Av: Andreas Granberg, doktorand i Nordisk historia
Vi går in i sommarmånaderna. En tid då lugnet börjar lägga sig i Arkens korridorer. På andra håll vaknar det däremot till liv.
Eller åtminstone så brukade sommarmånaderna innebära en markant ökning av arkeologiska utgrävningar. Förr gick man nämligen ut och grävde efter sin forntid, medan det nuförtiden räcker med ett salivprov för att bestyrka eller omkullkasta ens förhoppningar om vem man är.
Detta intresse för forntiden blir tydligt om man går igenom gamla årgångar av Vasabladet med början kring 70-talet. Man kan rentav fråga sig om det faktiskt är Vasabladet man läser och inte Vörås fornnyheter, som tidningens dåvarande chefredaktör uttryckte det.
Det fanns en tid då Vörårunor, Tors hammare, pilspetsar och andra fornfynd anmäldes till tidningen. Ofta med ett bifogat fotografi av fyndet och med ett försök till datering. I tidningen fördes det diskussioner kring ortnamn och arkeologins metoder, och varje fynd var ett säkert bevis på att det inte fanns något tomrum. För tomrummet var något man hört de professionella arkeologerna tala om. Detta hade ju Carl Fredrik Meinander skrivit om i Svenska Österbottens historia I från 1977. I denna stod det att Österbotten skulle ha varit avfolkat under vikingatiden. Den för svenskheten kanske mest symbolladdade tiden.
Upptäckten av en andra runinskription i Vörå. Ett bevis på att vikingar besökt Österbotten?
Bild: Vasabladet 24.8.1982.
Men de professionella arkeologerna måste ju ha haft fel. Kanske hade de bara inte grävt på rätt ställe.
Vem vi är och varifrån vi kommer är frågor som länge gäckat arkeologerna, men som också orsakat stor debatt. Att kalla det ämne jag undersöker i min doktorsavhandling för en debatt är ändå att lämna detta i underkant. En debatt kan nå en lösning, medan meningsskiljaktigheterna i frågan om avfolkningen var alltför divergerande. Det bästa man kunde hoppas på var att frågan för eller senare skulle dö ut.
Mysteriet med Vörårunorna fick inte heller någon egentlig lösning, och nuförtiden ses de enbart som intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
På senare tid är det andra frågor som gäckat arkeologerna, och sommarmånaderna tycks fortsättningsvis vara en passlig tid att damma av arkeologerna och åter förivra sig i de senaste rönen. Liksom fallet Levänluhta, som det var möjligt att läsa om i Helsingin Sanomat och Vasabladet förra veckan. Detta har på senare år blivit en längre följetong, resulterandes i nya undersökningar och utställningar.
Levänluhta är en mytomspunnen offerkälla i Storkyro, som varit känd sedan 1600-talet, då det första gången kom en rapport till Antikvitetskollegiet i Stockholm om att man på platsen så länge man kunde minnas iakttagit en hop människoben. Sedan glömdes den bort, för att återupptäckas igen på 1800-talet.
Källans betydelse har ändå gäckat forskarna och länge förvarades benen i en källare. Det är först nu med dagens teknologi, bland annat genom DNA-analys, som man kunnat fastslå att en del av offren i källan var samer. Detta är åtminstone den historia som arkeologerna presenterar åt dagstidningarna. Det finns en tendens att tillskriva stor tillförlitlighet till DNA och dess möjligheter inom arkeologin, men det finns också en hel del fallgropar. Stora rubriker blir det hursomhelst och hela artikeln finns att läsa i tidskriften Nature, innehållandes en diskussion om jämförelsematerial, och hur man gått tillväga för att nå dessa resultat.
Kvarlevor från Levänluhta utställda på Finlands nationalmuseum. Bild: Wikimedia commons https://en.wikipedia.org/wiki/Lev%C3%A4nluhta#/media/File:Lev%C3%A4luhta_bog,_Merovingian_age_bones_-_National_Museum_of_Finland_-_DSC04176.JPG
Kvarstår gör ändå frågan om hur personerna, vilka de än var, hamnat i källan. Är det människooffer, eller frågan om en i övrigt okänd begravningsform? Denna fråga lämnar jag över till arkeologerna att fundera på. Den enligt mig betydligt intressantare frågan är hur detta intresse för forntiden uppstod, och varför det är så pass starkt i Österbotten. Är det bara frågan om hembygdsrätt och en svenskhetsiver, som så ofta hävdats. Eller finns det något mer bakom?
Både Levänluhta och Vörårunorna är platser som är möjliga att besöka om man befinner sig i Österbotten med tid över. Ingendera av platsen utgör en särskilt märkvärdig syn. Levänluhta offerkälla finns mitt i en uppodlad åker, medan Vörårunorna kan vara något svåra att hitta mitt inne i skogen. Historien bakom är desto mer spännande. Allra minst för det intresse de väckt, och de myter som de gett upphov till.
Skribenten håller på med ett avhandlingsprojekt om debatten om Österbottens forntid. I sin forskning intresserar sig Granberg för kontinuitet- och diskontinuitetsförespråkarnas argument gällande järnåldersbosättningen i Österbotten.