Av: Fredrik Petersson, FD
”Att Bakusvenskarna kunna vinna sitt uppehälle i Sverige, torde sålunda vara tämligen klart”
ansåg den svenska beskickningen i Moskva den 11 december 1937. Beskickningen hade tillsammans med Sveriges utrikesdepartement (UD) i Stockholm registrerat och följt Bakusvenskarnas liv och öden under 1930-talet, en grupp av individer med svenskt ursprung som levde i navet av den oljeproducerande regionen i Azerbajdzjan. Efter bolsjevikernas blodiga övertagande av Baku i april 1920 stannade dock en mindre grupp av utländska arbetare verksamma i oljeindustrin kvar i staden. Även om de svenska bröderna Nobel hade etablerat sig i Bakus stadsrum innebar bolsjevikernas närvaro ett definitivt slut på den svenska eran, men de som valde att stanna kvar kom att utgöra den svenska kolonin och kom att kategoriseras av den svenska beskickningen i Moskva som ”Bakusvenskarna”.
Svenskarnas närvaro i Baku under Nobeleran är ett välkänt faktum i den svenska nationella historieskrivningen. Här tänker jag främst på hur perioden innan bolsjevikernas maktövertagande har skildrats i bloggar eller artiklar publicerade i olika forum, eller för den delen, i monografier, till exempel Brita Åsbrinks skildring av Nobeltiden i Baku i Ludvig Nobel: ’Petroleum har en lysande framtid’. En historia om eldfängd olja och revolution i Baku (2010). Även andra grupper med svenskt ursprung som levde i det sovjetiska rummet har det forskats kring. Här tänker jag främst på Gammelsvenskby i Ukraina, ett samfund bestående av individer som än idag odlar de historiska banden till Sverige, vilket om något än en gång har aktualiserats i samband med Rysslands invasionskrig av Ukraina i skrivande stund. Varför är det betydelsefullt att diskutera Bakusvenskarnas öde under 1930-talet? Dokument placerade i Riksarkivet (Arninge, referens: ”Ersättning på grund av understöd åt svenska undersåtar” i Sovjetunionen under 1930-talet, SE/RA/230/230100/F1/F1g/19) utgör en del av de källor som Sveriges beskickning i Moskva samlade ihop för att förstå och kunna hantera den situation som Bakusvenskarna befann sig i ett kritiskt skede under det sovjetiska styret. Källorna speglar därmed någorlunda detaljerat hur livet utvecklade sig för den så kallade svenska kolonin i Baku. I det här fallet är fokus riktat mot familjen Ekstedts liv och öden i Baku mellan 1933–39.
Kontexten som utgångspunkt
Baku var centralt i manifesterandet av Lenins förhoppning om att asiatiska nationella frihetsrörelser skulle ge och uttala sitt stöd för den bolsjevikiska regimen. Dock var den inkomstbringande oljenäringen i den azerbajdzjanska regionen av högre intresse för Lenin och bolsjevikerna, synnerhet då Baku hade representerat hjärtat i det forna tsarstyrda Rysslands oljeindustri. Oljan hade moderniserat staden och i dess kärna levde ryska och armeniska grupper bestående av specialister och arbetare varav en majoritet var muslimer. Staden omgärdades av industriella förorter som följdes av oljekällornas geografiska närhet. Bolsjevikerna attackerade Baku militärt i mars 1920 och den 28 april utropades den sovjetiska socialistiska republiken (SSR) Azerbajdzjan. Kort därefter organiserades och genomförde den Kommunistiska internationalen (grundades i Moskva, mars 1919) den ”Första kongressen för österns folk” i Baku i september 1-7 1920, en kongress som syftade till att uppmärksamma frihetskampen bland de förtryckta människorna i kolonierna. Det underliggande syftet för den Kommunistiska internationalen var att dra de 2 050 delegaterna närmare till den internationella kommunistiska rörelsen och uttala sitt stöd för bolsjevikernas styre över Sovjetryssland (se vidare i John Riddells delvis tendentiösa skildring To See the Dawn. Baku, 1920: First Congress of the Peoples of the East, Pathfinder Press, 1993).
Baku oljefält, målning av Konstantin Bogaevsky, ca 1935. Källa: WikiArt
”Bakusvenskarnas” historia kan uppfattas som ett bortglömt, levt rum. Hur ska vi uppfatta de öden och umbäranden som familjen Ekstedt genomlevde under 1930-talet? För det första, historien om Bakusvenskarnas öde är relevant. Lokaliserad i en perifer geopolitisk enklav i Sovjetunionen, men å andra sidan, Baku representerade ett centralt ekonomiskt nav i Sovjetunionen. På det stora hela utvecklades Baku till ett politiskt och socialt rum som drastiskt förändrades tack vare det sovjetiska styret av staden och oljeproduktionen. I det senare fallet handlade det om att via den bolsjevikiska oljetrusten Azneft kontrollera flödet och försäljning av olja till en global marknad (se till exempel Jonathan Sicottes artikel ”Alexandr Serebrovskii and the Modernization of the Soviet Oil Industry – 1924 to 1929”, i The Soviet and Post-Soviet Review, Brill, 2021). För det andra, skildringen av familjen Ekstedt visar oss hur relationer till ett nationellt ursprunget odlades och levde vidare genom generationer.
Familjen Ekstedts öden i Baku
Karl Albin Ekstedt tillhörde den svenska kolonin i Baku. Han var född i Baku 1902 och levde där tillsammans med sin storebror Fritz Erhard (född i Baku 1899) och deras fader Fritz Hjalmar Ossian, född i Göteborg 1871. Fadern hade anställts av bröderna Nobel i början av 1900-talet och emigrerade till Baku i yrkesrollen som filare. I samband med den ryska revolutionen 1917, och efter bolsjevikernas förstatligande av bröderna Nobels oljeverksamhet (Branobel) i Baku 1920, lyckades fadern behålla sitt yrke under 1920-talet. 1931 pensionerades han av de sovjetiska myndigheterna med en månatlig pension på 100 rubel. Två år senare avled familjens mamma Edla Karlsson 1933. I samband med moderns död verkar familjen Ekstedt ha kommit i finansiellt nödläge. Karl Albin kontaktade den svenska beskickningen den 31 mars 1933 och informerade att ”jag går fortfarande utan arbete” och utsikterna för en ny tjänst inom Azneft (den sovjetiska oljetrusten) såg inte lovande ut. Det här var inte Karls första kontakt med beskickningen i Moskva om vi utgår ifrån innehållet i det här brevet. Familjen verkar ha fått finansiellt understöd vid tidigare tillfällen, främst för att Karl skulle kunna ”bortbetala de skulder” som han dragit på sig för att ”uppehålla min familj”. Svaret från beskickningen i Moskva på förfrågan om ett nytt stöd blev negativt. Skälet som beskickningen angav var att för tillfället disponerade man inte över något ”anslag till utbetalande av understöd” till Rysslandssvenskar. Trots beslutet gjorde sig Karl återigen påmind om den nöd som familjen befann sig i slutet av maj. Förhoppningsvis kunde ett nytt understöd utbetalas eftersom ”jag är fortfarande utan arbete och äger inget”. Inte blev det heller bättre av att han led av tuberkulos.
Attachén på beskickningen i Moskva meddelade den 13 juni att Karl skulle få ett nytt bistånd eftersom nu hade medel ställts till förfogande för ”hjälp åt Rysslandssvenskar”. Beloppet var 10 kronor per månad som skulle utbetalas via Torgsin, en sovjetisk myndighet som hanterade betalning av valutor och riktade sig mot ”handel med utlänningar” i Sovjetunionen. Torgsin hade etablerats på initiativ av den sovjetiska ministern Molotov 1931 och upplöstes 1936. Titeln i sig var en akronym för det ryska namnet torgovlia s inostrantsami. Bidraget på 10 kronor per månad var tänkt att ge tillräckligt understöd för att hålla Bakusvenskarna på existensminimum.
Karls tuberkulos satte hinder för att skapa ett drägligt liv för familjen, särskilt när hans hustru och barn led av malaria. I maj 1935 meddelade Karl beskickningen att det krävdes en kost bestående av ”kraftig mat” för att stärka familjens hälsa, pengar som inte fanns att tillgå och de kunde inte lita på att släkten skulle hjälpa dem finansiellt eftersom ”för tiden var och en har [det] svårt att lefva”. Den senaste vistelsen på ett lokalt sanatorium hade ytterligare skuldsatt familjen och läget var ”för närvarande mycket kritiska”. UD i Stockholm klev in och beviljade Karl ett nytt understöd via socialdepartement i Stockholm med en summa av ”högst 20 svenska kronor i månaden svarande belopp i ryskt mynt”.
I en promemoria från UD i Stockholm till den svenska beskickningen i Moskva, daterad den 4 juni 1936, ställde man sig positiv till att familjen skulle fortsätta få understöd från det nordiska fattigvårdsanslaget via socialdepartementets ombesörjning. UD saknade dock relevant information om familjen Ekstedt i Baku. UD undrade när fadern Fritz Hjalmar Ekstedt hade utvandrat från Sverige och ville veta mer om hans ”levnadsöden i Ryssland”. UD ställde sig frågande till om det ens gick att fastställa att han fortfarande var svensk medborgare. Vidare vill man ha information om sönerna Fritz och Karls ”nuvarande inkomst”, namn och ålder på deras fruar och barn och huruvida det var möjligt att införskaffa ”mera utförliga upplysningar rörande hälsotillståndet för envar av familjens tre medlemmar”.
Den senare hälften av 1936 markerade ett Sovjetunionen som befann sig i den inledande fasen av vad som skulle komma att utvecklas till ”den stora terrorn”, en storskalig repression av det sovjetiska samhället som kulminerade åren 1937–38. ”Den stora terrorn” sköljde över det sovjetiska samhället och lämnade inga grupper i samhället oberörda. I efterhand har denna våldsamma process beskrivits som ”one of the most horrible cases of political violence in modern history”. Miljoner av människor i det sovjetiska samhället anhölls, arresterades, torterades, skickades i fängelse eller till fångläger inom ramen för det sovjetiska strafflägersystemet, mer känt som GULAG. Ungefär 250 000 individer avrättades med svepskälet att de var ”folkfiender” (se vidare i J. Arch Getty och Oleg Naumov, The Road to Terror, Yale University Press, 2010). Huruvida Bakusvenskarna sveptes med i ”den stora terrorn” har inte gått att urskilja, dock såg situationen inte hoppfull ut för familjen Ekstedt i slutet av juni 1937. Karls storebror, Fritz Erhard, kontaktade beskickningen i Moskva och beskrev att ”jag går nu utan arbete i 8 månader, och är ej i stånd att erhålla något, så fort jag framvisar mitt Svenska pass, så äro alla vägar stängda […] bliva [vi] faktiskt utan bröd”. Det faktum att Fritz inte hade ett ryskt pass (som var utgånget) hindrade honom att skaffa ett nytt jobb i Baku.
Den svenska beskickningen oroade sig över familjen Ekstedt läge i Baku ”liksom många andra utlänningar för närvarande” som hotades av ”utvisning eller fruktar att icke få sina uppehållstillstånd förnyade”. UD föreslog till beskickningen att det existerade en chans för ”Baku-svenskar att erhålla anställning i Sverige”. Svårigheten låg i att det var förenat med ”betydande svårigheter” att ordna fram arbeten (med lön) till svenska medborgare som återvänt från Sovjetunionen av den anledning att arbetsförhållanden och kraven på arbetsduglighet kunde inte jämföras med sovjetiska förhållanden. UD ansåg att det var problematiskt att kategorisera individernas lämplighet på den svenska arbetsmarknaden, särskilt när det kom till frågor om ålder, utbildning, tidigare anställningar och specialisering. Familjen Ekstedt erbjöds i slutändan att flytta tillbaka till Sverige, ett erbjudande som innehöll en avgörande tvist, nämligen, beskickningen skulle ställa upp med att finansiera resan från Moskva till Sverige, dock inte mellan Baku och Moskva.
Utbetalningskvitto utfärdat av Torgsin till Karl Albin Ekstedt, juli 1934. Källa: SE/RA/230/230100/F1/F1g/19
Svaret på erbjudandet kom från familjen Ekstedt. I ett brev från fadern Fritz, daterat den 27 december 1937, ansåg han att alltför många praktiska hinder existerade för att kunna acceptera erbjudandet att lämna Baku. För det första, hans söner var gifta med ”ryssinar och hava ett eller flera barn” och det var ytterst tveksamt om de sovjetiska myndigheterna skulle tillåta kvinnorna och barnen att lämna landet. Det andra skälet handlade om att kunna finansiera resan mellan Baku och Moskva genom att avyttra det lilla bohag som familjen Ekstedt var i besittning av. Inte blev läget bättre av att vintern var kall och sträng, vilket gjorde det nästintill omöjligt att färdas mellan Baku och Moskva. Slutligen var det en fråga om den höga ålder som vissa av Bakusvenskarna befann sig i. Fritz själv var 66 år gammal, och andra Bakusvenskar som Augusta Kjäll och Lovisa Vilhelmina Djurfeldt var av hög ålder. En lång resa i det kalla vintervädret skulle innebära slutet för dem alla ansåg Fritz. Ursäktandes för det negativa svaret hoppades Fritz att beskickningen kunde förstå den situation som familjen Ekstedt befann sig, och att det inte hade varit ett lättvindigt beslut att neka till erbjudandet.
Coda
Gyllenstierna på beskickningen i Moskva ansåg att med tanke på att de ”exceptionella förhållanden” som hade utvecklats i Sovjetunionen, och att ”den skärpta övervakning som sovjetmedborgare numera äro underkastade i sina relationer med yttervärlden”, hade det vardagliga livet definitivt fått en ny prägel. Chansen var stor enligt Gyllenstierna, att obehag kunde drabba enskilda personer om den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD (Narodnyj kommissariat vnutrennich del; Folkkommissariatet för inrikes ärenden) fattade misstankar om ”illegala förbindelser” existerade mellan olika grupper av människor. Utifrån det paranoida läget som utvecklades i och med den sovjetiska regimens repression av befolkningen 1937–38, kan delvis förklara varför familjen Ekstedt valde att inte lämna Baku. Den 23 maj 1939 noterade beskickningen i Moskva i en rapport till Sveriges utrikesminister Rickard J. Sandler att finansiellt understöd till svenskar i Sovjetunionen skulle fortsätta att utbetalas. I rapporten nämns Karl Albin Ekstedts namn och att familjen erhöll det månatliga bidrag på ”högst 40 kronor” mellan perioden den 1 juli 1938–30 juni 1939. Winther på beskickningen visste inte om några av Rysslandssvenskarna hade för avsikt att återvända till Sverige, dock hängde det finansiell armodet fortfarande över Rysslandssvenskarna ”i lika hög grad som hittills” som det hade varit under 1930-talet.
Det här är det sista spåret av familjen Ekstedt i handlingarna från den svenska beskickningen som jag har hittat. Eventuella framtida efterforskningar kommer kanske att ge ett nytt sken över familjens öde. Troligtvis har berättelsen om familjen Ekstedt inte ett lyckligt slut, främst med tanke på hur ”den stora terrorn” lämnade permanenta avtryck i det sovjetiska samhället, men också att det andra världskriget bröt ut 1939 och 1941 drogs Sovjetunionen in i den fullskaliga konflikten. Vad kan en berättelse såsom den har skildrats här återge i efterhand? Är det ett glömt historiskt rum? I första hand skapas en förståelse om hur individuella livsbanor kunde utveckla sig i det sovjetiska rummet, i synnerhet för en grupp av migranter som trots sitt liv i Sovjetryssland fortfarande relaterade till sitt nationella ursprung i tider av kris. Det visar även på att Bakusvenskarnas liv i det sovjetiska rummet inte var, per definition, över i samband med bolsjevikernas maktövertagande av oljeindustrin 1920. Det som kom istället var ett liv och öde präglat av osäkerhet, brister i försörjning, ständig nöd, sjukdomar och svält. I den här kontexten verkar det nationella ursprunget ha spelat en avgörande roll på flera sett, främst att härkomst begränsade möjligheterna att skaffa sig ett arbete med stadig inkomst. När det sovjetiska samhället sedan katapulterades in i en kontext präglad av terror, misstänkliggörande och repression försämrades möjligheterna än mer, ett scenario som är ständigt återkommande i det ryska samhällets då- och samtid.
Fredrik Petersson, FD, docent i kolonial och postkolonial globalhistoria (ÅA); lektor i historia, Stockholms universitet