Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia, ämnesansvarig

För generationen som föddes i Voltabäckenet i dagens norra Ghana och södra Burkina Faso år 1899 var 1900-talets två första årtionden en koncentration av endogena och exogena stressfaktorer av hittills okänd omfång och intensitet, det senare framför allt i form av svåra epidemier och epizootier (djursjukdomar). Deras föräldrar hade upplevt den stora boskapsdöden (boskapspest) under förra hälften av 1890-talet och sett hur miljontals afrikanska vandringsgräshoppor våg efter våg svepte över regionen i slutet av 1890-talet. Därtill kom Babatus och Samoris slavräder som riktade sig mot konkomba och ”Grunshi” eller de statslösa etniska grupperna som levde i Voltabäckenet. Den förra var ledaren för zabarimafolket som invandrat i regionen i mitten av 1800-talet och huvudsakligen livnärde sig på förse Asanteregionen med slavar, den senare var härskaren över en muslimsk statsbildning i dagens norra La Côte d’Ivoire som i samband med den franska militära framryckningen i slutet av 1800-talet sökte att etablera en ny maktbas längre österut.

Voltabäckenet var en av Västafrikas bakgårdar, ”the hinterland”, och utgjorde en övergångszon mellan de muslimska staterna i Sudansavannen, Tukoloorriket i dagens Mali och Sokotokalifatet i dagens norra Nigeria, och den av de europeiska kolonialmakterna kontrollerade kustzonen såsom franska Elfenbenskusten, brittiska Gold Coast Colony och tyska Schutzgebiet Togo. Den dominerande makten i denna region var riket Asante som fram till 1800-talets tredje kvartal även räknade rikena Dagbon och Gonja i de östra delarna av Voltabäckenet som sina vasallstater. Båda riken betalade en årlig tribut i form av slavar till Asantehene, härskaren i Asante; omfånget kan ha varit upp till tusen per år. Dessa i sin tur ”införskaffades” genom årliga slavraider, huvudsakligen mot Grunshi och konkomba.

Sjukdomsfaktorn spelade en avgörande roll i såväl Asanterikets erövring och inkorporation som The Ashanti Protectorate i det brittiska kolonialimperiet som den europeiska imperiala expansionen i Västafrika. Fram till mitten av 1800-talet hade kusten varit ökänd som den ”vite mannens grav”, för en av två nyanlända hade tropiska sjukdomar en dödlig utgång inom ett halvår. I regel var det malaria; något botemedel fanns inte förrän den systematiska användningen av kinin som både profylax och behandlingsmedel från och med andra hälften av 1800-talet. Användningen av kinin – som är en av den moderna globaliseringens mest centrala markörer – möjliggjorde det som europeiska fortguvernörer hittills enbart kunnat drömma om: att samla en stor expeditionskår på kusten för militära operationer bortom kanonernas räckvidd på fort och krigsskepp.

Den brittiska erövringen och skövlingen av riket Asantes huvudstad Kumasi 1874 blev startskottet för den moderna globaliseringen i Voltabäckenet. Asanterikets vasaller i norr frigjorde sig (men fortsatte slavraiderna), Voltabäckenet definierades i den europeiska imperiala mentala kartografin som ett ”ingenmansland”, ett potentiellt ”uppland” för råvaror. Berlinkongressen 1884 och Brysselkongressen 1890 gav ramverket för den europeiska expansionen. Enligt den förra måste man ha ett skriftligt avtal med en lokal härskare för att bevisa att ett område var under en viss flaggas ”beskydd” (och utestängde alla konkurrerande nationers handelsmän från de marknader som var under den undertecknande härskarens kontroll), den senare kongressen stipulerade att en deklaration att slavraider, slavhandel, slavmarknader och slaveri måste avges för att ”beskyddet” skulle vara lagligt. Vad som följde var ”The Scramble for Africa”, ”The Race to Lake Chad” och i Voltabäckenet en kapplöpning mellan engelsmän, fransmän och tyskar om vem som skulle hinna lägga beslag på ”The hinterland”. Kring 1900 var processen mer eller mindre avslutad och Voltabäckenet hade delats upp i brittiska protektoratet (skyddsområde) The Northern Territories of the Gold Coast (1897/1900), tyska Togo (1896/1900) och franska Västafrika, Afrique-Occidentale Française (1897; från och med 1919 Haute Volta/Övre Volta).

1899-generationen växte upp i samhällen som huvudsakligen levde på subsistensjordbruk. Britterna uppskattade att det bodde högst en halv miljon invånare i The Northern Territories 1911, befolkningsräkningen tio år senare angav knappt 631 000 invånare men sifforna innehåller ett relativt stort mörkertal vilket redan brittiska kolonialadministratörerna var snabba att påpeka. Sifforna ger dock en fingervisning om att territoriet hade en relativt låg befolkningsmängd i relation till Ashantiprotektoratet och Guldkustkolonin vilket även återspeglas i dagens förhållanden – omkring tvåtredjedelar av Ghanas befolkning bor i landets södra delar, en tredje del i norr eller det forna Northern Territories. Det som brittiska undersökningar även registrerade – och som fortsättningsvis kännetecknar befolkningsfördelningen norra Ghana – var den mycket ojämna regionala koncentrationen av befolkningen. Medan de forna (och ännu existerande) kungadömena Dagbon, Gonja, Mampurugu och Nanun, d.v.s. de regioner som kom att utgöra den södra provinsen (Southern Province) av Northern Territories, uppvisade en relativ låg befolkningstäthet (med undantag av de centrala delarna i Dagbon) kännetecknades distrikten i den norra provinsen (Northern Province, tidvis uppdelad i Northwestern Province och Northeastern Province) av en hög, ställvis mycket hög befolkningstäthet, en situation som ännu råder idag.

Subsistensjordbruk betyder inte att samhällen skulle vara utan kontakt med yttervärlden. Människor besökte lokala marknader, handelsvägar genomkorsade Northern Territories och knöt Voltabäckenet till savannens och kustens transkontinentala flöden av människor, varor och idéer – och mikrober. Eftersom det i regel är skriftlösa samhällen är uppgifterna om mikrobernas effekter i Voltabäckenet före 1900 föga kända – de muntliga traditionerna är otydliga och de få bevarade skriftliga interna källorna, såsom Gonjakrönikorna, är bristfälliga. Mikrober fanns säkerligen i omlopp före 1900 och spred sjukdomar såsom mässling, smittkoppor och ögonblindhet; många var endemiska med utbrott som växlade med årstiderna, antingen under regnperioden (vilket kunde leda till ett skördebortfall om jordbrukaren p.g.a. sjukdom hindrades att så, rensa eller skörda åkern) eller torrperioden. Dessa sjukdomar var interna stressfaktorer. Slavräderna var en annan, en motåtgärd var att bilda täta samhällen som kunde försvara sig mot yttre hot.

Möjligtvis var hjärnhinneinflammationspandemin i början av 1900-talet den första externa stressfaktorn som dabbade 1899-generationen. Utbrott av Cerebrospinal meningitis rapporterades över hela västra Afrika, huvudsakligen i savannregionen från dagens Sudan till Senegal; 1905 härjade den i norra Nigeria varifrån den via de transregionala handelsnätverken spred sig västerut och drabbade Northern Territories 1906–1908. Värst drabbade var de tättbefolkade samhällen i norra provinsen. De brittiska kolonialmyndigheterna, fåtaliga och utan kapacitet att stoppa eller lindra sjukdomens framfart, uppskattade att minst 20 000 av de insjuknade avled i Northern Territories eller omkring 4 procent av befolkningen.

För de som överlevde följde en kort period av återhämtning. Den årligen närvarande externa stressfaktorn eller frågan huruvida regnperioden utfaller väl gav dock föga andrum: torka resulterade i missväxt och dåliga skördar under flera år och efter den ”stora torkan” 1912-1913 som drabbade hela savannen följde en svår hungersnöd 1914. Hungermånaderna eller tiden mellan de tomma spannmålsförråden och den nya skörden var ett årligen återkommande gissel, framför allt i samhällena i den tätbebodda norra provinsen.

Sedan slog influensaviruset till och drabbade åter framför allt tätbebodda samhällen i norra provinsen. Till skillnad från kusten dit viruset anlände den 31.8.1918 medelst ett fartyg från Freetown i Sierra Leone (se vidare Patrik Hettulas blogg), spred sig viruset å ena sidan från franska Övre Volta (Burkina Faso) via landsvägarna till Northwestern Province, å andra sidan söderifrån från Ashante Protectorate till Southern Province i september 1918 och därifrån vidare inom hela Northern Territories fram till slutet av november 1918 vilket ger en fingervisning om kommunikationernas utsträckning och intensitet i Voltabäckenet: Yeji – 8 oktober; Wa och Tumu – mitten av oktober; Bole 22 oktober; Salaga 5 november; Tamale 12 november; Lawra 15 november; Bawku, Gambaga, Navrongo, Paga och Zuarungu – slutet av november. Epidemin grasserade fram till januari, i Northeastern Province till april 1919. Dödsiffran var skrämmande hög i de tätbebodda regionerna. I Northwestern Province uppskattas att omkring 7 900 människor avled vilket utgjorde nästan 7 procent av provinsens befolkning, i Northeastern Province dog över 18 200 människor. Den hårt prövade befolkningen i Northwestern Province drabbades ytterligare av ett epidemiskt utbrott av cerebrospinalmeningitis i mars och april 1919 under vilken minst 2 900 människor avled. De brittiska koloniala hälsomyndigheterna, som på grund av kriget hade krympts ned till en handfull Medical Officers, uppskattade i sin tur att omkring 28,000 människor eller 4–5 procent av befolkningen i territoriet avled under influensaepidemin, de flesta i någon av influensans följdsjukdomar såsom lunginflammation. Någon aktiv insats kunde de inte göra annat än observera och registrera. Sammanlagt uppskattar Bannister att hjärnhinne- och influenzapandemierna 1918-19 resulterade i en förtida död för omkring tio procent av territoriets befolkning, eventuellt mera emedan de brittiska myndigheterna själva medgav att avlidna späd- och småbarn ofta inte alls registrerades.

Epidemin slog till i slutet av regnperioden och härjade under torrperioden. Därmed fick den fatala konsekvenser för det kommande årets matförråd och på många håll registrerade de brittiska District Officers att hushållen varit oförmögna att skörda sina åkrar eftersom den tillgängliga arbetskraften insjuknat. Myndigheterna reagerade på nyheten om en oinbjudna gästen med att stänga gränserna till de franska kolonierna och lägga en kordong runt städerna, anländande handelsmän visades till karantänstationer utanför orterna. Föga förvånande sköt antalet insjuknande snart i höjden i dessa slutna rum. Marknader stängdes och de flesta städer var folktomma. I Lawra, en ort i nordväst, registrerades att kvinnor hade insjuknat i så hög grad att männen var tvungna att överta de traditionellt kvinnliga hushållssysslorna och stampa spannmålen och koka maten. I Gigan i närheten av Tumu fanns det inga höns mera eftersom invånarna hade slaktat dem för att beveka andarna.

Livsmedelsbristen blev ett faktum i norra Northern Territories under våren 1919. Skörden av de tidiga grödorna (snabbväxande hirs som skördas i juli) hade varit dålig 1918 och eftersom skörden av huvudgrödorna hösten 1918 delvis uteblivit var mången hushålls spannmålslager tomma och hungermånaderna började flera månader tidigare än väntat. Ytterligare påfrestning på de redan begränsade livsmedelsförråden var den uteblivna arbetsmigrationen under torrperioden till kakaoplantagerna och guldgruvorna i Ashanti och Guldkusten. Denna hade initierats av myndigheterna i Accra under 1910-talet då The Northern Territories hade utkorats till Guldkustens arbetskraftsreservoar eftersom någon annan ekonomisk vinning inte stod att erhålla från territoriet. Influensapandemin satte stopp för detta och säsongsarbetarna blev tvungna att stanna hemma – och dela på de redan begränsade livsmedelslagren. Senvåren 1919 var lagren tomma och svår livsmedelsbrist var rådande i Northeastern Province som pågick ända fram tills skörden av de tidiga grödorna i juni 1919; regnperioden hade varit god och även huvudskörden hösten 1919 var riklig. Först då ebbade krisen ut.

Källor:

Jeff Grischow and Holger Weiss, An environmental history of northern Ghana, opublicerat manuscript

David Patterson, “The Influenza Epidemic of 1918-19 in the Gold Coast,” Journal of African History 24 (1983).

David Patterson and Gerald W. Hartwig, Cerebrospinal Meningitis in West Africa and Sudan in the Twentieth Century (Los Angeles, 1984).

Sandra M. Tomkins, “Colonial Administration in British Africa during the Influenza Epidemic of 1918-19,” Canadian Journal of African Studies 28 (1994).

David Bannister, Public health and its context in northern Ghana, 1900-2000, PhD thesis, SOAS, University of London (2017).