Av: PD Jutta Ahlbeck 

Barns fysiska och fysiologiska hälsa med småbarnsdödlighet, fattigdom och smittsamma sjukdomar var ett återkommande samhälleligt huvudbry, men mot slutet av 1800-talet började europeiska läkare, psykologer och pedagoger rikta sitt intresse även mot barns mentala, dvs. själsliga hälsa. Inte endast kroppen utan också barnets sinne, de själsliga förmågorna, var centrala för barnets normala utveckling och välmående. Tysken Wilhelm Preyer (Die Seele des Kindes, 1882), britten James Sully (Studies of Childhood, 1895) och amerikanen G. Stanley Hall (Adolescence, 1904) introducerade nya psykologiska teorier om barns själsliv. På det psykiatriska planet låg fokus på barns avvikande utveckling, dvs. mentala störningar, såsom Henry Maudsleys Insanity of Early Life (1867) och Hermann Emminghaus Die psychische Störungen des Kinderalters (1887).

Forskare har menat att betydelsen av barndom förändrades under slutet av 1800-talet så att barndom i en allt större utsträckning kom att definieras inom ramen för olika vetenskaper. Barnet som ett nytt kunskapsobjekt växte fram inom de nya s.k. barnvetenskaperna (child sciences): pediatrik, pedagogik, barnpsykiatri och -psykologi. Där barnpsykiatrin fokuserade på mentala patologier hos barn, studerade barnpsykologin det ”normala” barnets utveckling och själsliv. Tanken om att barnets psyke skilde sig från den vuxnas resulterade i mer emotionella och beskyddande diskurser kring barn.

Det ökade intresset gentemot barn själsliv och mentala hälsa har förklarats dels med statliga interventioner som genomfördes för att förbättra barn levnadsvillkor med barnskyddslagar och -reformer, dels införandet av folkskolor som ledde till att allt fler barn fick möjlighet till utbildning. Skolan erbjöd samtidigt fostrare och vetenskapsmän ett ”laboratorium” där experter kunde jämföra barn i fråga om inlärning och utveckling.

Barnpsykologin som nytt kunskapsfält

Under slutet av 1800-talet var den nya barnpsykologin (senare utvecklingspsykologin) en kombination av olika vetenskapliga discipliner: pedagogik, biologi, antropologi, fysiologi och medicin. I Finland översattes James Sullys inflytelserika verk tidigt till både svenska (1898) och finska (1912) och hans, liksom Preyers och Halls, tankegångar diskuterades flitigt i finländska tidskrifter kring sekelskiftet. Fokus låg ofta på barnet som skolelev där den nya psykologiska kunskapen kunde fungera som ett stöd för lärarna i deras viktiga pedagogiska uppdrag. Den finländska barnpsykologin föddes inom den experimentella pedagogiken och pionjären var professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet, Albert Lilius (1873–1947). Lilius kom att utveckla den finländska barnpsykologin med böcker såsom Skolålderns själsliv (1916), Ur småbarnens själsliv (1917), De växandes känsloliv (1922–1924) och Barnpsykologi (1933). Han kombinerade evolutionistisk psykologi och experimentell pedagogik i sina studier. Albert Lilius produktion var omfattande och han publicerades i de övriga nordiska länderna.

Psykologisk kunskap och förståelse om (skol)barnets natur skulle hjälpa fostrarna, lärarna och föräldrarna, i deras viktiga uppdrag.
Foto: Nystads samlyceum, gruppfotografi av skolans elever och tre lärare I början av 1900-talet. Fotograf okänd. Nystads museum, Museiverket.

Enligt Lilius utvecklades barnet genom tre faser: småbarnsåldern, den tidiga skolålder och ungdomsåren, utvecklingen såg olika ut för flickor och pojkar. I Lilius barnpsykologi framställdes barnet som en psykofysisk helhet, som en biologisk och psykologisk organism. Barnet skilde sig från den vuxna genom sin nyfikenhet, fantasi och lekfullhet. Barnet var därtill könat i alla aspekter: i fysiologi, känslor, instinkter, i lekar, osv. I darwinistisk anda betraktade Lilius barnet som närmare naturen och djuren, vilket bevisades av instinkterna.

”Man leker icke för att man är barn, man är barn för att man skall leka.” (Lilius 1917,8)

”De olika åldrarna härma i allmänhet olika saker, de båda könen likaså. Gossen leker brandkår och krig, flickan köksa och sjuksköterska, men först och sist är hon moder för sina dockor. Gossen leker medborgerligt liv, flickan hemliv. Vardera imiterar främst sitt eget kön.” (Lilius 1916, 38)

”Nyfikenheten är utan tvivel en instinkt, som börjar djupt nere i djurvärlden. Den är en drivande kraft också i det mänskliga själslivets utveckling.” (Lilius 1917, 59)

Varför detta intresse?

Lilius banbrytande böcker om barn- och ungdom var de första finländska systematiska försöken att skildra barndom som ett specifikt livsskede. Barndom kännetecknades av särskilda biologiska imperativ, en psykologisk konstitution och specifika sociala beteendemönster som gick att identifiera.

I början på 1900-talet var över 40 procent av Nordens befolkning under 20 år (jfr idag 25%), vilket ledde till att barn uppmärksammades i samhällspolitik, utbildning och vetenskap. Barn förknippades med förhoppningar om ett bättre, framtida samhälle, men samtidigt tecknades hotbilder om försummade degenererade barn som skulle bli ungdomsbrottslingar, nervsvaga eller i övrigt komma samhället till last. Barnen var formbara, eftersom de var icke-färdiga, särskilt med hjälp av fostran (moralisk, emotionell, akademisk), därför skulle insatser sättas in i god tid. Således kunde den nya barnpsykologiska kunskapen användas preventivt, d.v.s. förhindra framtida problem. Målet var en frisk nation där det moderna normala barnet utvecklades gradvis till en rationell, civiliserad västerländsk människa. Barnvetenskapernas normativa kunskap etablerade en åtskillnad mellan den ideala, ”normala” barndomen och den icke-önskade, ”avvikande” barndomen. Sist och slutligen kanske det moderna barnet kan ses som en produkt av de vuxnas fantasi, av hur de vuxna ville se barnet, och hur de önskade sig att barnet skulle vara.

Barn skulle både beskyddas och fostras så att utvecklingen inte gick i ”fel” riktning.
Pojke och liten flicka i släde i vinterkläder, ateljébild.
Fotografi av Ville Saukkonen 1910-tal.
Hyvinge stadsmuseum, Museiverket.

Läsning för den intresserade

Ahlbeck, J., Lappalainen, P., Launis, K., Tuohela, K., eds. (2018): Childhood, Literature and Science: Fragile Subjects. London: Routledge.

Andersen, A. et al., eds. (2011): Barnen och välfärdspolitiken. Nordiska barndomar 1900–2000. Stockholm: Diagolos.

Burman, E. (2008): Deconstructing Developmental Psychology (2nd edn). London: Routledge.

Cooter, R., ed. (1992):  In the Name of the Child: Health and Welfare, 1880–1940 (1st edn). London: Routledge.

Cunningham, H. (2006): The Invention of Childhood. London: BBC Books.

Rose, N. (1985): The Psychology Complex: Psychology, Politics and Society in England 1869–1939. London: Routledge & Kegan Paul.

Jutta Ahlbeck är politices doktor i sociologi och docent i vetenskapshistoria vid Uleåborgs universitet. Hon är verksam som forskare i projektet ”Minoritetsvälfärd och reproduktion: Professionaliseringen av den finlandssvenska befolkningsfrågan 1945–1990” (MOR), som finansieras av Svenska kulturfonden och Svenska litteratursällskapet.