av Holger Weiss

Debatten om det mångkulturella samhällets möjlighet och utmaningar har gått het de senaste tiderna såväl i Finland som i resten av Europa. För fem år sedan konstaterade den tyska förbundskansler Angela Merkel vid ett tal till de tyska kristdemokraternas ungdomsförbund att mångkulturalismen, som hon förstod som samexistensen av olika kulturer, har misslyckats totalt i Förbundsrepubliken Tyskland (”dieser Ansatz ist gescheitert”). I samma tal ställde hon sig dock bakom den tyska förbundspresidenten Christian Wulffs plädering att ”der Islam ist Teil von Deutschland”, något som hon understrukit i ord och handlingar sedan dess; i juli 2015 deltog hon vid brytandet av fastan under Ramadan.

Inte bara förbundskansler Merkel har avsvurit sig ”multikulti”. År 2011 deklarerade både den brittiska premiärministern David Cameron och den franska presidenten Nicolas Sarkozy att mångkulturalismen har misslyckats och att det gällde att integrera invandrarna i de brittiska och franska samhällena. Med andra ord: assimilera och omstöpa dem. I och för sig inte någonting nytt. Mats Wickström har i sin doktorsavhandling om vändningen från en assimileringspolitik till ett främjande av det mångkulturella samhället i Sverige visat att det handlar om vilka värderingar som sätts i fokus – minoritetens inklusive invandrarnas/främlingarnas eller majoritetens. Debatten i Finland under sommaren handlar mycket om detta – och lika mycket om historielösheten och minnesförlusten i dagens Europa.

Tvenne upplevelser denna sommar fick mig att tänka till om Europas svåra förflutna med att hantera etnisk och religiös mångfald. Vid ett besök i Ballin-Stadt i Hamburg, d.v.s. museet för emigration, fanns två utställningar: basutställningen om emigrationen från Europa till (huvudsakligen) USA fram till början av 1900-talet samt en specialutställning om flyktingar och illegala immigranter som kommit till Tyskland under det senaste decenniet. Senare under sommaren läste jag den tyska översättningen av Keith Lowes Savage Continent. Europe in the Aftermath of World War II (London 2012). Utställningen om emigrationen från Europa och de olika etniska utrensningarna under och efter Andra världskriget fick mig att kritiskt reflektera över det ”europeiska arvet” och de ”europeiska värderingarna”: hur har vi tagit hand om vår nästa? Dåligt, minst sagt. I och för sig är det otroligt att någon vill komma till Europa med de erfarenheter som oliktänkare, oliktroende, olikfärgade och olikkönade har gjort i denna del av världen – då som nu.

Frågan om det mångkulturella samhällets möjligheter i Europa bör ställas i relation till vår historia. Vad är folket, nationen, nationalstaten? Vem tillhör gruppen, vem är utanför? Låt oss snabbt rekapitulera de senaste tusen åren i Europas historia. Judarna trängs i ghetton eller fördrivs från västra Europa, muslimer kastas ut, katoliker i än den ena, protestanter i än det andra och heretiker av olika schatteringar sowieso är icke välkomna, fördrivs eller sätts i fängelse. Talar du fel dialekt eller språk bör du lära dig det statens officiella. Fel färg? – bäst att bli Kammermohr. Skörden slår fel? – skyll på juden eller grannhäxan. Spola framåt i den europeiska historien och vi har nationalstaten (kan judarna få medborgarrättigheter? Roma, sinti och annat farande folk definitivt inte.) – skall den vara homogen eller kan den vara heterogen? Spola framåt: socialdarwinismen och rasismen. De europeiska imperierna, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland och Osmanska riket (skall det räknas med eller inte?): etniska smältdeglar men olika rättigheter och privilegier för olika folk och klasser. Kanske inte så förunderligt att de stora emigrationsvågorna från ”den gamla världen” till ”den nya världen” kom just från dessa imperier. Samt från Syd- och Nordeuropa där staten inte kunde/ville bry sig om sina mindre bemedlade och maktlösa. Först: Bra att bli av med ’patrasket’; sedan insikten: befolkningen minskar! Minns även att de västeuropeiska kolonialimperierna tillämpade en lika dualistisk, rasistisk och segregerande politik gentemot sina medborgare och undersåtar – de förra hade politiska rättigheter, de andra inte (gissa vem som var undersåte?).

Kom uppgörelsen efter Balkankrigen och Första världskriget och omstöpningen av centrala, östra och sydöstra Europa. En halvmesyr, visade det sig – de mångkulturella staterna som uppstod bröts sönder inifrån och utifrån, etniska och religiösa minoriteter utrotades, fördrevs och omfördelades under 1930- och 1940-talet. 1900-talets europeiska historia fram till Wirtschaftswunder-perioden är en minst sagt en sorglig historia. Fast fr.o.m. andra hälften av 1940-talet blev i varje fall de östeuropeiska staterna etniskt homogena (och de som inte var det skulle bli det under 1990-talet).

Och ändå: den europeiska monokulturella Sonderweg är ur ett globalhistoriskt perspektiv ett sidospår. En annan fråga är om kulturerna och samhällena utanför den ”gamla kontinenten” är immuna för etnisk och religiös xenofobi. Det som de postkoloniala och senmoderna europeiska samhällena dock kan och bör lära sig av afrikanska, asiatiska och amerikanska samhällen är hur det mång- och flerkulturella är både en rikedom och en grundbult i samlevnaden människor emellan. Ty ur ett globalhistoriskt perspektiv har Europa först under de senaste 50 åren blivit ett mottagarland medan resten av världen levt med främlingar och olika minoriteter sedan urminnes tider.

Postskript: även i Europa har vi en lång erfarenhet av minoriteter, invandrare, främlingar, hybrid- och kreolkulturer men denna berättelse finns sällan i vår officiella nationella kanon. Vid sidan om idén det homogena majoritetssamhället fanns och finns det heterogena och sammanflätade samhället som består av individer, medborgare och grannar som påminner om mig själv: halv tysk, tre åttondelar finlandssvensk, en åttonde del dansk, katolik; mina barns kusiner är halvtyskar/halvjemeniter. Min far kan liksom Anthony Kwame Appiah konstatera att han ser framför sig en mångkulturell och kosmopolitisk smältdegel, något som även min kollega Bob Shenton med stolthet utbrast då jag för första gången besökte honom i Toronto: titta dig omkring, här hittar du framtidens och morgondagens individer! Eller som Alan Posener skriver i Die Welt (27.2.2015): ”Wir werden die Gewinner von Multikulti sein.”