Österbotten i Svenskfinland

Av: Nils Erik Villstrand, professor emeritus

Den som reser med ögon och öron öppna återvänder med något att berätta. Minister Pär Stenbäcks besök i Österbotten för en tid sedan inspirerade honom till en kolumn i Hbl som Radio Vega lyhört följde upp i ”Slaget efter tolv” den 19.10 där Stenbäck kunde diskutera den vidgade kunskapsklyftan mellan nord och syd i Svenskfinland, österbottningarnas allt tätare relation till grannen i väster och svenskösterbottningarnas (alltjämt svaga) kunskaper i finska med minister Ole Norrback och Paula Erkkilä, vd för Österbottens handelskammare. Det blev en mångsidig och saklig diskussion som är väl värd att hålla vid liv. Därför några synpunkter av en historiker med ett österbottniskt perspektiv på tillvaron.

Jag börjar med den sistnämnda frågeställningen som det inte finns så mycket mer att orda om än ett unga österbottningar, ta ert förnuft till fånga och lär er finska! Att inte göra det är ett uttryck för intellektuell lättja och fungerar starkt migrationsdrivande. Det duger inte längre med ett avvärjande och valpaktigt ”minkan talar int na finsk”.

Den växande kunskapsklyftan, d.v.s. ett tilltagande ointresse i såväl norr som söder för andra regioner i Svenskfinland än den egna, är ett faktum. Svenskfinland är geografiskt splittrat och socialt heterogent och som sådan är klyftan därför inget nytt fenomen. Att Svenska folkpartiet som en fungerande omöjlighet sedan tidigt 1900-tal i val efter val lyckats fånga upp majoriteten av de svenskspråkiga väljarnas röster är något som måste betecknas som ingenting mindre än mirakulöst.

En stor del av de svensk- och tvåspråkiga lever i dag i Storhelsingfors och varje urban koncentration, särskilt om den har huvudstadsstatus, präglas av en självtillräcklighet som vi alla som fortlever på ”landsorten” får försöka stå ut med och påtala varje gång den blivit väl dryg. Typiskt nog har Stenbäcks kolumn väckt större intresse i Österbotten än i Nyland! Vi österbottningar ska inte heller odla en ofelbarhetsdogm om oss själva i förhållande till andra, vi har onekligen våra ömt vårdade fördomar om dom i söder. Ett skämt här i Österbotten de dagar Nyland var isolerat när pandemin rasade som värst gick ut på att den hårdbevakade Nylandsgränsen var ett steg framåt för oss.

Vi som talar svenska i Finland behöver få veta mer om varandra och umgås tätare än vi gör i nuläget. Det är viktigt att vi talar om detta, att de organisationer som ännu kan göra det skärper sig och att det skulle gå att få till stånd en interregional nyfikenhet, d.v.s. att vi reser mer inom Svenskfinland, inte studerar på hemorten i så hög grad som nu, och att folk byter bostadsort interregionalt. Lätt sagt, men hur når vi dit? Dragsvik och Stafettkarnevalen finns ju, men vad mer? En tidning som skulle se det som sitt uppdrag att bevaka samtliga de regioner med ett betydande inslag av svenskspråkiga finns inte längre, så då det gäller massmedia står hoppet till radio och TV som public service. Mer analys och dryftande samtal, mindre snack mellan låtarna är därför vad vi behöver bli erbjudna av etermedia.

Den starka österbottniska företagsamheten som producerar varor för en internationell marknad var uppe till diskussion i ”Slaget efter tolv”. Att den finns och levererar kan jag hålla med om, samtidigt som ju en ort som Vasa står och faller med sina storindustrier. Många industriföretag har börjat som och kanske alltjämt är underleverantörer till dem. Den österbottniska företagsamheten har sitt ursprung i den sociala strukturen med Österbotten som ett nära nog renodlat bondesamhälle som i alla tider har stått i ett starkt beroende till omvärlden. Enkelt sagt, för att få de varor man inte klarade sig utan var man tvungen att producera någonting säljbart.

Atlas av Dirk van der Hagen, ca 1690. Källa: Wikimedia Commons

Också den stora österbottniska rörligheten kommenterades i Stenbäcks kolumn och i radioprogrammet. Det kan och bör bli sagt att den inte beror på att man så gärna velat se världen utan på att man sett sig tvungen. Och de flesta som emigrerat har rest ut med ambitionen att komma tillbaka, vilket en del också gjort, somliga med värdefulla kunskaper i det intellektuella bagaget. Till Sverige och särskilt till Mälardalen med Stockholm har österbottningar sökt sig sedan medeltiden, och det viktiga vore ju att locka återflyttare med värdefulla kompetenser. Många som flyttat är mån om att vattna sina rötter med ”villon” i den österbottniska skärgården som fast punkt i tillvaron. Österbottningar i Sverige har också ofta gått in i rollen som ”ambassadörer” för sitt gamla hemlandskap. Kulturellt är Österbotten sedan länge och till skillnad från de andra regionerna med svensk befolkning i Finland en rikssvensk provins.

Att skriva in det förindustriella Österbotten i ett narrativ kallat Finlands historia är ett mer utmanande åtagande än vad historiker som arbetat i nationens tjänst insett eller velat erkänna. I den mån jag har en dröm som åldrande historiker består den av att nya generationer av historiker i Finland, Sverige, Ryssland och Estland kunde samlas kring att skriva fram regionen kring Bottniska viken med Stockholm som centrum och den baltiska regionen kring Finska viken med Reval (Tallinn) och sedermera S:t Petersburg som centralorter. Alltså synliggöra de här maritimt präglade regionerna som den metodologiska nationalismen nära nog helt raderat. Europa är fullt av sådana här regioner som har en envis förmåga att återuppstå i vissa lägen.

Synliggörande projekt av den här typen fordrar möda i form av ny forskning och kräver modet att försöka skriva ihop en syntes utgående från ibland svårförenliga forskningslägen och betydande forskningsmässiga lakuner. Min tanke är inte att det bottniska respektive baltiska områdets skulle behöva innebära att det blir irrelevant med Sveriges eller Finlands historia men att vid får ett komplement till dem om de här båda maritima regionernas historia får träda fram.

Den dynamik som kännetecknar våra dagars Umeå och Västerbotten över lag är ett nytt fenomen i den bottniska regionen, historiskt sett har Österbotten varit det rika landskapet och Västerbotten det fattiga. Västerbottningar har seglat österut för att byta sin fisk mot spannmål, men förbindelserna över Kvarken har inte alltid varit särskilt livliga. Nu växer de i betydelse och de samseglande städerna Umeå och Vasa har också bildat ett gemensamt hamnbolag. Vad det verkar så kommer en del av varuströmmarna till och från Finland i fortsättningen att gå via Narvik, Umeå och Vasa (alternativt över Haparanda). Jag tror att det samarbete som kommit i gång ska uppmuntras, att Österbotten gynnas av att landskapet ingår i en större bottnisk region och har all anledning att bejaka den här gemenskapen.

Nils Erik Villstrand, professor emeritus, bosatt i Vasa. Medarbetare inom projektet In search of corruption and bad governance practices: Swedish and Finnish experiences, ca 1614–1917 (CorGo) som sammanför historiker från Jyväskylä universitet och Åbo Akademi. Projektet som tar fasta på korruption inom förvaltningen och på annan dålig förvaltning finansieras av Finlands Akademi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.