Av: Johanna Ilmakunnas, biträdande professor i Nordisk historia
I början av oktober 1755 skrev professorn vid Akademien i Åbo Carl Fredrik Mennander (1712–1786) från Stockholm till sin son Carl Fredrik (1748–1803) som stannade hemma i Åbo.
Jag är nu, Gudi låf! lyckeligen framkommen, och mår wäl, så at du icke behöfwer oroa dig öfwer din Fars tillstånd. War nu på din sida altid en beskedlig gåsse, dygdig, flitig och sedig, samt löp icke mycket ute, i synnerhet tunt klädd; utan sköt din hälsa, och kom altid i hog, at du genom alt detta ökar din Fars nöje, och förlänger hans lifstid. För all ting war flitig i dina böner till Gud, och i bibelns läsande. Skrif mig ock flitigt till, och berätta, huru du mår och hwad du giör. Jag fordrar icke ännu af dig något grannt skrifsätt, utan att du enfaldigt uttrycker din mening och barnsliga hjertelag.
Jag är beständigt din trogne och hulde fader
C.F. Mennander.
I oktober 1755 hade Carl Fredrik Mennander rest till Stockholm i egenskap av prästeståndets riksdagsrepresentant. Riksdagen 1755–1756 var den första riksdagen han deltog i som hattpolitiker av sammanlagt sex riksdagar under frihetstiden. Mennander hade hållit professuren i fysik vid Akademien i Åbo innan han 1752 blev utnämnd till professor i teologi. Rektor för Akademien var Mennander 1753–1754 och blev biskop i Åbo stift 1757. Sedermera, 1775, valdes Mennander till ärkebiskop i Uppsala.
Johan Sevenbom, Utsikt över Staden mellan broarna, Riddarhuset, Riddarholmen och Södermalm, 1769. Stockholms stadsmuseum. CC-BY.
Carl Fredrik Mennanders insatser som biskop i Åbo var så betydande att hans son adlades på namnet Fredenheim 1769 för faderns förtjänster. Präster kunde inte adlas i det tidigmoderna Sverige, och det var inte sällsynt att en framgångsrik kyrkomans barn adlades som nådevedermäle för faderns tjänster till kronan. Carl Fredrik Fredenheim gjorde själv en uppåtgående karriär vid det gustavianska hovet som ceremonimästare och överintendent. Fredenheim grundade det svenska museiväsendet, lät kopiera källor ur Vatikanarkivet och företog arkeologiska utgrävningar på Forum Romanum.
På hösten 1755 var Carl Fredrik Mennander den yngre emellertid en liten sjuårig pojke, vars mor hade avlidit när han var spädbarn och vars far var bortrest under flera månader. Sjukdomar och död var en ofrånkomlig del av livet långt in på 1900-talet och den moderna medicinens rön. Detta framkommer mycket tydligt från breven mellan fadern och sonen Mennander, liksom i andra brev från 1700-talet som jag har forskat i. Carl Fredrik Mennander den äldre önskade i sitt brev att sonen skulle hålla sig frisk, studera flitigt och vara dygdig. Det fanns också utrymme för sonen att vara ett barn, även om fadern önskade att han inte skulle springa ute tunt klädd och att han skulle idogt läsa bibeln. I sina brev till fadern behövde den lille pojken inte behärska brevskrivandets finesser, utan fadern uppmuntrade honom att skriva som det barn han var.
Mennander den äldres brev anlände till Åbo redan dagen efter det var daterat i Stockholm, och sonen svarade sin far några dagar senare:
För min käreste Faders kärkomna skrifwelse aflägger jag min ödmiuka tacksägelse. Iag blef deröfver så glad at jag gret. Gudi väre låf, som hulpit k. Far väl fram. Han uppehålle ock k. Far, under sin varelse der, vid en god hälsa! Iag är, G.l., frisk och mår väl. Mig felas ingenting. Iag har icke heller numera stort ledsamt sedan första veckan gick öfver, ock jag blef van at vara utan Far. Cousin Fredric är ock i staden. Och wi roa oss hvar Odensdags, Lördags och Söndags eftermiddagar. Iag har nu nyligen fått mig en ny nattrock, som k. Far låfte mig, samt en halsduk, för hvilka bägge jag tackar k. Far ödmiukast. Mina studier äro de samma som för, utom det at jag giordt början med latinska exercitier och then lilla Moralen, som k. Far köpte mig. Iag har ock böriat at rita och spela på fleut. Claveret är ännu intet färdigt. Slutligen är min kärliga och ödmiuka bön, at k. Far ihogkommer mig med några små sänningar. K. Far är så god och helsar k. Fars dervarande morbror, morbror och moster Paléen samt små cousinerna. Iag förblifver min k. Faders ödmiuklydigste son
Carl Frid. Mennander
Dessa två brev var en början till en korrespondens mellan far och son, som pågick i flera decennier, ända till faderns död i 1786 och täcker hundratals brev. Brevskrivande var under 1700-talet ett väsentligt medium för upprätthållande av familjeförhållanden, släktband och vänskap eller handelsförbindelser, för förvaltning, för förmedling av nyheter, för främjande konst och vetenskaper och mycket annat. Genom brev minskade fysiska distansen mellan skribenter i världen där människor reste mycket, som också gjorde professorn och riksdagsmannen, sedermera biskopen och ärkebiskopen Mennander. När sonen växte upp började även han resa mycket, först i hemlandet, senare utomlands, och breven var tråden som band fadern och den enda sonen tillsammans.
Redan i dessa två brev kommer flera teman fram som löper genom den mennanderska korrespondensen, och som var typiska också inom andra förhållanden mellan far och son under 1700-talet. Sonens uppfostran och studier, familjeförhållandena och känslor, hälsan och materiell kultur är stora teman som framkommer både från Carl Fredrik Mennanders brev och från hans unga sons svar. Emotionella band mellan far och son är starka. Pojken saknar mycket sin far, även om han hade trygga förhållandena i Åbo där han stannade hos sina morföräldrar och hade sin kusin som lekkamrat. Efter den första veckan började saknaden mildras och vardagen utan fadern rulla.
Carl Fredrik Mennander den yngres uppfostran var en högreståndsuppfostran och liknade en adelspojkes fostran. Den unga Mennander hade en informator och i hans utbildning som övervakades av fadern ingick latin och morallära som lästes av både prästsöner och adelspojkar, brevskrivning samt ritning och musik. Vikten av att kunna uttrycka sig elegant och retoriskt redan tidigt syns väl i Mennander den yngres, även med 1700-talets mått mätt, långa brev för en sjuårig pojke. Om än innehållet och språket styrdes sannolikt av informatorn, visar brevet stor mogenhet och självdisciplin Betydelsen att behärska franska språket syns redan i adressen av Mennander den äldres hand: ”A Mon fils Charles Fridric Mennander. a Åbo”. Den mångsidiga uppfostran och utbildning i klassiska akademiska ämnen, språk och fria konster kom till stor nytta i sonens vuxna liv.
Jacques Le Moyne de Morgues, Päron, ca 1575. © Victoria and Albert Museum.
Sonens unga ålder syntes i hans önskan att fadern skulle skicka honom ”några små sänningar”, vilket var ett önskemål om läckerheter snarare än kläder eller rithäften som fadern hade skickat och kom även senare att skicka mellan Stockholm och Åbo. Mycket rätt fick Mennander den yngre motta äpplen, päron, nötter, bergamotter och socker som fadern skickade till honom. Senare var den mest flitigt mellan Åbo och Stockholm skickade artikeln böcker som Mennander den yngre (sedermera Fredenheim) skaffade enligt detaljerade instruktioner åt sin far som hade breda allmänsamhälleliga, politiska och vetenskapliga intressen.
Breven och genom dem den skrivna formen av konversation var alltså ett essentiellt sätt att behålla kontakter mellan familjemedlemmarna, att förmedla känslor och önskemål, nyheter och bud. Korrespondensen mellan familjemedlemmar kunde pågå decennier och brevet var både genom dess innehåll och som ett konkret föremål som kunde röras ett sätt att minska distansen skapat av externa angelägenheter.
Källor
K.F. Mennanderin lähettämiä ja saamia kirjeitä – Brev från och till C.F. Mennander I. Toimittanut Kaarlo Österbladh. Suomen Historiallinen Seura, Helsinki 1939. http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2016-00011082
K.F. Mennanderin lähettämiä ja saamia kirjeitä – Brev från och till C.F. Mennander II. Toimittanut Kaarlo Österbladh. Suomen Historiallinen Seura, Helsinki 1940. http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2016-00011083
Litteratur
Carl Fredrik Mennander (den äldre) i Svenskt biografiskt lexikon, Kansallisbiografia och Biografiskt lexikon för Finland
Carl Fredrik Fredenheim (Mennander den yngre) i Svenskt biografiskt lexikon, Kansallisbiografia och Biografiskt lexikon för Finland