Exotism som tränger sig in under huden

Av: Marika Kivinen, doktorand, allmän historia

En av de sista dagarna av jullovet sätter jag mig i soffan framför brasan i en hyrstuga med den finska översättningen av boken Le mariage de Loti, skriven av Pierre Loti. Originalet, som även blev känt under namnen Tahiti och Rarahu, utkom 1880. Den finska översättningen utgavs 1917 under namnet Lotin avioliitto och sju år senare gavs boken ut på svenska med titeln Rarahu: en kärleksroman från Söderhavsöarna. Jag vänder mig till min syster och konstaterar:

Det här är en av de stora fröjderna med att vara historiker. Jag kan ta tag i en över hundra år gammal bok. Den både känns och doftar annorlunda.

För mig känns den över hundra år gamla boken exotisk — den är från en annan tid och en annan plats. En liknande effekt ville författaren Pierre Loti åstadkomma med sina romaner.

Boken läser jag som en del av mitt avhandlingsarbete. Avhandlingen behandlar exotism och kolonialism i finländsk och tysk klassisk sångmusik. Jag studerar ämnet genom att planera konserter med detta tema, genom att framföra sångerna, begrunda den konstnärliga processen, musik- och textanalys och genom att studera verkens historiska kontext(er).

Rarahu — ”flicka från Bora-Boras blänkande vik”

En av de verk jag valt att framföra och analysera är sången Rarahu av Sulho Ranta (1901–1960), komponerad i december 1922. Det är just denna sång som fört mig till Pierre Loti. Rantas sång knyter an till många olika -ismer och fenomen, som dekadens, romantik, symbolism, modernism, internationalism, impressionism, exotism… Men två av de -ismer som mer sällan nämns då vi betraktar västerländsk konstmusik är kolonialismen och rasismen. Historikern och kulturforskaren Paul Gilroy talar om en glömmandets politik, en ”agnopolitik”. Han synliggör hur det koloniala på ett inlärt sätt kan utraderas, osynliggöras och marginaliseras inom historieskrivningen. Gilroy talar om ”patterned forms of ignorance”, alltså mönster av okunskap.

Sången Rarahu verkar harmlös. Den är kort, bara ett notuppslag. Framförandet tar mellan tre och fyra minuter, beroende på hur sångaren och pianisten tolkar anvisningarna ”Rubato, exotico” (fritt, exotiskt) och ”senza tempo, declamando” (utan tempo, deklamerande). Sången bygger på bara fem toner och är stilistiskt starkt knuten till fransk impressionism. Verket är skrivet till en dikt av Severi Nuormaa (1865—1924) och dikten knyter direkt an till Le mariage de Loti. Sången inleds med orden:

Rarahu, laps luonnon villi ja vieno

tyttönen Bora-Boran läikkyvän lahden,

Rarahu, ma tahtoisin palmujen alla

kanssasi leikkiä kahden.

En översättning kunde lyda: ”Rarahu, naturbarn vild och blyg/ flicka från Bora-Boras blänkande vik,/ Rarahu, under palmerna/ skulle jag vilja leka med bara dig.” Som sångare och forskare tycker jag att just denna sång är viktig. Den kan visa hur 1920-talets finländska avantgarde och musikaliska modernism är sammanflätade med kolonialistiskt färgad litteratur och fransk exotism.

Foto: Pekko Varanto. Konserten Waterways ägde rum 19.8.2020 på Aboagora-symposiet i Åbo. I konserten framfördes bl.a. Rarahu av Sulho Ranta. Marika Kivinen, mezzosopran och Jenna Ristilä, piano.

En föreställd kärlek mellan kolonisatör och koloniserad

Pierre Loti, vars riktiga namn var Julien Viaud (1850—1923), var fransk sjöofficer och författare, som skrev romantiska verk som blandade fakta och fiktion. Romanerna fick inspiration av hans upplevelser i bl.a. Tahiti, Turkiet, Marocko, Japan, Indien, Syrien och Persien och han blev en av sin tids mest populära franska författare. Le mariage de Loti inspirerade Léo Delibes till operan Lakmé (1883), medan Madame Chrysanthème från 1887 är ett av de verk som inspirerat till Madama Butterfly (1904) av Giacomo Puccini.

Översättaren Eino Palola skriver i förordet till Lotin avioliitto att författaren redan tidigt under sin uppväxt vid kusten i Bretagne upplevt ”de gränslöst öppna havens, långa sjöresornas och de fjärran, sagoliga kontinenternas säregna dragningskraft”. Palola skriver med en hel del överord, att författaren var ”en poet, en lyriker, i vars själ allt förvandlades till visioner och stämningar”. Romanerna liknas vid bilder, fyllda av färgprakt och livfullhet.

Le mariage de Loti bygger mycket löst på Viauds två månader långa vistelse på Tahiti 1872. Åren mellan Viauds vistelse och publiceringen av romanen utgör en avgörande period i öns historia. Tahiti hade blivit ett fransk protektorat efter Fransk-Tahitiska kriget 1844–47, men 1880, bara tre år efter drottning Pōmare IV:s död blev ön en fransk koloni. Ön är än idag en koloni. Den är en del av Franska Polynesien, som är en Collectivité d’outre-mer (COM), en semi-autonom utomeuropeisk enhet som inte är en del av den Europeiska Unionen.

Intressant nog är Loti i romanen brittisk (”Harry Grant”) och inte fransk, och vistas på ön i ett par år. En central gestalt i romanen är den fiktiva polynesiska flickan Rarahu, som inledningsvis är 14 år gammal. Matt K. Matsuda konstaterar i sin bok Empire of Love — Histories of France and the Pacific att romansen som utspelas mellan Loti och Rarahu passade den sena 1800-tals imperialismen och fin-de-siècle-kulturen. Matsuda menar att Lotis kärleksromaner bidrog till att skapa en känslomässig bindning till kolonierna och det imperialistiska projektet och stärkte föreställningen om att imperiet byggde på en kärlek mellan kolonisatörer och koloniserade. Samtidigt osynliggjorde denna romantiska fiktion både det våld som koloniseringen utgjorde och det sexuella våld som ofta utövades på — i det här fallet — polynesiska flickor och kvinnor.

Exotismen och det finska 1920-talet

Men det är alltså Sulho Rantas komposition som fört mig till Pierre Loti och Tahiti. Ranta kan räknas som en av de tonsättare som förde fram modernismen i det finländska musiklivet. Han följde aktivt med inte bara vad som hände inom musiken, utan även inom bildkonsten och litteraturen. I en artikel i Tulenkantajat 1927 skriver Ranta att versen för de impressionistiska poeterna är ”doft, ljus, färg och musik”. Han skriver att impressionismen ”lärde sig tonsättarna, om man törs säga så, av målarna” och jämför vissa av Claude Debussys verk med målningar av Claude Monet, och menar att exotiska drag i musiken kan liknas vid Paul Gauguins målningar.

Att Ranta i detta sammanhang nämner just Gauguin är intressant. Gauguins målningar från Tahiti från sekelskiftet 1900 och hans berättelser om sina vistelser i Polynesien hade en stor genomslagskraft, också i Finland. Det fanns ett växande intresse för afrikansk och oceanisk konst, vilket påverkade bl.a. primitivismen som stilriktning.

Sulho Ranta skrev under 1920-talet ett flertal kompositioner där intresset för orientalism och exotism kommer till uttryck, konstaterar Helen Metsä i sin studie av Sulho Rantas musik. Många av sångerna är komponerade till dikter av Tulenkantajat-poeter som t.ex. Uuno Kailas och Elina Vaara. I sin klassiska studie av Tulenkantajat lyfter Kerttu Saarenheimo fram att Pierre Loti blev en förebild för Olavi Paavolainen, Katri Vala, Vaara och andra författare inom Nuoren Voiman Liitto och senare Tulenkantajat. Denna krets kände Sulho Ranta väl, och han medverkade i både Tulenkantajat-albumen och -tidskriften med flera artiklar om den samtida musiken.

Lockande färgprakt

Den sinnlighet och färgprakt som boken och sången manar fram är lockande. De talar till en längtan till en annan plats eller annan tid och manar fram en reslust. Tempus i Nuormaas dikt vacklar, så det är svårt att avgöra om dikten handlar om en ouppnåelig dröm — eller om ett drömmande tillbaka till en förlorad tid.

Just det exemplar jag har i handen av Lotin avioliitto har 1917 införts i biblioteket i Raumo seminarium, varifrån den senare donerats till Åbo Universitets bibliotek. Högst antagligen är det just den finska översättningen som poeten Severi Nuormaa blivit inspirerad av och i början av december 1922 har sedan Sulho Ranta från ett vintrigt Finland drömt sig till Tahiti.

Det är med ett växande obehag jag läser boken, där jag sitter i soffan och ser på ett landskap höljt i rimfrost. Jag känner att boken har ett sug, den vill dra mig in i ett kolonialt tänkande, en viss föreställning om världen. Både boken och sången gör det genom att vädja till känslor och genom att frammana starka sinnesförnimmelser genom dofter, ljud och bilder. Som sångare behöver jag leva mig in i dessa stämningar för att gestalta musiken. Men som forskare måste jag påminna mig själv om att det exotiska, det sinnliga och det erotiska ofta går hand i hand. Min uppgift som forskare är att inte låta detta gå under huden, utan att ifrågasätta truismer och att synliggöra lager av kulturhistoria, som lätt blir bortglömda.

Foto: Pekko Varanto. Marika Kivinen, mezzosopran. Aboagora-symposiet 19.8.2020, Åbo.


Citat

Eino Palola: Förord till Lotin avioliitto, 1917, s. 5 och 6.

Sulho Ranta: ”Impressionismista musiikissa ja maalaustaiteessa” i Tulenkantajat, 1927, s. 136.

Litteratur

Bellman, Jonathan (red.): The Exotic in Western Music, 1998.

Gilroy, Paul: ”Colonial Crimes and Convivivial Cultures”, keynote-föreläsning, Rethinking Nordic Colonialism, Grönland, 2006. http://rethinking-nordic-colonialism.org/files/pdf/ACT2/ESSAYS/Gilroy.pdf

Kramer, Lawrence: Music as Cultural Practice 1800-1900, 1990

Kivinen, Marika (2020) “Rarahu — att spåra kolonial historia genom en sång”, Finsk Tidskrift 7—8/2020, s. 71—80.

Locke, Ralph P.: Musical exoticism. Images and reflections, 2009.

Loti, Pierre: Lotin avioliitto, översättning Eino Palola, 1917. (Orig. Le mariage de Loti, 1880)

Mathews, Nancy Mowll: Paul Gauguin – An Erotic Life, 2001.

Matsuda, Matt K.: Empire of Love: Histories of France and the Pacific, 2005.

Metsä, Helen: Kiinalaisia runoja, arabian lumoja ja tahitin unelmia. Sulho Rannan 1920-luvun itämais-eksoottiset laulusävellykset ja suomalaisen taidemusiikin orientalismi. Avhandling pro gradu i musikvetenskap, Helsingfors Universitet, 2012.

Nuormaa, Severi: Risti ja runo, 1922.

Ranta, Sulho: ”Impressionismista musiikissa ja maalaustaiteessa”, Tulenkantajat. Nuoren Voiman Liiton kirjallinen albumi, nr.4, 1927, s. 135—138.

Saarenheimo, Kerttu: Tulenkantajat – Ryhmän vaiheita ja kirjallisia teemoja 1920-luvulla, 1966.

Salmenhaara, Erkki: Suomen musiikin historia 3, 1996.

“Waterways – A Concert and Talk on the Forgetting of Colonialism”, Marika Kivinen, Jenna Ristilä, Anna-Sofia Kallio & Teemu Mastovaara, Aboagora-symposiet Åbo, 19.8.2020. https://www.youtube.com/watch?v=eVcGiNWDdQo

Skribenten är mezzosopran, musikpedagog och doktorand i allmän historia

Arbetet finansieras av Stiftelsen till Hedvigs Minne, Svenska Kulturfonden, TOP-säätiö och fr.o.m. 2021 även av projektet Untold Stories (Koneen säätiö).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.