Musikern Joakim Thåström återvände till den svenska musikscenen 1999 när han släppte en skiva där han sjunger på svenska efter att ha ägnat näst intill tio år till att sjunga på engelska. Som en ikon och inspiration för många musikintresserade människor i Sverige blev skivan början på något nytt för Thåström som artist. Refrängen i skivans öppningsspår ”Från himlen sänt” repeterar frasen: ”De e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”. Det här är en mening som har fastnat i mig. Men för mig har det blivit mer än en mening, det är ett ställningstagande till hur man uppfattar sin närhet och omvärld. Är det så att vi alla går omkring och tänker att alla andra är konstiga medan jag är normal? Thåström lyckades i sin comeback sätta fingret på en beskrivning över något som verkar prägla vår vardag både i det stora och det lilla.
Situationen i dagens skola är en ständigt närvarande fråga som diskuteras höger till vänster (om vi ser till den politiska skalan), och uppmärksammas även över nationella gränser för att jämföra hur skolan fungerar antingen i Sverige, Finland eller Storbritannien. När det kommer till den politiska diskussionen så är det dock något helt annat än det som jag tänker på just nu. Istället är det frasen ”att de e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”, och hur en enskild elev upplever att gå i skolan idag som är betydelsefull att beakta här. Dagens skola är en institution, och för en institution att fungera någorlunda effektivt, bör alla dra åt samma håll. Ingen splittring, ingen söndring. Men det är en bild som inte överensstämmer med verkligheten. Konformitet och en förväntan från eleven att agera och fungera normalt är det som eftersträvas. Sedan i höstas har dessa tankar alltmer börjat snurra runt i mitt huvud, särskilt när jag börjat skärskåda hur skolan fungerar som en plats för lärande för mina egna barn i Stockholm. Där mitt ena barn är väldigt disciplinerad och ordentlig i sitt skolarbete, verkar den andra följa devisen ”att de är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”. Frågan är dock för vem dagens konforma skolsystem passar egentligen, det vill säga, skolan präglas av betygshets, nationella prov, läxläsning efter och inte under skoltid samt att eleven redan i ett tidigt skede förväntas vara kapabel till att tänka abstrakt och analytiskt. För mitt andra barn är detta en utmaning. Om vi vänder på det som Thåström sjunger i refrängen i ”Från himlen sänt” så anser jag att det är fullständigt normalt att vara konstig. Hur hade världen sett ut om alla hade varit ”normala”? Rätt tråkig misstänker jag, och vi hade nog gått miste om ett antal stora tänkare, uppfinnare och entreprenörer. Genom historien har samhälle och individ byggts upp kring visionärer som har tillåtits att pröva sina vingar.
Det är här dagens skola borde spela en större roll för att lyfta fram egenskaper hos elever, ägna uppmärksamhet åt de som är i behov av extra hjälp och visa på nyttan av att vara en tänkande individ, och att det är inget fel i att vara unik på sitt eget vis. När diskussionen alltmer kretsar kring statistik och budgetfrågor för att kunna upprätthålla en fungerande skola, verkar det som om de egenskaper och potential varje enskild elev har inom sig ses som något sekundärt. Elevens plats är inte irrelevant för skolans utformning och innehåll, men frågan är hur varje individ uppmärksammas i en miljö som kan liknas vid ett ständigt brus av intryck. Det senare är något som särskilt uppmärksammades i programmet ”Gympaläraren” (SVT, 22.3.2016). Huvudpersonen i dokumentären, gymnastikläraren Kalle Zackari Wahlström, reflekterar själv över hur skolan slukar energi och lämnar honom helt matt efter en dag. Vidare upplyser Wahlström oss om att detta är en plats som varje elev ska vistas på under tio års tid, i synnerhet ”när han tar sig an dem som hamnar lite utanför”. Är det helt enkelt så att den enskilde elevens utmaningar reduceras till ett problem som måste lösas för att få in individen i fållan igen? Jag trodde att skolan vara en plats som borde vara till för att skapa starka, tänkande individer istället för att enbart bli ”normala”.