Om Covid-19 och den hypermoderna världen sedd från en liten ort uppe i nordvästra Ghana

Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia, ämnesansvarig

Jag besökte första gången Hamile i nordvästra Ghana i december i fjol. Orten är gränsövergången vid en av de två centrala vägsträckorna som förbinder Burkina Faso med hamnarna i Ghana, den ena vägen går via Wa och Hamile till Bobo Dioulasso, den andra via Tamale och Bolgatanga till Ouagadougou.

Hamile är på många sätt en typisk gränsort. Långtradarna står parkerade i kilometer i väntan på att passera gränsen medan den lokala befolkningen rör sig obehindrad mellan det engelskspråkiga Hamile och dess franskspråkiga grannort Hamale; samma ort, samma etniska grupp som i tiderna delats genom kolonialmakternas gränsdragning. Den burkinesiske gränsvakten lät vår bil passera, något visum hade vi inte men vi skulle ju endast göra en blixtvisit i Hamale och sedan återvända till Hamile. Dumt nog steg vi inte ur bilen och drack en kopp kaffe, i Hamile gällde Liptons te med mjölk.

Långtradare på kö i Hamile (foto © Holger Weiss)

Minnesbilden hör hemma i en förfluten värld. Jag hade egentligen för avsikt att återvända till Ghana i höst men med Covid-19 framstår alla planer som historiska kvarlevor från ett tidigare tillstånd i vår hyperglobaliserade värld. I denna värld lever vi i ett 24/7 nyhetsflöde, är uppkopplade och kan vara i kontakt med vem som helst var som helst när som helst. Att få nyheter om situationen i Ghana var enkelt, vilket inte förvånar, jag har använt nyhetsportalen Ghanaweb även tidigare.

En av hyperglobaliseringens fysiska markörer är tidningsförsäljarnas försvinnande från gatubilden i Ghana. Eller nästan och inte helt och hållet men få går numera omkring med en eller flera tidningar under armen. För femton år sedan fanns det tidningsförsäljare lite här och var på campus i Legon i Accra och jag brukade köpa mina fyra dagstidningar utanför universitetsbokhandeln. Där brukade ett par tidningsförsäljare hålla till, tidningarna var uppradade på stentrappans och altanens mur och jag plockade åt mig ett nummer av Graphic, Times, Mirror och Spectator som jag sedan läste på eftermiddagen på Legon Hall Staff and Senior Researchers Club. Fanns det inte några tidningar att få utanför universitetsbokhandeln så gick jag vidare till platsen mellan Institute of African Studies gamla byggnader och universitetets brandkår, där fanns hade en tidningsförsäljare sin kiosk och han tillhandahöll  i princip alla tidningar som publicerades i landet, även äldre nummer. När jag för ett par år sedan återupptog min fältforskning i Ghana och första morgonen stegade iväg mot universitetsbokhandeln för att köpa mina tidningar blev jag förbluffad: ingenstans syntes några tidningsförsäljare. Jag gick vidare till den lilla platsen innanför porten till bush market, bombsäker på att tidningskiosken skulle förse mig med en bunt med papperstidningar. Döm min förvåning när kiosken inte mera fanns där! Jag var minst sagt förbryllad. Jag hade visserligen hört att universitets ledning ”städat upp” campusområdet och förbjudit gatuhandeln men att även tidningsförsäljarna skulle drabbas gjorde mig konfunderad. Jag gick vidare och hittade kiosken utanför universitetsområdet. Försäljaren, samma som redan fanns där för 15 år sedan, berättade åt mig att han flyttade sin verksamhet utanför campus eftersom efterfrågan på campus drastiskt gått ned – få studenter köpte mera någon papperstidning, i den hyperglobaliserade världen läser alla sina news flash på sin smartphone, uppkopplade som de är. Endast gamla akademiker tycks läsa papperstidningar. Bådadera ser ut att vara kvarlevor av en svunnen värld.

Förflutenhetens landskap: tidningskiosken i Legon (foto © Holger Weiss)

Same but different

Covid-19 ställer till det för alla, även för mina vänner i Ghana. Eftersom det inte finns någon möjlighet för mig att hoppa på flyget och följa med mina vänners övergång från det gamla till det nya tillståndet i tid och rum så får jag nöja mig med ”remote sensing” eller iakttagelser på avstånd. Egentligen är detta inte något nytt för varken nutids- eller dåtidsforskaren. Redan i min forskning för femton-tjugo år sedan använde jag mig av digitala arkiv och kvarlevor i form av hemsidor och uppladdade dokument, intervjuer och nyheter. En ytlig – och definitivt subjektiv – genomgång av GhanaWebs dossier ”Novel Coronavirus” den 12 april 2020 visar att journalisterna, politikerna och ”allmänheten” yttrade, kommenterade och förordnade Covid-19 på samma sätt som här i Finland (vilket i och för sig inte förvånar). Livet i Greater Accra, dvs huvudstaden och dess omkringliggande förorter, liksom i Kumasi, Ghanas näststörsta stad, har stannat upp, myndigheterna har stängt ned all offentlig verksamhet, marknadslivet har stannat av och befolkningen lever under ”lockout”. Fotografier på nätet visar öde städer, ingen trafik, inga människor som trängs ute på gatorna, ingen gatuförsäljning. Tiggarna föses undan, problemen med att hantera och överleva vardagen har dock inte försvunnit någonstans. Presidenten vädjar till befolkningen att inte gå ut, att inte besöka varandra, kyrkorna och moskéerna är tomma. Universiteten är stängda och även i Ghana har mina kolleger gått över till distansundervisning.

Men det finns även andra berättelser, variationer av samma tema som även når över nyhetströskeln här i Finland. Om att det inte är fråga om en likformad process, att alla skulle drabbas lika och att ingen är förskonad. Skillnaden mellan rik och fattig finns kvar. De som har tillgång till rent, rinnande vatten kan följa WHO:s, myndigheternas och de otaliga YouTube-videoklippens anvisningar om att tvätta sina händer i en halv minut, men vad göra när rent vatten är en bristvara och det endast finns en gemensam vattenpost i ett kvarter (om ens det)?

”Corona curfew creates water shortage for Burkina Faso’s poorest” läser jag på GhanaWeb (10.4.2020; i och för sig en nyhet som man snappat upp från Reuters). Myndigheterna i Ghana övervägde att införa undantagstillstånd även i landets norra delar, inklusive landets tredje största stad Tamale, men gjorde det inte. Det som gäller i Burkina Faso är vardag även i Ghanas fem norra regioner. Här lever visserligen enbart en tredjedel av landets befolkning men merparten av dem lever antigen i fattigdom eller i extrem fattigdom, framför allt på landsbygden, visar de landsomfattande socioekonomiska undersökningarna (Ghana Living Standards Survey, GLSS) som gjorts med regelbundna intervaller sedan 1990-talet.

”The call for a lockdown in the northern parts of Ghana, is undeniably a call for another epidemic dubbed ’Hunger and Starvation’ capable of consuming lives as much as the COVID-19 can,”

Konstaterade Adongo A.D. Fatawu i sin kolumn den 8 april 2020.

Norr i Ghana förknippas med fattigdom. I södra Ghana finns regnskogen och den trädbevuxna Guineasavannen, guldgruvorna, oljefyndigheterna, kakaoplantagerna, industrierna, merparten av landets högskolor, den växande tredje sektorn, näringslivet, konst- och kulturlivet. I norr finns den ändlösa trädsavannen, halva året är det torrperiod, merparten av befolkningen lever fortsättningsvis av subsistensjordbruk även om det mekaniserade jordbruket med storskalig odling praktiseras ställvis. Enligt senaste levnadsindex, GLSS7, finns 67,2 procent av Ghanas befolkning som lever i extrem fattigdom i landets norra regioner; i den tätbefolkade Upper West Region, dit även Hamile hör, lever omkring 45 procent av invånarna i extrem fattigdom. För subsistensjordbrukaren gäller ännu Walter Rodneys kritiska kommentar om kolonialtidens flyktiga karaktär: jordbrukaren gick in i kolonialtiden med hackan på axeln och kom ut ur den med hackan på axeln. Så även i norra Ghana där Nana Brukum konstaterade att det i bästa fall handlade om en underutveckling och exploatering av de befintliga resurserna, vilket i och för sig fortsatt under den postkoloniala eran. Medan södra Ghana är en integrerad del i den hyperglobaliserade men fortsättningsvis stratifierade världen, uppfattar sig befolkningen i norra Ghana att vara dubbelt marginaliserade: de är perifera såväl ur makthavarnas och marknadernas horisont i Accra och de globala flödena och rummen med centrum i den ”första världen”.

Den moderna och den hypermoderna världen i Wa: motorcykeln och smarttelefonen (foto © Holger Weiss)

Samtidigt är även den fattige i norr medveten om vad som pågår, både i sin omgivning och ute i världen. Sars-Covid-19 tas på allvar, det är inte fråga om att inte vilja följa eller motsätta sig myndigheternas påbud om social distansering, tvätta händerna eller bära ansiktsmask, utan mera fråga om begränsade möjligheter att kunna göra det. Religiösa ritualer genomförs, högre makter, Gud och Allah, tillkallas och de troende ber om förbarmande samt om välsignelse till dem som hjälper och tröst till dem som insjuknat – med ansiktsmasker och avstånd under bönestunden.

Det nya tillståndet: ökad ojämlikhet

Historikerns ärkesynd är att sia i framtiden men det är svårt att låta bli att spekulera om hur det nya tillståndet kommer att se ut i en post-Covid-19 värld. Ser man på världen från Hamile, gränsövergången från Ghana till Burkina Faso är det inte V-, U- eller L-kurvan och den globala ekonomin som är i fokus, mera en fortsatt krass uppdelning mellan de som har och är del i och de som inte har och inte är del i den hypermoderna världen. Frågan är egentligen hur mycket som har förändrats efter 1991 då den ”andra världen” gick i graven – varken den ”första”, den ”tredje” eller den ”fjärde” världen försvann någonstans. Covid-19 bekräftar det som många iakttagare redan kritiserat om vår begränsade medvetenhetshorisont – nyhetsflödet i Finland våren 2020 handlar (nästan) helt och hållet om ”oss” i ”Väst”, den ”Första världen” eller Globala Nord.

Utan att desto mera kommentera det (tillsvidare) något förbryllande faktum att Covid-19 i varje fall för tillfället ser ut att ha sitt epicentrum i Väst/Globala Nord (det kan visserligen vara en synvilla och historikern bör definitivt låta bli att komma med egna analyser eller spekulationer om varför så är) så ställer sig frågan ifrån Hamiles horisont huruvida Covid-19 kommer att resultera i en ny värld. För samtidigt som WHO rapporterar om Covid-19 inkommer det bekymmersamma nyheter från The Food Crisis Prevention Network, Sahel och de västafrikanska staternas samarbetsorgan, om att tillgången till livsmedel i regionen är kritisk och att omkring 11,4 miljoner människor är i behov av krishjälp fram till maj 2020, och förväntas att öka till 17 miljoner till augusti 2020 innan skördetiden kommer igång (se vidare). Lägg därtill ett tiotals miljoner människor som samtidigt behöver krishjälp i östra Afrika och i Afrikas horn (plus arabiska halvön och södra Asien) på grund av den pågående invasionen av ökengräshoppor som inte försvunnit någonstans.

I Västafrika beror den instundande hungerkrisen varken på insekter eller mikrober utan är ”man-made” – den pågående politiska krisen i Burkina Faso, Mali och norra Nigeria inklusive Boko Harams och ISIS attacker har inte försvunnit någonstans. Även i Hamile och på andra orter i norra Ghana är myndigheterna oroliga för att extremgruppernas tentakler når över gränsen och har därför markerat sin närvaro med bepansrade militärfordon. Huruvida det hjälper mot ”osynliga” inkräktare är en annan sak.

Bilden i banneret: (foto © Holger Weiss)

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.