Av: Marko Lamberg, forskare, Tammerforsuniversitet &                  Ann-Catrin Östman, akademilektor, Åbo Akademi

Det är Beata  Persdotter som först drar till sig vår uppmärksamhet när vi under arbete med andra projekt möter henne i dokument. År 1689 anklagades hon för trolldom i Jakobstad och hon drogs in i en mycket omfattande process, då hon bland annat anklagades för åsamkande av sjukdom hos flera personer. Hon påstods också ha lyckats få en ung man att stjäla. Beata var gift två gånger: först med en båtsman som blev handelsman och efter hans död med en skomakare. När hon utpekades som trollpacka hade hon under en lång tid bott i den lilla hamnstaden. Ur domstolsprotokollen framgår det att Beata var finskspråkig och hon kallades för ”Rijfs-finskan”.

Drygt tio år tidigare hade en rad av processer som involverat djävulsdyrkan och blåkullafärder drivits vid rådstugurätten, men redan under stadens första decennier behandlades ett flertal trolldomsmål där också dödsdomar föll. Jakobstad hade grundlagts år 1652 på svenskspråkig landsbygd och här bodde nya stadsbor; personer inflyttade från den omgivande landsbygden eller från finskspråkiga bygder längre upp i landet. Dessutom flyttade människor från den västra rikssidan och från andra städer in till den nygrundande hamnstaden, några av dessa med kulturellt kapital i form av utbildning och nätverk i bagaget.

I Finland är det i de österbottniska städerna som de flesta av häxprocesserna ägde rum, huvudsakligen på 1670-talet, men också under andra årtionden drevs trolldomsprocesser längs den österbottniska kustremsan. I dessa områden bodde och verkade såväl finsk- och svenskspråkiga som tvåspråkiga. Dylika situationer brukar leda till kulturella inflytelser och kulturella lån, men de kan också framkalla stereotypier och motsättningar. Spelade språk eller etnisk bakgrund någon roll när rykten spreds och anklagelser väcktes?

Att den här frågan nästan helt och hållet har förbigåtts i tidigare forskning är frapperande. Det här gäller både för lokalhistorisk forskning och för annan vetenskaplig forskning kring den här tematiken, trolldomsprocesser i svensk- eller tvåspråkiga bygder i Finland. I flera studier omtalas den s.k. Rödfinskan i Vasa, men språkbakgrund och etnicitet problematiseras inte desto mera. När aspekter rörande etnicitet uppmärksammas handlar det oftast om betydelsen av det samiska eller ett framhävande av att många finskspråkiga män i det inre av landet åtalades för trolldom av olika slag. Läget verkar ha varit likadant också i den trolldomsforskning som har gjorts i andra länder: det finns onekligen studier som har förknippat misstankarna och anklagelserna med etnicitet, men det finns gott om studier där den aspekten inte får något utrymme alls.

Kopparstick föreställande trolldomsprocesserna i Mora socken. Bilden ger information om samtidens uppfattningar om häxors resor till Blåkulla samt deras samkväm med Satan och demonerna. Kopparstick, Tyskland 1670, Kungliga Biblioteket, Stockholm.

Tillsammans besluter vi oss för att föra denna fråga vidare – vid sidan av våra andra forskningsprojekt går vi igenom domstolsprotokoll, en omfattande excerptsamling som släkt- och bygdeforskare skapat samt en genomgripande genealogisk sammanställning. Vårt intresse riktas mot Jakobstad, alltså ”Rijfs-finskans” hemstad . Det är ofta svårt att belägga språklig bakgrund i dokument från 1600-talet, men nu när vår lista över olika slag av trolldomsprocesser börjar tar form ser vi ett tydligt mönster – ett mönster som får oss att stanna upp.

I förhållandevis många av de mera allvarliga och omfattande processerna var personer som på ett eller annat sätt kan kopplas till finskhet involverade. Beata dömdes till döden, men hon var inte ensam. I slutet av 1650-talet och början av 1660-talet ställdes en rad av personer till svars i trolldomsmål –  Simon Skottare, Malin Henriksdotter och senare även hennes make Jakob Röring samt även Valborg Mattsdotter. Dessa var finskspråkiga eller gifta med män från finskspråkiga orter. Också Malin och Valborg  dömdes till döden. Kunde vi till och med säga att den nya staden var farlig för nyanlända kvinnor med finska som språk? Nej, så långt kan vi inte gå och vi vill dessutom framhålla att många människor från finskspråkiga orter skapade sig goda liv i den nya staden. Vi vill emellertid understryka att frågor av det här slaget pockar på uppmärksamhet.

I sin banbrytande studie från år 1969 betonar Antero Heikkinen att mera vardaglig magi – också kallad signeri eller lövjeri på svenska – och djävulsdyrkan  blandades samman i de österbottniska processerna. Intressant nog kan vi också visa på ett ganska stort inslag av anklagade män från det svenskspråkiga omlandet och kanske är det så att den trolldom som var förknippad med män inte bara handlade om en viss etniskt kodad kultur utan i stort sett gemensamma rurala former för vardagsmagi som också nyttjades av män oberoende av språkbakgrunden.

Domen över Malin Henriksdotter verkställdes medan både Valborg Mattsdotter och Beata Persdotter fick leva vidare, kanske främst tack vare hovrättens större benägenhet att i flera fall snarare tolka målen som uttryck för vidskepelse än som uttryck för riktig magi. Illvilliga rykten som berörde kvinnorna var dock i svang även efter detta.

Nu kommer vi att närma oss vår förteckning över trolldomsmål i Jakobstad med en binge frågor: vilken var de utpekades språk- och geografiska bakgrund, till vilka samhällsgrupper hörde de, vilken form av trolldom utövades och varför blev de anklagade – rörde det sig överhuvudtaget om magi eller bara om ryktesspridning? Vårt syfte är att besvara dessa frågor i en samskriven artikel. Analysen är ännu inte helt genomförd, men redan nu kan vi säga att språket kanske inte var den främsta eller ens den avgörande faktorn bakom anklagelserna och domarna, men att detta nog spelade en roll som ingalunda var obetydlig. Faktorerna bakom trolldomsprocesserna i det lilla Jakobstad tycks påminna om läget i huvudstaden Stockholm, där också flera svenskspråkiga drabbades av anklagelserna men där finskspråkiga misstänkta behandlades på ett strängare sätt.  Sålunda kastar vår studie ljus inte bara över tidigmoderna föreställningar om trolldom utan också över samvaron mellan de olika språkgrupperna i det dåtida svenska riket. Kanske det också går att dra paralleller till den nutida verkligheten och dagens fördomar och stigmatiseringsprocesser. Vi hoppas också på att inspirera fortsatt forskning och i synnerhet jämförande studier om temat – det finns ju gott om lokalsamhällen med mycket informativa källserier.

Marko Lambergs bok Noitaäiti som handlar om Malin Matsdotter, en österbottnisk utflyttare som brändes som häxa i Stockholm år 1676, utkommer senare i år. Den utges på finska av SKS och på svenska av SLS. Utgående från dokument från Jakobstad har Ann-Catrin Östman bidragit till de omfattande studier över tidigmoderna försörjningspraktiker som publicerats i Maria Ågren (red). Making a Living, Making a Difference (Oxford University Press 2017)