstrationer inte endast i städer runtom USA utan även i Finland. Såväl polisvåldet som demonstrationerna har långa traditioner i Förenta staterna. Varken våldsbejakandet i Vita huset eller raserandet av statyer som hyllar vitmakt-ideologier står utanför historien. Det är uppenbart att vi behöver, kanske mera än på länge, historiker som kan sätta utvecklingen i dess rätta sammanhang i den offentliga debatten. Jag forskar i modern amerikansk politisk historia, men det är inte min röst som behövs. Det är röster som alltför ofta förbises eller förtrycks men som är avgörande för att förstå denna historiska stund. Läs mer

Historieanvändning och moraliskt ansvar

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

”Teflonpartiet” och den historiska förståelsen

Jag är nervös för vad som dagligen händer och vad som komma skall i Sverige. Jag är förbannad och samtidigt sorgsen över vad som har hänt i Sverige. Varje dag ställer jag mig frågande till det som utspelar sig på gator och torg, i bussar och på tåg, inom vardagslivet eller det sociala spelet på restauranger, klubbar och barer. Detta inlägg är lika mycket en politisk observation som det är ett ställningstagande. Genom att på något schizofrent sätt kliva ur rollen som historiker, anammar jag samtidigt den kunskap och förståelse som en historiker tillskansar sig för att tolka och uttala sig om mönster och tendenser vare sig dessa utspelar sig i då- eller nutid. Helt enkelt, det här är personligt.

Vad är det då som har orsakat det som vrider och vänder sig inom mig, en fråga som river och sliter i mig och skapar irritation? I år är det ett så kallat ”supervalår” i Sverige med demokratiska val i maj till Europaparlamentet, och sedan i september till landstingen, kommunerna och till riksdagen. Vi må reflektera över det faktum att den parlamentariska traditionen i Sverige inte ens kan räknas till hundra år, dvs. att alla medborgare har rösträtt vare sig man är man eller kvinna. Som medborgare är det både ett ansvar och rättighet att värna om ett fritt samhälle, i vilket man kan uttrycka sig och göra sin röst hörd, en förutsättning som påverkar i vilken riktning det samhälle man lever i utvecklas. I detta sammanhang existerar det dock en motsättning i Sverige, och om vi lyfter fram den slitna klyschan ”historien upprepar sig” så är liknelsen tyvärr allför talande här, dvs. insikten om att en samtida parlamentarisk aktör i dagens svenska riksdag gynnas av ett historielöst samhälle. Denna aktör tituleras här som ”Teflonpartiet” (vilket parti jag syftar på lämnar jag över till er läsare att tolka fritt kring), ett parti som lever på att ifrågasätta och rucka på de demokratiska fundament som Sveriges sociala, kulturella och politiska samhälle vilar på.

Varför jag kallar partiet för ”Teflonpartiet” istället för dess rätta beteckning är dels att det är min rättighet att göra så, dels att det är en talande liknelse för partiets sätt att hantera i efterhand känsliga frågor och kontroversiella utspel i dagens Sverige. Ingenting verkar fastna och det kvittar vad media och intellektuella gör, kritiken fastnar inte. Här spelar därför rollen som historiker en väldigt viktig roll att upplysa allmänheten om den dunkelhet och mörka rötter som bör kopplas till det som hör hemma intoleransens historieskrivning. Det som gör mig i synnerhet särskilt tveksam och uttalat rädd är det historiska mönster med sina tydliga kopplingar till nazismens framväxt och etablering i Weimartyskland under 1920-talet fram till det ödesdigra året 1933. Genom att klä sig i kostymer, tona ner ett språkbruk som normalt sett är fyllt av anklagelser och rasistisk trångsynthet och agera i en parlamentarisk miljö, lyckades det tyska nazistpartiet skapa sig en politisk plattform att stå på. Samtidigt utövade och visade den bruna svansen (SA etc.) till nazistpartiet på hur det förtryck som senare etablerades i Tyskland efter den 30 januari 1933 (datumet för Adolf Hitlers utnämnande till rikskansler) skulle komma att utveckla sig.

Min poäng här är rätt logisk. Till exempel, genom att klä sig enligt den socialt accepterade koden (kostym) avväpnade nazisterna i mångt och mycket sina politiska motståndare. Efter den 30 januari 1933 var kostymerna ett minne, ersatta med militär utstyrsel, men också, det tyska samhället hade stigit in i en process där alla nivåer nedmonterades i rask takt utifrån odemokratiska principer. Idag i Sverige rör sig ”Teflonpartiet” i liknade miljöer och använder sig av liknade strategier såsom nazisterna gjorde i Tyskland. Kanske detta låter en aningen dystopiskt, men jag vill hävda att så inte är fallet, utan dagligen rapporteras det om våldsamheter och överfall med fruktansvärda konsekvenser i Sverige. Senast igår (11.3.2014) i samband med den svenska journalisten Nils Horners tragiska död i Kabul försöker representanter med dolda kopplingar till ”Teflonpartiet” göra billiga politiska poänger av denna horribla händelse, ett dåd som utspelades i en konfliktfylld del av vår oroliga värld. Vidare har vi fallet med hur nynazister nyligen attackerade och knivskar demonstranter i Malmö, eller det helt absurda angreppet mot den anti-rasistiska manifestationen i Kärrtorp söder om söder i Stockholm den 15 december 2013, arrangerat av Linje 17, ett angrepp som hade planerats och utfördes av den mest radikala grenen av den bruna svansen. Det går inte att undvika det faktum att ”Teflonpartiet” är en del av en odemokratisk rörelse som dagligen strävar efter att vinna politisk mark och kraft i Sverige.

Detta kräver i sin tur av gemene man och kvinna att bryta med historielösheten för att förstå att historien kan upprepa sig själv. Historiskt sett är det alltid lättare att förstöra än att bygga upp något, vare sig det är idéer eller konstruktioner av diverse slag. Jag vill inte leva i en miljö i vilket ett parti har lyckats prägla en acceptans av intolerans och isolering. I Sverige, men också i många andra länder över hela världen, borde var och en känna och ta ett ansvar att sätta in dagens problem i en historisk kontext för att först förstå och sedan bryta ner de mörka krafter som lurar runt hörnet.

Om det är något som jag vill förmedla här så går det i linje med ett budskap som jag nyligen konfronterades med under en kortare vistelse i Delhi i Indien. Runt omkring denna kaotiska och intensiva stad finns det ett stort antal skyltar uppsatta med samma budskap: ”Think Today – Tomorrow It Is Too Late”.