Av: Marie Steinrud, forskare vid Stockholms universitet och Nordiska museet

I slutet av oktober 1789 ansökte en av Stockholms mest firade skådespelerskor Lisette Stenberg om konkurs. Hon var då engagerad vid Stenborgs teater och hade nått stora framgångar under den korta tid som gått sedan hon debuterade i sångspelet ”Arlequin favorit-sultaninna”, en ”komedi blandad med visor” i april samma år.

Stenborgs teater kallades också Nya svenska teatern, Svenska komiska teatern, Komiska teatern eller helt enkelt Munkbroteatern då den befann sig i det så kallade Kirsteinska huset på Munkbrogatan 2 i Stockholm. (Kirsteinska huset 1898, okänd fotograf, Stockholms stadsmuseum, fotonr C1576).

Att begära sig i konkurs, eller cession som var det vanliga uttrycket under den här perioden, innebar rent konkret att man som individ inte längre kunde fullgöra de skyldigheter man hade till sina kreditorer. Detta var visserligen inte något ovanligt under den här perioden men betydde heller inte att det, på en individnivå, inte var stigmatiserande. Det fanns även fördelar; under ansökningstiden var gäldenären skyddad mot utmätningar och konkursen kunde även innebära en möjlighet till sanering av de ofta mycket trassliga ekonomiska förhållandena. En möjlighet att så att säga börja om. Proceduren att gå i cession startade med att personen gick till domaren med en ansökan om att avstå alla sina egendomar till sina kreditorer och en förklaring till vad som föranlett cessionen. Kreditorerna, som i och med detta blev borgenärer, kallades till ett möte där de kunde presentera sina krav på gäldenären. Ansökningarna är intressanta ur flera aspekter för en forskare som är intresserad av vardagen. Här kommer normer och föreställningsvärldar om skådespelarnas tillvaro till ytan. Förklaringen blir i många fall ett försvarstal och de för ofta ett resonemang kring hur de själva omsätter dessa kulturella praktiker i handling. De kan också ses som ett pågående samtal mellan individ och kultur. Individen resonerar och förklarar och förhåller sig till en osynlig röst, vars ideal om hur individen förväntas vara och agera blir tydlig.

”Des dames d’un demi-monde, mais n’ayant pas de demi-jupes” – damer av ”halvvärld”, dock utan halva kjolar. (Honoré Daumier i Le Charivari, 11 maj 1855. The Metropolitan Museum of Art, acc. 22.61.200).

1700- och 1800-talens teaterliv framställs ofta i motsägelsefulla termer, både i samtida reportage, i memoarer, beskrivningar och minnen. Å ena sidan lyfts det glamorösa fram, glittrande skratt, konstfärdiga kostymer och vackra pjäser. Å andra sidan målas en annan sida fram, där skådespelarnas låga sociala status lyfts fram, de dragiga scenerna och de usla försörjningsvillkoren. Helt klart är att välja ett yrke som innehöll skådespeleri, dans eller sång innebar under den här perioden allt annat än social status och kvinnor som på olika sätt hade sin anställning vid teatern ansågs syndfulla och fallna.

I sin ansökan uppgav Stenberg sina tillgångar, som vid den här tiden inte var särskilt omfattande, men också vilka skulder hon hade. I sin egenhändigt skrivna förklaring menar hon att hon inte kan

”härtil bifoga någon Förteckning på min skuld, den är dessutom omöjlig för mig at upgifva; men väl på min tilgång, som är als ingen utom mina nödvändigaste Kläder.”

Lisette Stenbergs ansökan är intressant ur flera aspekter, men här är det just det faktum att hon inte hade kontroll över sin skuldbild som blir viktig. Hon beskriver en situation där hon dagligen ”antastades af kreditorer, som hvarken äga förstånd eller hjärta”. Hennes av rätten utsedde förmyndare uppger att boets tillgångar är 49 rdr 32 sk., något som ska kontrasteras mot skulderna, som efter inlämnade krav uppgick till 217 rdr 40 sk. Den största skulden var till kramhandlare Gustaf Brasch. Hos honom hade hon under en relativt kort period, från den 20 april till och med den 16 maj – alltså en knapp månad – handlat på kredit för en summa på 96 rd 2 sk 4 rst. Här hade hon enligt Braschs räkning på kredit tagit sidentyger, band, spetsar, fjädrar, handskar, silkesstrumpor, solfjädrar och hattar. Stenberg hade ovanpå detta även en omfattande hyresskuld.

Under den här perioden organiserades teatrarna efter att dess anställda var en sorts egenföretagare. Kostymer för olika roller, peruker och håruppsättningar, smink, skor och andra accessoarer förväntades de själva ordna med. Samtliga konkursansökningar inlämnade till rätten under den här perioden avslöjar samma historia om skådespelarnas ekonomiska tillvaro. Att de själva behövde stå för garderobskostnaderna tycks ha varit ett återkommande problem. Detta kunde lätt bli en stor utgift och det är tydligt att risken också var stor att hamna i skulder som var svåra att underhålla eller betala tillbaka. Mellan 85 och 95 procent av skådespelerskornas skulder härrör från inköp av textilier, kläder, skor, accessoarer och bijouterier och Lisette Stenbergs tillvaro var inget undantag.

Kostymskisserna var ofta detaljerade och omfattande. (Médée (kostymskiss nr 66), hämtad från Jean-Georges Noverres ansökan till anställningen som balettmästare och är utförd av Boquet, ”premier Dessinateur des menus Plaisirs du Roi de France”, Kungliga biblioteket, Stockholm.)

I omvärldens ögon förknippades skådespelarnas rykte med extravagans, med slöseri och med skörlevnad och de beslut de fattade har tidigare tolkats i linje med detta och fördömt den här typen av konsumtion, men det är även möjligt att se den som logisk och nödvändig när de skulle bygga en karriär för att överleva, utvecklas och nå framgång inom sitt yrke. Genom att studera deras försörjningsmöjligheter och de ekonomiska val de stod inför blir det möjligt att visa på andra tolkningsmöjligheter. Samtidigt kan det här konsumtionsmönstret också ses som ett sätt att skapa sig en identitet som just scenfolk. Konsumtionen blir därmed också en performativ akt.

Konkursen 1789, som blev klar tre år senare, blev inte Lisette Stenbergs enda. Ett par år senare ansöker hon om konkurs igen och det kom totalt att bli fyra ansökningar till rätten. Enligt dessa tycks hon att levt i mycket små omständigheter, med några få möbler och nästan inget mer än föremål hon kunde bära med sig, som kläder och olika typer av accessoarer. Hennes ständiga succéer till trots tycks hon ha levt ganska mycket ur hand i mun, utan att spara något för framtiden.

Konkursansökningarna som lämnades in till Stockholms magistrat och rådhusrätt avslöjar på många sätt en vardagskonsumtion som i andra källor blir svåra att spåra. Att få en helt klar bild över skådespelerskornas konsumtion i samband med konkurserna är dock inte möjligt. Dels finns inte alls skulder upptagna i konkursansökan och dels inkom inte alla borgenärer med en detaljerad lista över vad skulden omfattade, utan angav bara en summa. De avser dessutom bara de obetalda skulderna, vad de konsumerade och faktiskt betalade för är svårare att kartlägga. Ändå blir den här typen av material en angelägen och betydande materialkategori för att kartlägga en kontinuerlig konsumtion i vardagen hos befolkningen, samtidigt som de kan berätta om individers och gruppers levnadsvillkor.

Marie Steinrud är etnolog och kulturhistoriker. Hon var gästforskare vid Historieämnet vecka 48 och höll då en gästföreläsning under rubriken "Scenens demimonder – Stockholms skådespelerskors levnadsvillkor decennierna kring sekelskiftet 1800".

I sitt pågående forskningsprojekt har Steinrud följt fem skådespelerskor decennierna före och efter sekelskiftet 1800. Hur var det att arbeta som skådespelerska i detta klimat? Och hur såg deras försörjningsmöjligheter ut?