Av: Johan Ehrstedt, doktorand, Allmän historia
De senaste åren har det i samband med olika emancipatoriska rörelser, som till exempel Black Lives Matter (BLM), också höjts kritiska röster som även är av intresse för historiker och historieintresserade. Kritiken har bl.a. handlat om den roll som minneskulturer på bägge sidor av Atlanten har spelat och spelar i överslätandet av klandervärda fenomen, processer och personer i det förflutna. T.ex. har kritikerna anfört att det ensidiga sättet på vilket slavhandel, slavhandlare samt hänsynslösa och mordiska imperiebyggare har blivit behandlade i engelsk minneskultur (statyer, namn på olika institutioner o.s.v.) vittnar om en ovillighet att göra upp med de bevisligen mörka sidorna och konsekvenserna av Storbritanniens historia som kolonialmakt. Delar av den politiska, ekonomiska och kulturella eliten i Storbritannien har avfärdat kritiken med billiga beskyllningar om överdrivet ’cancel culture’ som förvränger historia. Men som bl.a. historikern Priyamwada Gopal har konstaterat tycks saken vara just tvärtom: de människor och delar av samhällsklasser som aktivt har fördömt olika ansatser till en mer nyanserad förståelse av det förflutna är i själva fallet i mycket hög grad benägna att ’cancel:a’ sådana historierelaterade former av kritik och handlingar som inte faller dem i smaken.
Detta blogginlägg handlar dock inte om de i mina ögon berättigade kraven på uppgörelser med det förflutna. I stället tar texten avstamp i en närbesläktad fråga som även den handlar om vårt förhållande till det förflutna. Upprinnelsen till texten är en incident i den svenska universitetsvärlden år 2019 då en lärare kom att nämna ”N-ordet” i en paneldiskussion (se t.ex. denna artikel från 2019 samt denna från 2020). Trots att incidenten och den efterföljande debatten på flera sätt var typiska för det diskussionsklimat som är rådande just i Sverige så anser jag att förhållandet mellan användningen av laddade ord och aktuell historieforskning är något som också angår oss yrkesverksamma historiker här i Österlandet.
Alma Söderhjelm var en stark och mångfasetterad personlighet vars eftermäle avviker från den samtida bilden på henne. Källa: Wikimedia Commons
Hur skall vi med andra ord förhålla oss till sådana ord och begrepp som inom ramen av vår forskning och dess publicerade resultat, texter, kan vara väsentliga för förståelsen – som inte är samma sak som legitimering – av samhällen, tidevarv, processer och handlingar i det förflutna men som i dagens värld anses vara pejorativa, stötande eller kränkande? I detta sammanhang tänker jag i synnerhet på den typ av laddade ord och begrepp som man i dagens värld på ett eller annat sätt anknyter till etnicitet, härkomst, köns- samt sexuell identitet. Jag tänker t.ex. på den terminologi som användes i samband med slavauktioner före slaveriets avskaffande på olika håll i västvärlden, i dokument författade av administratörer och handelsmän i regioner som koloniserades av européer, reseskildringar av Sápmi skrivna av resenärer och i forskningsrapporter producerade av personalen vid Statens institut för rasbiologi vid Uppsala universitet eller vid Folkhälsan på 1920-talet.
För att kunna besvara den fråga som jag själv har ställt faller jag trevande tillbaka på två väsensskilda saker som tillsammans kan bidra med en förhoppningsvis konstruktiv lösning. Dessa är å ena sidan historieforskningens särart som vetenskap och å andra sidan behovet att kritiskt engagera sig med förflutenhetens konsekvenser i nutiden. Den mest grundläggande förpliktelsen för historiker är enkel: att göra ”våra” forskningsobjekt rättvisa. Med andra ord bör vårt arbete utmynna i en rättvis framställning av hur människor tänkte, kände och agerade i det förflutna. För att kunna göra detta måste vi avstå från vår inneboende fallenhet för temporal provinsialism d.v.s. tendensen att uppfatta och bedöma den förflutna tidsperioden under lupp som i princip identisk med vår egen. Historikern Jorma Kalela skriver vackert om vad ett lyckat synliggörande av olikheterna mellan vår egen och en svunnen tidsperiod kan leda till:
…juuri oman kulttuurin ja tutkimuskohteen kultuurin eron tekeminen näkyväksi on itse asiassa toinen puoli koko historiantutkimuksen ideaa…historiantutkija voi auttaa aikalaisiaan ymmärtämään paremmin omaa maailmaansa, syventämään näkemystään omasta kulttuuristaan…[O]man kulttuurin tekeminen näkyväksi antaa yleisölle (ja tutkijalle itselleen) mahdollisuuden eritellä tutkimuskohdetta sen omassa kulttuurissa. –(Historiantutkimus ja historia, s. 107).
Att förstå en svunnen tidsperiod som något främmande jämfört med vår egen tid kan alltså hjälpa oss att bättre engagera oss både med vår egen tid och det förflutna. En följd av detta är att vi kan bli bättre utrustade för att identifiera och förändra saker i vårt eget samhälle. Och häri ligger enligt min mening en viktig lärdom att dra: för att aktivt verka för positiva förändringar i vår egen tid måste vår förståelse av svunna tidsperioder även innebära att vi inte blundar för ord och uttryck som vi anser vara inkompatibla med våra egna värderingar. För om vi väljer att se bort från saker som vi anser vara klandervärda och ersätter dem med eufemistiska uttryck löper vi inte bara risk att missförstå hur vissa saker kunde vara möjliga i det förflutna, utan också i vår egen tid. Det här betyder förstås inte att vi historiker har någon gudomlig oinskränkt fullmakt att uttrycka oss hursomhelst oberoende av sammanhang. Användningen av (potentiellt) laddade ord måste alltid noggrant avvägas och bör inte användas med syftet att tjäna ens självhävdelsebehov eller som ett sätt att avleda de tilltänkta läsarnas eller åhörarnas uppmärksamhet från huvudsaken. De får aldrig vara ett självändamål utan de måste absolut tjäna ett forskningsmässigt eller pedagogiskt syfte.
Lista på artiklar som länkas i blogginlägget:
The Guardian, The toppling of Edward Colston’s statue is not an attack on history. It is history, David Olusoga, 2020
The Guardian, Why can’t Britain handle the truth about Winston Churchill?, Priyamvada Gopal, 2021
Universitetsläraren, Studenter reagerade starkt på n-ordet, Jennie Aquilonius, 2019
Universitetsläraren, Debatt om ordens frihet lockade storpublik i Uppsala, Jennie Aquilonius, 2020
Johan Ehrstedt är doktorand i allmän historia och forskar i hungerns och hungersnödens historia och med dem associerade historiekulturer i Sydasien och Finland.