Att följa bönderna ut i skogen

Av: Jakob Starlander, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), doktorand

De stora och vidlyftiga skogarna i 1600- och 1700-talets Sverige och Finland hade en dunkel och mystisk dimma över sig. Skogen var alla sorters väsen och oknytts domän och man gjorde god sak i att varken förarga dem eller förringa deras betydelse. Det är åtminstone ofta så de folkliga traditionerna utmålat dessa platser, som på många sätt format människors vardag. Men faktum är att skogen och den skogbärande utmarken länge utgjort en mycket central skådeplats för såväl människors idoga arbete som konflikter därom. Det var här som bönderna lät sin boskap beta om somrarna och det var här de fick sitt byggnadsvirke, hushållsbränsle och material till sina redskap.

 

Skogen var också mångas källa till rikedom och var alltsedan Gustav Vasas dagar föremål för en intressekonflikt mellan lokalbefolkning och centralmakt. Den svenska stormaktens resursmobilisering under 1600-talet kom även att förändra sätten på vilka människor fann sitt uppehälle. I detta sammanhang kom böndernas produktion av träkol, tjära och beck att spela en särskilt viktig roll för rikets finanser, vars tillverkningsplats var i skogen. De skogar som ägdes gemensamt inom by- och sockengemenskapen (så kallade allmänningar) utsattes därför för en intensiv exploatering vilket gjorde skogsbruket till en minst lika central inkomstkälla för bönderna som jordbrukets avkastning. Men vilka regler och normer styrde och reglerade böndernas resursuttag från skogen och hur förändrades dessa under 1600- och 1700-talet? Hur löstes konflikter om skogens resursutnyttjande, och vilken roll spelade centralmakten i detta sammanhang? Hur kan vi följa bönderna ut i skogen för att ta reda på detta?

Landskap från Savolax av Bernhard Reinhold i Zacharias Topelius ”En Resa i Finland”, källa: wikimedia commons

Dagens forskningsläge har ännu inte lämnat svar på dessa frågor, även om tämligen mycket står att finna gällande de industrier som det tidigmoderna skogsbruket underhöll. Syftet med mitt avhandlingsprojekt är därför att studera dessa förhållanden, samt att skapa mer kunskap om hur skogens användning förändrats och utvecklats. På så vis kan även en ökad förståelse och en mer nyanserad diskussion om dåtidens vardagsliv föras i relation till aspekter som ägandeskrukturer, könsarbetsdelning, statlig kontroll och ekologiska samband.

Även om det främst är på arkeologisk väg som vi i praktisk mening kan följa bönderna ut i skogen, kan vi ändå komma ganska nära genom att studera skriftliga källor. Ett känt källmaterial som med fördel kan användas för att söka böndernas egna (eller åtminstone återberättade) röst är häradsrättens protokoll. Här möttes bönderna på en social arena med påtaglig folklig förankring, bland annat genom nämndens auktoritet som bestod av bönder utsedda inom lokalsamhället.

Eftersom den skogbärande utmarken generellt sett ägdes gemensamt av bönderna uppstod uppenbara problem om någon avverkade utan de andra delägarnas tillstånd och således på deras bekostnad. Denna så kallade allmänningarnas tragedi har resulterat i olika förklaringsmodeller där kriterier och lösningar lanserats för hur en långsiktig och systematisk förvaltning av gemensamma resurser bör organiseras. Hur sådana lösningar och kontrollsystem kunde fungera ges exempel på i de tidigmoderna domstolsböckerna.

Vid häradsrättens bord kunde alla möjliga ärenden läggas fram. Från anklagelser om trolldom och tidelag, mord och äktenskapsförbrytelser. Men också skogens användning florerar i domstolsmaterialet. Ett exempel på detta går att se i Uleåborgs häradsrättprotokoll från februari 1681. Där anklagade skattebonden Emil Enutsson en viss borgare vid namn Erich Mattsson för att ha huggit 42 par bräder på den allmänning och oskiftade skog som Emil ägde del i. Ord stod mot ord när Emil menade att detta skett utan hans eller någon av de andra skatteböndernas tillåtelse, medan Erich hävdade att lov varit utfäst sedan tidigare.

Processing of tar in the forests of Sweden”, koppartryck av E. D. Clarke.
Källa: Wellcome Library, London. Wellcome Images. Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Det hörde inte till ovanligheterna att borgare likt Erich tog sig friheten att hugga på oskiftad skog i hopp om att inte avslöjas av traktens bönder, även om det var vanligare att utsocknes bönder gjorde intrång på andras byar eller socknars ägor, eller att bönder inom samma by hade interna konflikter. I Erichs fall bedömdes anklagelserna som korrekta. Vanligtvis skulle detta inneburit böter. Som när bonden Jöns Porttuinen några år tidigare huggit i Hendrich Haloinens skog, för vilket han fick böta 40 marker samt återlämna den ved han hade avverkat. Men så skedde inte i Erichs fall. Han benådades med hänvisning till hans annars goda karaktär och eftersom han under den senaste tiden tydligen mött många motgångar. Nämnden visade även särskilt medlidande mot honom då ”han för socknen många besvär med krigsfolks emottagande lydit haver” för vilket han fick behålla de 42 par bräderna. Dock förbjöds han liksom andra borgare att hugga på böndernas allmänna skog. Erich skulle även ge skattebonden Emil 3 daler kopparmynt som tack.

Böndernas förvaltning av de nordliga svenska och finska skogarna fungerade så länge bönderna tillsammans övervakade och reglerade dess nyttjande. Trots den svenska kronans många skogsordningar förmådde den inte syna allt som ägde rum i de djupa skogarna. Skogen var böndernas domän, och centralmakten kunde varken kontrollera böndernas arbete eller förringa dess betydelse.

 

Jakob Starlander  är doktorand vid avdelningen för agrarhistoria på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. 4.-15.3.2019 är han på skrivbordsutbyte vid Historieämnet vid Åbo Akademi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.