Telefonen på väggen till höger om vaktbåset

Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia

Det fanns en gång, det var en gång, för länge sedan… När jag inledde mina studier i historia framhävde min lärare att en historisk undersökning inte bör börja på detta sätt. Vi skriver inte berättelser utan dekonstruerar, särskådar och skiljer åt det oväsentliga från det väsentliga i det förflutna. ”Hur det egentligen hände,” förvisso. Till källorna, till ursprunget, gräva så djupt som det bara är möjligt. Historieforskningen med tyngdpunkt på den senare delen av det sammansatta ordet hade förädlat den källkritiska metoden och även framställningen. Om det som inte framgår i källorna går det inte att uttala sig om, det blir kvalificerade gissningar, extrapoleringar, tolkningar som bäst. Eller berättelser. Fast det har vi professionella historiker blivit ganska dåliga på att få till pränt. De bästa av oss – och till dem hör inte jag – lyckas med det: att skriva en njutbar, tankeväckande helhet.

Tjugo år senare läste jag Karl Schlögels Im Raume lesen wir die Zeit. En ögonöppnare. För mer än ett decennium sedan. Och så blev det Edward Sojas Thirdspace och även Henri Lefebvre och David Harvey – och sedan dess har det rumsliga perspektivet öppnat världar som jag inte känt till eller kunnat hantera. Att jag hamnade i Moskva är dock en slump, som vanligt.

 

Eller så inte. För vad är slumpen? Förvisso, om det har vi historiker funderat och skrivit mycket. Vilken är slumpens roll i historien? Windows of opportunity som det gäller att ta till vara när öppningen ger sig. Eller låta bli; inte förstå att fönstret står på vidgavel. Kanske för att man är blind eller för att man är för beroende av det invanda. Stigberoende konstaterar ekonomhistorikerna. Håller med. Eller djupt mänskligt, den grekiska tragedin i en aldrig sinande återkommande uppsättning.

Att jag hamnade första gången i Moskva var dock inte slumpen. Utan resultatet av en rationell plan. Vi satt en grupp historiker – Kimmo Rentola, Mike Cowen, Peter Stadius, Jukka Pakkasvirta och jag på Maarian Helmi i Helsingfors. Typ en vinterkväll någon gång mellan det förra och det nuvarande årtusendet. Vi borde sätta ihop ett forskningsprojekt och gräva fram Afrikahandlingarna som finns i Kominternarkivet i Moskva innan amerikanerna gör det. Sagt och gjort, nästan. Mike dog knall och fall, vi andra hade annat för oss. Men fick till slut ihop en projektansökan till Finlands Akademi vilket resulterade i min bok om The International Trade Union Committe of Negro Workers samt två stycken doktorsavhandlingar som tillkom efter min flytt till Åbo, Fredrik Peterssons om Anti-imperialistiska Ligan och Kasper Braskéns om Internationella Arbetarhjälpen.

Det var i samband med min första bok som telefonen på väggen till höger om vaktbåset väckte min uppmärksamhet.

Boken handlade om individer och organisationer som var del av olika helheter. Huruvida de hade en telefon har jag egentligen aldrig tänkt på. De lämnade nämligen olika typer av nedskrivna ord efter sig. Spår som vi historiker kan samla ihop och försöka sammanställa till en möjlig helhet.

Telefonen öppnar vägen till arkivet. I varje fall i Moskva, ända fram tills i år då det inte mera fanns en telefon på väggen som man måste slå ett nummer på för att erhålla tillstånd att komma upp till femte våningen där man sedan skulle anmäla sig för att få en passersedel som man behöver för att kunna passera vakten nere i första våningen. Som är beväpnad med en k-pist. Eller i varje fall med ett skjutvapen. Kruxet var att du inte kunde passera vakten ifall du inte hade passersedeln och denna fick du först när du varit upp i femte våningen och anmält dig… Något telefonnummer hade ingen av oss kamrater.

The International Trade Union Committee of Negro Workers bildade ett kortvarigt radikalt rum med sikte på att aktivera och engagera arbetare i Afrika och Karibien. Just arbetare och inte icke-vita överlag, borgare var enligt den gällande klass-mot-klass-doktrinen i den Tredje (Kommunistiska) Internationalen uteslutna. I praktiken handlade det om ett sekretariat med adressen på Rothesoodstrasse 8 i Hamburg, i ett bakrum i huset som även inhyste internationella sjömanklubben.

Fast sjömansklubben spelade statistens roll i min bok. Dock inte insikten på att det som finns uppe i femte våningen i det som vi kallar Kominternarkivet inte är arkivet som jag sökte – eller söker. Förvisso, det finns en oanad mängd med text av olika slag nedtecknade på papper, författade som direktiv och instruktioner, sammanställda som utkast, rapporter, meddelanden, brev. De bildar ett arkiv, är arkiverade. Men vem är arkivskaparen? Är det arkivet som jag söker?

Rum finns i rum som finns i rum. Olika rum har olika berättelser. I många fall, oftast, finns det flera berättelser i samma rum. Vilka väljer vi att fokusera på?

Hamburg före och efter 1933. En berättelse: Tyskland, Europa, världen. Vägen från 1919 till 1939. Förberedelsen inför den ultimata sammandrabbningen. Fast denna berättelse fungerar först 1939, egentligen först 1945. Som bakåtförklaring. Hur världen efter 1945 kom att se ut. Men om man vänder på steken. Lefebvres lärdom: närhelst makten tror sig ha uppnått total kontroll över rummet har de misstagit sig eftersom det uppstår motrörelser i rummet. Rum kan inte kontrolleras, det finns otaliga aktörer som verkar samtidigt i samma rum. Med andra ord finns det – i princip – oändligt många berättelser i (och egentligen även om) samma rum. 1932 som 1933. Eller idag, för den delen. Eller i vilken förfluten eller nuvarande tid som helst.

Insikten om att jag inte satt på gruppens arkiv växte fram under årens lopp. Först: ett dilemma. Var fanns arkivet? Sedan: nysta upp spåren. Identifiera aktörerna, återskapa nätverk, förbindelser. Därefter: sök upp de arkiv, de arkivbildare som kan tänkas ha varit intresserad av dem. Radikala grupper som vill vara synliga samtidigt som de uppfattas vara samhällsomstörtande (dubbla rum, minst) lämnar spår hos säkerhetsmyndigheter, självklart. Två berättelser, två rum. Hittade nedslag i Berlin, London, Bryssel, andra hittade nedslag i Paris, New York… Konturerna av vad Bob Jessop kallar TPSN (territory/place/scale/network) perspektivet (framework) började växa fram i takt med att jag försökte identifiera de olika nedslagen – och hitta dem. Inget att rekommendera för en graduskribent, möjligtvis för en doktorand, dock med ett avgränsat tema. Konturerna växte, ett globalhistoriskt perspektiv var givet.

Hamburgsekretariatet, som det kallades, öppnade ett nytt rum. Vad var dessa internationella sjömansklubbar? Liksom Hamburgsekretariatet var även dessa ett sidospår, en återvändsgränd i 1900-talets stora berättelse. De senare var knappt värda en fotnot, det finns inga plaketter eller minnesmärken över eras existens. I sjöfackens historiker hittar man endast randanmärkningar om den, inget tema att ösa trycksvärta på. Varför skulle man? Sök upp ett sjöhistoriskt museum och du finner svar – det är havets hjältar som avbildas, romantiskt, hårt liv, skepp som förliser, teknologisk utveckling, redarna, kaptenerna. Sjömännens fackliga organisering? Politisk aktivitet? Sjöbjörnar är ensamstörningar? Anarkister? Sammansvetsade ombord, dricker för mycket, suckar efter flickan i Havanna? Vad om det finns en annan berättelse? Och hur passar de internationella sjömansklubbarna in i denna berättelse?

Rothesoodstrasse 8 öppnade ett annat rum till en annan tid i ett annat rum i en annan tid i ett annat rum. Andra territorier, andra skalor, andra nätverk. Men samma slutliga insikt när jag skrev boken om Sjömännens och hamnarbetarnas international eller sjötransportarbetarnas kampinternational som man själv tidvis titulerade sig – deras arkiv finns inte i Moskva. Ej heller finns internationalens nationella avdelningar eller de så kallade sektionernas arkiv bevarade, för att inte tala om interklubbarnas arkiv.

Men telefonen på väggen fanns och skulle på nytt användas. Tills i år då den hade ersatts av ett rum där en funktionär tog emot oss och stämplade våra papper och gav oss vår passersedel. Enkelt. Men arkivet fanns och finns fortsättningsvis inte uppe i Kominternarkivet utan en mängd handlingar som berör olika aktörer, organisationer och nätverk samt deras verksamhet utan att dock vara det egentliga, ultimata arkivet som jag söker.

Så vad kvarstår för historikern när han eller hon inte mera är historieberättaren? Definitivt rekonstruktörens roll – att dekonstruera, plocka isär och rada upp delar är nämligen inte i längden tillfredsställande. Vår roll är trots allt att plocka ihop, komma med tolkningar, gräva, hitta och sammanställa olika trådar, olika infallsvinklar. Och framför allt: att öppna dörrar till nya rum som i sig öppnar dörrar till nya rum som öppnar dörrar till nya rum. Med eller utan telefoner på väggen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.