Brittiska Guldkustens euroafrikaner är intressanta studieobjekt då man vill lokalisera det globala i det lokala. Deras historia hör också till en bortglömd historia eftersom den nationella historieskrivningen har fokuserat på Ghanas självständighet och velat glömma den koloniala tiden. Anmärkningsvärt är att euroafrikanerna under kritiska perioder i Guldkustens historia var etablerade politiska aktörer med interkontinentala nätverk och kunskap som de satte i rörelse på hemmafronten.

Holger Weiss diskuterar i ett tidigare blogginlägg Afrikas och Europas sammanflätade förhållande och avslutar texten genom att konstatera att vi alla de facto är hybrider och kreoler. Jag håller med i detta påstående och ser kulturer och identiteter omkring mig som ett resultat av hybridisering, det vill säga korsningar av två (eller flera) attribut. För Homi K. Bhabha har ”hybridity” tre betydelser: en biologisk, en etnisk och en kulturell. Han menar även att människan inte har en identitet utan snarare en hybriditet. Det är frestande att använda begreppet i enbart positiv mening när vi talar om människan i dagens mångkulturella och globala värld. Den hybrida, globala eller kosmopolitiska individen kan orientera sig i flera olika rum och anpassa sig därefter. Det är en självklarhet och helt naturligt för den mobila nätverkande människan, eller som H.G. Wells uttryckte det redan på 1940-talet: ”Adapt or perish, now as ever, is Nature’s inexorable imperative”. Även inom teknologi, krigsföring och ekonomi används begreppet ”hybrid” flitigt för att presentera ett alternativ eller en ny innovation som kan lösa aktuella (globala) problem.

Begreppet har dock inte alltid väckt positiva konnotationer. Historiker hamnar dagligen ut för situationer där fenomen eller begrepp har haft en annan betydelse än de har idag. Den kontextbundna läsningen är således nödvändig, inte minst då man försöker placera begreppet ”hybrid” i en kolonial kontext i början av 1900-talet. I mitt avhandlingsprojekt om euroafrikanska individer och samhällen på Guldkusten 1850–1950 har jag försökt göra detta. Samtida skribenter på 1910-talet såg många hotbilder i anknytning till hybriditet. Det var någonting som riskerade att bryta förbindelser mellan individer och deras ursprung, kultur och traditioner. I värsta fall bröts kontakten helt och hållet med hemlandet och det egna ”självet”. Kobina Sekyi, som var en aktiv euroafrikansk skribent och satiriker under första hälften av 1900-talet, ansåg att hybriditet kunde leda till depression och död. Sekyi sade sig tala av egen erfarenhet, eftersom han själv en gång hade varit en hybrid ”anglomaniac” och förälskat sig i allting västerländskt och brittiskt. Senare tog han avstånd från västinfluerade afrikaner och kallade dem ”deluded hybrids” i ett försök att håna deras samarbete med det koloniala styret. Termen ”hybrid” användes nästan enbart i negativa sammanhang.

Kobina Sekyi (1892–1956) var en euroafrikansk författare, satiriker, jurist och politiker på Guldkusten.

För att förstå Sekyis kritik och hur samhället på Guldkusten utvecklade hybrida element måste man förstå bakgrunden till detta. Förenklat kan man säga att framväxten av euroafrikanska hybridsamhällen började när de första européerna seglade ut till Afrika längs med kontinentens kust. På Guldkusten påträffades portugiser, holländare, svenskar, danskar och engelsmän som alla mer eller mindre bidrog till uppväxten av ett samhälle vars invånare härstammade från både afrikaner och européer. Innan Afrika delades in i kolonier var goda kontakter mellan européerna och afrikanerna förutsättningar för handel. Det var ett ömsesidigt nyttoförhållande och familjekonstruktionerna på Guldkusten hjälpte de hårt utsatta européerna att överleva i tropiken, samtidigt som handeln förde med sig stora fördelar för de lokala samhällena.

Utmärkande för många euroafrikanska familjer vid sekelskiftet 1800–1900 var att de i flera generationer hade skött om stora handelshus på Guldkusten som de tagit över efter sina europeiska förfäder. De hade alltså en betydande förmögenhet och de flesta hade fått en högre utbildning. De mest begåvade hade fått fortsätta studera i Europa på de bästa universiteten. De hade konstant haft nära kontakter med européerna på kusten och bosatt sig i stadskvarter åtskilda från den övriga afrikanska befolkningen. Denna växelverkan hade lett till att euroafrikanerna anammat mycket av sin kultur från Europa och i mångt och mycket var ”svarta engelsmän” i slutet av 1800-talet. De klädde sig i det senaste modet från Paris och London när de socialiserade med varandra enligt brittisk etikett på flytande finslipad engelska. De spelade också kricket, lyssnade på europeisk musik, läste västerländsk litteratur och hade namn som påminde om deras härkomst: (förnamn) George, Richard, John, Mary, Elizabeth och (efternamn) Brew, Richter, Bannerman, Hayford, Pietersen.

Trots att många föredrog europeiska influenser hade euroafrikanerna även ett flertal drag från de lokala samhällena. Det är denna balansgång mellan å ena sidan det afrikanska rummet och å andra sidan det europeiska som gjorde euroafrikanerna till hybrida individer. I slutet av 1800-talet började dock en stark kritik mot detta levnadssätt växa fram. Den hade sitt ursprung i de förändrade politiska förhållandena på Guldkusten och i framväxten av kolonierna. Euroafrikanerna insåg att även om de hade uppfyllt alla krav som ställdes på brittiska män och kvinnor, så kunde de aldrig bli accepterade som britter av britterna själva. Den biologiska rasismen hade förankrat sig på Guldkusten och glastaket blev uppenbart. Tjänster och yrken som tidigare hade varit tillgängliga för euroafrikaner blev nekade dem. På 1850-talet hade en euroafrikansk man, James Bannerman, fungerat som guvernör på Guldkusten – några årtionden senare var detta otänkbart.

I 1900-talets annalkande insåg den politiskt aktiva falangen av euroafrikanerna att de var tvungna att ändra strategi om de ville fortsätta ha en viktig roll på Guldkusten. Britterna stärkte hela tiden sitt grepp om kolonin, men samtidigt sökte euroafrikanerna alternativ för Guldkustens styre. Man hämtade tankar, idéer och modeller från resten av världen. Begrepp som nation och självbestämmande började vid den här tiden slå rot även i de insändare som euroafrikanerna publicerade i sina egna tidningar på Guldkusten. Japan blev en stor förebild som det land som i samband med meijirestaurationen på 1860-talet öppnade sina dörrar mot väst, moderniserade och tog stora teknologiska framsteg, men trots det lyckades bevara sin tradition och sin japanska kultur. Japans modell hyllades senast vid det skedet då de besegrade Ryssland i kriget 1905.

Euroafrikanskt par fotograferat i slutet av 1800-talet av Albert Lutterodt

Euroafrikanerna övervägde inte en hybrid- eller blandkultur som ett alternativ till framgång, utan istället ville de återskapa en afrikansk enig, ursprunglig och autentisk kultur på Guldkusten. Diverse klubbar och rörelser yrkade för en kulturell vändning, en av dem var Mfantsi Amanbuhu Fekuw som senare blev Aborigines’ Rights Protection Society (ARPS) och hade ett stort inflytande på kolonialpolitiken i början av 1900-talet. Dessa rörelser fick även senare stöd av de Pan-afrikanska idéerna som hade sitt ursprung i Amerika, men på Guldkusten var de som deltog i kulturrörelsen mest fokuserade på lokala yttringar. I praktiken betydde det att personer bytte ut sina europeiskt klingande namn mot afrikanska och började bära traditionella klädesplagg istället för europeiska kostymer eller klänningar. Det fanns även stora satsningar på att utveckla lokala språk samt afrikansk utbildning ända upp till universitetsnivå. Detta var i princip ett proto-nationalistiskt projekt som skulle bäras upp av historieskrivning, insamlande av folksagor och skapandet av afrikansk litteratur.

Det var först 1957 som Ghana förklarades självständigt. Kulturrörelsen och ARPS hade inte direkt någonting att göra med de nationalistiska rörelserna och partierna som från och med 1940-talet på allvar började göra anspråk för självständighet. Euroafrikanerna spelade inte heller de avgörande rollerna i detta utfall, utan det var en ny afrikansk utbildad elit som gjorde det. Istället är det viktigt att påpeka att Ghanas historia inte börjar med nationalismen och självständigheten, utan att det fanns en lång tradition av anti-brittiskt motstånd på Guldkusten redan på 1800-talet. Man kan säga att kritiken länge sökte sina former före den lyckades förena åsikter och få folkligt stöd.

För att återknyta till diskussionen om hybriditet, så var det trots allt tack vare personer som kunde orientera sig i både afrikanska och europeiska rum som den anti-koloniala kritiken fick så effektiva och organiserade former i början av 1900-talet. Den utgjordes av män och kvinnor som kunde läsa och tolka engelska lagparagrafer samt ifrågasätta och utnyttja brittiska institutioner. De demonstrerade och drev kampanjer för att förhindra brittiska övertramp i kolonin. När euroafrikanerna ville skapa en afrikansk kulturell hegemoni gjorde de det med hjälp av västerländska metoder. De ville förena folket på Guldkusten genom en gemensam bakgrund och historia samt andra förenande egenskaper som språk, kultur och tradition. Dessa tankar var direkt inspirerade från väst. Hybriditeten hade också sin avigsida och förblev en paradox för euroafrikanerna – det var någonting som särskilde dem från de vita européerna på grund av hudfärg, men också från de övriga afrikanerna på grund av att de var en socialt välbärgad elit.