Av: FD Anna Sundelin

Passa på! Uppmanade annonsen i Vasabladet 1906 läsarna. Alli Lindroos har billiga hattar till salu. Kanske reade hon ut sitt lager av sommarhattar för att ett mindre lager var praktiskt då hon inom kort skulle flytta sin verksamhet till en mera centralt belägen plats? Den nya butikslokalen låg vid hörnet av salutorget i Vasa. Mot vägen fanns ett hus i två våningar med stora fönster.  Om man hade turen att ha sin affär i gatuplan kunde förbipasserande alltså få en skymt av varuutbudet och även se vilka kunder som för tillfället befann sig inne i affären. Lindroos fick dock nöja sig med en blygsammare lokal på andra våningen i ett trähus inne på gården.   

Vasabladet 2.6.1906

Flytten gjorde inga under för affärerna och hösten 1907 ansökte Alli Lindroos tillsammans med sin man, kontoristen Alex, om konkurs. De sammanlagda skulderna uppgick till mer än 60 00 finska mark och för att täcka dessa sålde paret delar av sin egendom, bland annat butiksinredningen, två elljuskronor och en enorm spegel som sträckte sig från golv till tak. Kanske var det i den som affärens kunder speglat sig för att se hur de tog sig ut i de olika hattarna? Till försäljning fanns även mängder av tyger, band, flor, spetsar, fransar, fjädrar och kort sagt “en myckenhet andra för damer lämpliga artiklar”.  Efter konkursen tog en annan kvinna, fröken Elin Drake, över verksamheten och fortsatte försäljningen under namnet ”Alli Lindroos modeaffär”. Vi kan därmed anta att Lindroos verksamhet var välkänd i staden och hade ett gott rykte. Genom att behålla namnet hoppades fröken Drake kanske på att även behålla en del av kunderna.  Alli Lindroos själv hade tagit över verksamheten som då gick under namnet ”Fröken Th. [Thelma] Kurténs mode- och tapisseriaffär” hösten 1898. Vid tiden för konkursen hade hon alltså varit verksam i staden i knappt tio år. 

Namnet ”Mode- och tapisseriaffär” avslöjar att företaget hade två delar, dels en modeavdelning där hattarna och de olika tillbehören till dem såldes, dels en avdelning där utbudet bestod av broderiarbeten av olika slag och i olika faser av tillverkningen. Den bekväma broderaren kunde därmed besöka affären och köpa ett påbörjat broderi och på så sätt komma undan med förarbetet. Lindroos erbjöd även planering av diverse broderier och andra syarbeten samt lånade vid behov ut mönster till kunder som köpte något i hennes butik.   

Vasabladet 30.5.1907

Anita du Rietz noterar i sitt verk Kvinnors entreprenörskap under 400 år (2013) att kvinnor i alla tider försörjt sig genom entreprenörskap av olika slag, men att detta rätt sällan uppmärksammats i den tidigare forskningen. Att sy och själv tillverka kläder var vanligt och något som kvinnor från alla skikt i samhället ägnat sig åt redan länge, men under det sena 1800-talet tog allt fler sina färdigheter ett steg längre och öppnade eget. Samtidigt ökade produktionen av fabrikstillverkade kläder och arbetet med att modifiera dessa så att de passade sin bärare innebar även det en del arbetstillfällen. Gällande just hattmakeri konstaterar du Rietz att stråhatten var en viktig modeaccessoar kring sekelskiftet 1900, en duktig arbeterska kunde tillverka upp till 40 hattar på en dag. För vasabornas del fanns information om vilken sorts hattar som var moderna inte enbart hos de kvinnor som tillverkade dem, utan även i dagstidningarna. Wasa Nyheter rapporterade våren 1896 om modet i Paris på följande, lite komiska, sätt:   

De stora rund hattarna äro nu i Paris större än någonsin. För att modernisera en hatt af denna form fodras nästan endast att vid det uppvikta brättet fästa öglor af band eller siden, hur många som hälst och hur stora som hälst. När ni anser dess volym vanvettig och orimlig, då är er hatt modern. (Wasa Nyheter 10.3.1896).  

Efter konkursen fortsatte Alli Lindroos att tillverka nya hattar och modernisera gamla, om än i mindre skala än tidigare. Den dam som önskade få till exempel plymerna på sin hatt tvättade och krusade kunde således fortsättningsvis vända sig till henne. Därtill fanns det en rad andra företagsamma kvinnor i staden som försörjde sig själva genom att öppna eget i textilbranschen.  För att travestera ett gammalt uttryck som handlar om att stå upp för sig själv och visa beslutsamhet så uppvisade inte bara Alli Lindroos utan också Anna Johansson, ägare till Anna Johanssons hattmagasin, Gölin Granlund i Gölin Granlunds hattaffär och Anna Lohse i Anna Lohses Mode- och manufakturhandel både mod och beslutsamhet då de slog upp dörrarna till sina affärer för första gången kring sekelskiftet 1900. Tillsammans med de andra företagsamma kvinnorna i Vasa vid denna tid var de så att säga “damer för sina hattar” på flera olika sätt.  

Kvinna med två små barn på en parkbänk. Pojken till höger har en stråhatt. Okänd fotograf, ÖTA 247: Kyllikki Berts arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland.

——————————————————————————————————————

Källor:  

Wasabladet  

Wasa Tidning 

Pohjan Poika 

Anita du Rietz. Kvinnors entreprenörskap under 400 år. Stockholm: Dialogos, 2013.   

FD Anna Sundelin är forskare i historia vid Åbo Akademi och intresserad av kvinnlig företagsamhet i Vasa kring sekelskiftet 1900. Hennes projekt har fått finansiering av Svensk-Österbottniska Samfundet och Svenska litteratursällskapet i Finland.