Av: Ann-Catrin Östman, äldre universitetslektor
Genom en allmän kungörelse lät landshövdingen i Åbo och Björneborgs län efterlysa estniska rymlingar sommaren 1812. Det rörde sig om sju ynglingar, bland dem Carl Gustaf, Johannes Thomas och Jurri Kasper. Påbudet utgick på order av den ryske generalguvernören i Finland och de unga trälarna skulle återföras till sin ägare i Estland. Männen skulle förpassas ur storfurstendömet Finland och ”fortskaffas” till guvernementsregeringen i Estland. Det utfästes också en belöning på ”Sjuhundrade Rubel för deras tillrättaskaffande”.
Kungörelser som lästes upp för undersåtarna utgjorde vid denna tid en viktig del av nyhets- och informationsspridningen. På samma sätt kan vi i dagens medier läsa om utländska medborgare som av olika orsaker sökt skydd i vårt land. Även om fri rörlighet nu ses som viktig omgärdar vi oss med gränser som kan var hårda. En del av de flyktingar som hotas av utvisning skyddas dock av finländare.
I förmoderna samhällen var det viktigt att människor hölls på sin plats, geografiskt och socialt. Emigrationen var i det närmaste kriminaliserad och likaså fanns strikta regler rörande inresa till ett rike eller välde. Tillsammans med min kollega Johanna Wassholm har jag gått igenom de kungörelser som sändes ut av landshövdingen i Åbo i början av 1800-talet. Vi undersöker hur rymlingar och andra rörliga individer efterlystes, och främst fäster vi vikt vid de personer som efter år 1809 skulle förvisas ur storfurstendömet Finland.
Med hjälp av de allmänna kungörelserna förmedlade överheten konkreta upplysningar. Det kunde handla om farsoter som hotade, om lånemagasin eller om stulna hästar. En del av kungörelserna var lokala och rörde händelser i Åbo, medan andra berörde hela storfurstendömet. Till de senare hörde tillkännagivandena om utfärdade dekret.
Många av kungörelserna handlade om reglering av rörlighet och efterlysningar av rymlingar och andra som skulle efterspanas. Efter år 1809 delgavs informationer om nya regler för pass och resande. Liksom tidigare efterlystes personer som rymt från fångtransporter eller som hade undkommit skatteskulder och böter. Bland de efterspanade återfanns nu också många soldater som deserterat från den ryska armén och dessutom en märkbar grupp av estländska rymlingar. Därtill uppmanades allmänheten och kronobetjänterna att spana efter de soldater från andra länder som var på drift efter att fred slutits i dessa delar av Nordeuropa.
I mig väcker läsningen både intresse och starka känslor, både medkänsla och rädsla. Kungörelserna lästes upp i kyrkorna och de personer som omnämndes blev tvivelsutan föremål för nyfikenhet eller skambeläggande. Vi kan emellertid inte veta hur dessa underrättelser tolkades och togs emot. Givet är dock att överheten kommunicerade såväl normer om mobilitet som budskap om tillhörighet och utanförskap.
En delstudie i vårt projekt om förvisningar utgår från dessa kungörelser, och vi är tacksamma över att arkivarien Veli-Matti Pussinen tipsade oss om de tillgängliga samlingarna av kungörelser som finns att tillgå i Riksarkivet Åbo. Liksom i planeringen av tidigare forskningsarbete har jag, en erfaren lärare och forskare, varit beroende av kunnig arkivpersonal.
Under 1810-talet var många soldater stationerade i Finland, nu en del av det ryska imperiet. Upprepade gånger varnades allmogen för att hysa desertörer, något som påstods vara allmänt förekommande. Några gånger spreds detaljerade beskrivningar av de illdåd som de ryska soldaterna utfört. Det gavs även exempel på hur de som hade begått brott bestraffats: våldsverkarna förpassades till Sibirien, brännmärktes och fick näsborrarna uppskurna. Följande budskap gick ut hösten 1809: ”Ryska Soldaten fruktanswärd för dess fiende, bör under fredens lugn utmärka sig igenom ett exemplariskt godt upförande.”
Vilka tankar, känslor och förhållningssätt väckte dessa underrättelser hos åhörarna i kyrkbänkarna? Kring detta kan vi enbart spekulera. Det förefaller dock som om myndigheterna velat pacificera, det vill säga skapa lugn i ett område som nyligen varit ockuperat. Osökt går tankar till dagens vidriga aggressionskrig.
Förutom rymlingar från gods i Estland och Livland finns exempel på livegna som hade rymt från andra guvernement i Ryssland och på betjänter som rymde från sina herrar under uppehåll i Finland. Som Eljas Orrman visat understödde de svenska myndigheterna tidigare i tysthet mottagandet av flyktingar från baltiska regioner. En del av dessa talade svenska eller hade luthersk trosåskådning. Förfarandet var dock präglat av ett hemlighetsmakeri eftersom det stred mot det fredsfördrag som Sverige hade ingått med Ryssland. Historikern Christer Kuvaja har spårat ester som under 1700-talet flydde undan livegenskap och bosatte sig i den nyländska skärgården.
Dryga böter kunde på 1810-talet drabba de personer som hyste människor som saknade rättighet att uppehålla sig i storfurstendömet och som efterlystes av ”ägarna” eller av befäl. Trots varningar och löften om belöning tycks detta ha förekommit och det är något som idag känns trösterikt.
————————————————————————————————————————
Litteratur:
Christer Kuvaja, ”Estnisk inflyttning till den nyländska skärgården och kusten under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet”, Henrika Tandefelt, Julia Dahlberg, Aapo Roselius & Oula Silvennoinen (red.) Köpa salt i Cádiz och andra berättelser. Siltala 2020.
Eljas Orrman, ”Virolaiset Suomen etelärannikolla 1700- ja 1800-luvulla”, Genos 67 (1996).
Ann-Catrin Östman (FD), är äldre universitetslektor i historia vid Åbo Akademi. Hon är verksam inom projektet "Waves of banishments? Regulations and practices of expulsion in Northern Europe 1450–1900", som finansieras av Finlands Akademi och Svenska kulturfonden.