Fredsbevarande. Från internationellt arbete till inhemsk debatt

Av: Rasmus Marjanen, doktorand, Allmän historia

Fredsbevarande är ett tema som med jämna mellanrum lyfts fram i samhällsdebatten, särskilt på märkesdagar som FN-dagen (24.10) och även Nobeldagen (10.12). Det sistnämnda som ett resultat av att FN:s fredsbevarande styrkor år 1988 tilldelades ett kollektivt Nobels fredspris bland fredsbevarare som tjänstgjort tills dess. Diskussionen om fredsbevarande har trots allt avtagit särskilt i Finland under de senaste årtiondena. Detta beror delvis på ett skifte i terminologin. Nuförtiden beskrivs deltagande i internationella insatser sällan med det traditionella uttrycket fredsbevarande. Istället föredras uttryck som krishantering vilket också syftar till att allt flera moderna insatser är ledda av NATO eller EU, till skillnad från tidigare operationer som oftast skedde under FN-flagg.

Kalla krigets stora fredsbevarande insatser ligger visserligen i det förflutna men det betyder inte att ämnet skulle vara passé, tvärtom. Personer som deltagit i fredsbevarande insatser utgör en stor grupp i samhället vi lever i, och deras synlighet i olika samhälleliga debatter kommer förmodligen att öka under de kommande åren, vilket jag återkommer till senare. Men vad är egentligen fredsbevarande och vad arbetar fredsbevarare med?

När FN grundades år 1945 var det inget givet faktum att fredsbevarande i denna form skulle bli en av organisationens huvudsakliga uppgifter. Medan osämja mellan stormakterna redan tidigt gjorde det uppenbart att FN inte skulle få en egen stående armé, uppstod ändå snabbt behovet av en neutral militär styrka för att övervaka världsfreden i olika konfliktzoner. Lösningen blev kreativ och aningen paradoxal: en lätt beväpnad militärstyrka vars huvudsakliga mål var att upprätthålla freden. De första beväpnade fredsbevararna skickades till Mellanöstern 1956 för att återupprätta freden efter Suezkrisen i en insats som fick fortsättning efter Jom kippurkriget 1973. Fredsbevarande uppstod därmed som en ytterst improviserad och mångfacetterad lösning vilket är typiskt för arbetet även idag. I FN-stadgan ingår ingen definition av fredsbevarande och vad begreppet innefattar varierar också enligt land. Få har ändå beskrivit den ofta invecklade byråkratin inom FN i lika granna ordalag som den svenska FN-observatören Bo Pellnäs som skriver att FN är en

”sekelskiftesorganisation och ett byråkratiskt vidunder som utan förbarmande äter sina barn”[1].

Den grundläggande principen är ändå samma överallt – medlemsländerna utbildar och avlönar soldater som skickas till en konfliktzon på inbjudan av de inblandade staterna. För många små neutrala länder blev fredsbevarande tidigt ett sätt att synas på den internationella arenan. Deltagandet underlättades av att FN gärna förlitade sig på fredsbevarare som kom från länder som stod utanför de stora militärallianserna. Finland, Sverige och Irland tog snabbt vara på denna möjlighet och deltagande i fredsbevarande insatser har utvecklats till en grundläggande aspekt av ländernas utrikespolitik. Följaktligen är det också dessa tre länder som jag valt som fokus i min egen forskning.

Ländernas deltagande i internationella insatser får sig uttryck särskilt i politiken. I Sverige utgör samarbetet med FN ”En uthållig kärlekshistoria”[2], Finland har varit en ”rauhanturvaamisen suurvalta”[3] och Irland förespråkar en ”proud tradition” som fredsbevarare. Forskaren Jukka Pesu konstaterar att fredsbevarande i Finland åtnjutit ett enormt folkligt stöd och att arbetet även förknippats med nationalromantiska drag[4]. Faktumet är trots allt att själva aktörerna bakom arbetet ofta fallit i skuggan av större teman både i den politiska diskussionen och i historieforskningen, vilket är en trend som endast nyligen har börjat skifta. I flera fall har detta också skett på initiativ av fredsbevararna själva, vilket varit fallet särskilt i Sverige. I ljuset av de nedanstående siffrorna är det trots allt förvånansvärt att ämnet inte varit mer synligt.

Ett i Finland tillverkat Sisu-trupptransportfordon med de välkända FN-dekalerna, på patrull i Libanon., 1998. Källa: Wikimedia Commons

Med över 80 000 fredsbevarare utgör Sverige den största bidragsgivaren av de tre länderna, medan Finlands siffra beräknas ligga runt 45 000 och Irlands omkring 42 000 fredsbevarare (även Finland har med andra ord en rätt ansenlig mängd Nobel-pristagare eftersom de innefattar cirka hälften av den totala mängden finska fredsbevarare). När dessa siffror kontrasteras mot befolkningsmängd framgår det hur stor kontributionen verkligen varit. I Sverige och Irland utgör fredsbevarare redan den största gruppen av veteraner från olika konflikter, och i Finland kommer detta också att bli ett faktum i och med att andra världskrigets veteraner blir allt färre. Denna utveckling är något som fredsbevararnas egna intresseföreningar redan länge talat om, då debatten om vem som kan kalla sig veteran lyfts fram. Någon motsättning handlar det inte om, men diskussionen kommer oundvikligen att skifta mera gentemot fredsbevarare under de kommande åren.

Det handlar med andra ord om ett ämne som kommer att vara på tapeten allt mera i framtiden. Samtidigt är det viktigt att understryka att fredsbevarande inte har upphört och att nya fredsbevarare skickas iväg på uppdrag med jämna mellanrum. Nyheten om att finländska fredsbevarare temporärt evakuerats från Libanon på grund av den svåra pandemisituationen i landet fungerar också som en påminnelse om att arbetet inte upphört under pandemin. Historiker är välplacerade att bidra med en bättre förståelse för denna diskussion som blir allt mer aktuell och kan förväntas vara allt mer synlig i framtiden.


[1] Utan slut? Kriget på Balkan- bilder från ett FN-uppdrag. Albert Bonniers Förlag (1995), s. 207.

[2] Lars Eriksson, Berith Granath, Birger Halldén, FN-Globalt uppdrag. FN förbundet (Stockholm 2005), s. 439.

[3] Jukka Pesu, Suomi, rauhanturvaaminen ja kylmä sota 1956–1990. Rauhanturvaaminen osana Suomen ulko- ja turvallisuuspolitiikkaa sekä YK-politiikkaa. Turun Yliopiston julkaisuja (Turku 2020), s. 17.

[4] Pesu, s. 18.


Litteratur

Bo Pellnäs, Utan slut? Kriget på Balkan- bilder från ett FN-uppdrag. Albert Bonniers Förlag (1995)

Charly Salonius-Pasternak, ja Pekka Visuri, Suomi rauhanturvaajana 1991–2006. Puolustusministeriö (Helsinki 2006).

Eva Johansson. The UNknown soldier – A portrait of the Swedish peacekeeper at the threshold of the 21st century. Karlstad University Studies 2001:21 (Karlstad 2001)

Heikki Holma, Pääkirjoitus, Rauhanturvaajalehti 5/2007

Jukka Pesu, Suomi, rauhanturvaaminen ja kylmä sota 1956–1990. Rauhanturvaaminen osana Suomen ulko- ja turvallisuuspolitiikkaa sekä YK-politiikkaa. Turun Yliopiston julkaisuja (Turku 2020)

Katsumi Ishizuka, Ireland and International Peacekeeping Operations 1960–2000. A study of Irish motivation, foreword by Keith Jeffery, Routledge (New York 2013)

Kati Kivistö, ”En mä oikein tiennyt, mihin olin hakeutumassa. Kaikesta on kuitenkin selvitty ja vaikeudet voitettu. Paljon olisi kerrottavaa siitä, mitä oon oppinut.” Rauhanturvaajien kuvauksia rauhanturvatehtävään hakeutumisesta, rauhanturvatyön merkityksestä sekä kohdatuista haasteista rekrytoinnissa huomioitavaksi, Käyttäytymistieteellisiä tutkimuksia. Helsingin Yliopisto (Helsinki 2016)

Lars Eriksson, Berith Granath, Birger Halldén, FN-Globalt uppdrag. FN förbundet (Stockholm 2005)

Markku Seppä, Ledare, Krigsveteranen 2/2017.

Rasmus Marjanen är doktorand i Allmän historia och forskar om veterangemenskap bland fredsbevarare med fokus på Finland, Sverige och Irland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.