Arkiv var länge för mig en skräckinjagande institution, men efter studietiden och min praktikperiod på Åbo landsarkiv minskade min rädsla. Skräcken återvände när jag gjorde arkivbesök för min doktorsavhandling i ett utomeuropeiskt land.

Ett regionalt arkiv jag besökte fanns bakom en skrothandel dit det ledde en slingrande lerig väg utan vägskyltar. Taxichauffören hade aldrig hört talas om arkivet och byggnaden fanns inte utmärkt på en karta. Jag behövde min lokala vän för att vägleda mig fram. Det var inte bara den fysiska tillgången, utan också den formella åtkomsten till arkivmaterialet som var svårvunnet utan rätta kontakter och intyg.

Till näst möttes jag av en underfinansierad och outbildad personal. Det är skäl att vara medveten om att människor klarar livhanken genom att vara mångsysslare och opportunister i länder där grundtryggheten inte åtnjuter samma standard som vi har här hemma. Men som forskare med knapp tidsram och resurser är det ytterst frustrerande när samarbetet med arkivpersonalen haltar. Officiella priser inkluderade fotografering och kundregistrering, men jag fick service i den mån jag betalade dricks. Ett ytterst långsamt och klumpigt system. Ett sätt att komma undan de extra kostnaderna var att bli bra vän med någon i personalen.

Men detta var bara början. Katalogerna var föråldrade, mappar och dokument felplacerade eller försvunna. Hela arkivsamlingar var oordnade och utspridda i korridorer och skrubbar. Problemen var mer grundläggande än jag hade förväntat mig. I princip var arkivet toppmodernt. På 1960-talet. Sen dess hade utvecklingen och finansieringen stagnerat. Bäst märktes detta på dokumenten, som hade blivit utsatta för både bokmalar och det tropiska klimatet som härjade fritt i de oventilerade byggnaderna.

De förgängliga arkiven. Många av breven och rapporterna jag rört i har troligen vittrat sönder inom några decennier. Skräckinjagande romantiskt!

En del unikt material förvaras på golv