Av: Professor Johanna Ilmakunnas
Jag gillar att läsa författarens förord eller tack samt dedikationer i doktorsavhandlingar och andra akademiska verk. Ingen akademiker, bland dem historiker, som fortsättningsvis skriver sina publikationer vanligen ensamt, verkar i ett tomrum. Att samtala i tal och skrift med andra forskare, levande och döda, är kärnan i det akademiska arbetet från de första essäerna och andra texterna man skriver som ung student till texter man skriver under sin karriär som historiker. Med historiker menar jag här den som studerat historia på universitetsnivå, läst sig brett och djupt in på källkritik, källor och tidigare forskning samt tagit med sig en kritisk och nyfiken ställning till vart än livet tar en.
I synnerhet förorden i doktorsavhandlingarna kan läsas som nycklar till författarens historiesyn, förhållandena till sina formella och informella handledare, seniora forskare inom fältet, doktorandkollegor, familj och vänner. Det är många som bidrar med akademiskt eller annat stöd till en doktorsavhandling. Däremot håller seniora historiker sina tack betydligt kortare, vilket tyder på att de som tackas har haft en alldeles särskild roll i bokens eller artikelns tillkomst. Genom förord och författarens tack synliggörs akademiska länkar, utan vilka forskningen skulle vara betydligt klenare och livet torrare.
Akademiska länkar är synliga också i hur och till vilken tidigare forskning en historiker hänvisar till. Dessa kan vara mer subtila och svårare att urskilja från en flytande text – historiker är ju ofta mycket skickliga skribenter! – än tack- och förord, men är ytterst viktiga. Forskning är ju en dialog som alltid bygger på tidigare forskning, arbete och arv av andra forskare.
Mer osynliga blir akademiska länkar som skapas exempelvis med hjälp av en akademisk lärare som presenterar spännande forskningsämnen, källmaterial eller litteratur för en student, doktorand eller kollega.
Det fröjder mig att hitta dessa länkar som finns överallt. Exempelvis i det att Anna-Maria Åström, professor emerita i nordisk etnologi vid Åbo Akademi, föreslog för mig att vi skulle fotas tillsammans vid Svenska litteratursällskapets årsfest 5 februari 2023. Hennes forskning om herrgårdskultur har varit en stor inspirationskälla för mig sedan jag var doktorand. Eller att jag disputerade på en avhandling om familjen von Fersen som Alma Söderhjelm, professor i allmän historia vid Åbo Akademi och första kvinnliga professor i Finland, forskade i för mer än hundra år sedan. Hon publicerade viktiga källserier om Axel von Fersen d.y. som jag använt i min forskning. Eller då Andreas Granberg på hösten 2022 disputerade vid Åbo Akademi i nordisk historia och som kustos agerade då docent, universitetslektor och huvudhandledare Ann-Catrin Östman, medan tre professorer i nordisk historia vid Åbo Akademi satt i publiken.
Tre generationer professorer i nordisk historia vid Åbo Akademi. Från vänster Nils Erik Villstrand (professor 2000–2017), Johanna Ilmakunnas (professor sedan 2018) och Sune Jungar (professor 1976–1999). Foto: Laura Hollsten.
En till för mig viktig akademisk länk blev nyss aktuell vid bortgången av två stora historiker, nämligen Daniel Roche (1935–2023) och Matti Klinge (1936–2023). För min europeiska och totalhistoriska historiesyn var Klinges uppmuntran och handledning avgörande. Roches nydanande och inspirerande forskning i klädhistoria och konsumtionshistoria banade väg för den forskningsbana jag fortfarande är på. En vidare länk skapades då Klinge i början av 2000-talet tog sina doktorander på studieresor bland annat till Frankrike. Där fick vi hålla föredrag på franska om våra avhandlingsämnen i Finlands institutet, som ligger i Paris endast en stenkast från Sorbonne och Collège de France. Under ett sådant seminarium var Daniel Roche key note-talare. Han var precis så varm och generös mot oss finska doktorander som hans kollegor och elever har mints i minnesrunor och radioprogram i hans ära.
Med Anna-Maria Åström, professor emerita i nordisk etnologi. Foto: Frida Lönnroos, SLS.
I Matti Klinges forskarseminarium i Helsingfors lärde jag känna många doktorander som sedermera blev vänner och kollegor, exempelvis Henrika Tandefelt vars avhandlingsförord är ett fint exempel på akademiska länkar och Charlotta Wolff som jag många gånger satt bredvid i Riksarkivet i Stockholm. Vi botaniserade furstligt i 1700-talsmaterial och delade fynd om Axel von Fersen d.ä., Gustav Philip Creutz och Axel von Fersen d.y. och många andra, alla sammanlänkade, vilket man kan läsa mera om exempelvis i Charlottas och min respektive forskning. Numera är Charlotta Wolff professor i Finlands historia vid Åbo universitet och den synliga länken mellan oss har gett upphov till ett gemensamt, öppet och inspirerande webbseminarium.
Just nu undervisar jag utgående från bland andra Daniel Roches forskning på en ny kurs om kläder, makt och sociala praktiker som jag skapat enligt studenternas önskan. Länkar till inspirerande forskning och glädjen att tänka och förstå skapas omigen. I vardagen borde vi inte glömma bort att studenterna är en betydelsefull del av den akademiska gemenskapen, subjekten i stället för objekten. Nya generationer av studenter kommer och går, och både som olika grupper och som individer är de alla viktiga för förnyelsen av det intellektuella arbetet samt synliga och osynliga akademiska länkar som vi alla inom universitet bidrar till. Studenterna tar med sig uppmuntran och utmaningarna de fått under studierna och för dem vidare. Dessa akademiska länkar kan vara osynliga, men är desto mer betydande för individer och samhället eftersom med dem bygger vi starka gemenskaper och förståelse för människor och alla andra varelser som kan vara lika eller olika oss själva.
Johanna Ilmakunnas är professor i nordisk historia vid Åbo Akademi. Hon tycker att samarbetet med kollegor, inklusive doktorander, samt handledning och undervisning av studenter är det akademiska livets salt.