När min dotter var liten hade hon en vän i dagis som hette Anton. Han var hennes följeslagare, han hade ett oändligt förråd av tokiga uppslag som de genomförde. Inte direkt hyss utan olika tokroligheter som hon berättade om på eftermiddagen när vi satt hemma och diskuterade om allt som hänt under dagen. Tills slut måste jag höra mig för om denna kille som vågade göra allt, kunde allt och visste om allt. Någon Anton fanns dock inte, inte i denna värld, inte i den för mig synliga världen. Det var även länge sedan min dotter nämnde om honom, han fanns endast i det unga barnets värld.

Min följeslagare heter Mollberg. Han brukar komma och sitta bredvid mig. Först tyst smygande, så att jag knappt märker honom. Närmast som en skugga. Mollberg har en benägenhet att föra mig på färder till det ickenärvarande, öppna dörren till såväl den tredje som den fjärde inre kammaren. Och sedan sitter vi där och tittar på varandra. Mollberg har en benägenhet att ta mig med på vandringar längsmed stigar som slutar i att vi faller i ett tyngdlöst rum. Mollberg är osynlig men existerar i något av mina inre rum, ett rastlöst alter ego. Dessa mina inre rum finns i det rum som jag just nu befinner mig i. Ett rum som är sammansatt av oändligt många samtida rum-i-rum och rum-utanför-rum.

När Mollbergs tystnad blir för svår brukar jag föra honom ut. Se på världen, känn världen, var i världen, detta rum av oändligt många förflutna, samtida och kommande sammansatta rum-i-rum. Och visar honom på ord som skrivits för att bryta tystnad, lyfta upp huvudet igen, stå emot, stiga upp, gå vidare. Att tro på livet, trots allt.

Jag har två dikter som jag ber Mollberg läsa och begrunda. Den ena bär jag alltid med mig i min kalender, Out of the Night av William Ernest Henley. Den andra, If We Must Die av Claude McKay visade jag honom idag. För mig är läsningen av de två dikterna en resa i tid och rum, politiska budskap, tröst. En litteraturvetare ger säkerligen sin egen analys av McKays dikt, min får bli en drömmares expressionistiska torso.

McKays dikt publicerades 1919 och väckte genast uppseende. Både för att författaren var en jamaikansk poet och författare som liksom så många andra från de karibiska öarna hade flyttat till USA i hopp om ett bättre liv i början av 1920-talet. McKay mötte ett samhälle som var uppdelat enligt ras och klass och där hudfärgen placerade dig på den samhälleliga stegen: svarta rättslösa nere, vita uppe. Detta segregerade samhälle hade exploderat under den ’röda sommaren’ 1919 då återvändande svarta soldater från Västfronten ställde krav på medborgerliga rättigheter och att löften om civilarbete skulle infrias. Mot detta reagerade den vita arbetarklassen – de svarta, oorganiserade arbetarna uppfattades som ett hot som skulle motas i grind. Följde raskravaller på ett flertal orter i såväl nord- som sydstaterna. Niggern skulle förstå sin plats i samhället: slavarnas ättlingarna hade ingen historia, ingen annan plats i den amerikanska välfärdsdrömmen än på bomullsfälten och i köket, utom åsyn från The American People boende i barackerna i utkanten av byarna och städerna.

Slaveriet hade förvisso förbjudits 1863 men kunde slavarna och deras ättlingar bli jämbördigt integrerade medlemmar av det amerikanska samhället? Vilken plats i den amerikanska historien skulle de ha? För mången slavättling framstod den amerikanska samtidigheten som ett tudelat rum, ett vitt och ett svart. En del förespråkade att denna Color Line kunde överbyggas och slavättlingar hade möjligheter till att bli en del av det amerikanska samhället under förutsättning att de visade ödmjukhet och underdånighet. Andra förklarade att linjen kunde inte överträdas och började drömma om att återvända till Afrika, förfädernas kontinent.

Det var den tredje gruppen för vilken McKays dikt kom att bli ett elektiskt nedslag, ett kondenserat politiskt budskap som sammanfattade deras position som moderna, livsbejakande, stolta och självmedvetna medborgare i såväl det amerikanska samhället som i världen. The New Negro kallades han och hon, en rörelse som framför allt förknippas med Harlem Renaissance och det intensiva kulturlivet på de otaliga jazzkrogarna i New Yorkstadsdelen. Det var politiskt medvetna afrikansk amerikanska aktörer som inte var på väg tillbaka till Afrika eller var beredda att böja huvudet inför övermakten, inför WASP, Ku Klux Klan, eller Jim Crow. De var stolta över att vara svarta, att ha sin egen kultur, sin egen musik, sitt eget sätt att uttrycka sig, sin egen historia. De var hjältar även om övermakten, mörkret skulle krossa dem, tränga dem i ett hörn: de vägrade att mera vara nedtryckta.

If we must die, let it not be like hogs

Hunted and penned in an inglorious spot,

While round us bark the mad and hungry dogs,

Making their mock at our accursed lot.

If we must die, O let us nobly die,

So that our precious blood may not be shed

In vain; then even the monsters we defy

Shall be constrained to honor us though dead!

O kinsmen! we must meet the common foe!

Though far outnumbered let us show us brave,

And for their thousand blows deal one death-blow!

What though before us lies the open grave?

Like men we’ll face the murderous, cowardly pack,

Pressed to the wall, dying, but fighting back!