Av: Hanna Lindberg, FD
Keynote-föredraget har dragit ut på tiden med 15 minuter och vi som ska hålla våra presentationer på nästa session får hoppa över kaffepausen för att rusa till våra föreläsningssalar. Min session ligger dessutom i ett annat hus, och jag går först mot helt fel håll i den för mig obekanta staden. Då huset lokaliserats finns det överhuvudtaget ingen skyltning och det tar ytterligare flera minuter att hitta entré och rätt rum. Då jag slutligen kliver in, är rummet så litet så att man baxnar. Av de åtta stolar som finns i rummet på max 10 m2 upptas redan tre av de övriga presentatörerna, och så många fler blir vi inte. Det råder ingen tvekan om att arrangörerna har förutspått att en session med rubriken ”Culture and history” kommer att locka det klart lägsta åhörarantalet.
Så kan det gå, jag är vid det här skedet en garvad konferensdeltagare och vet att inte ha speciellt höga förväntningar på föredrag och feedback. Många faktorer spelar in och det egna föredraget är bara en liten del av vad som utmärker en lyckad konferensresa. Det får en dock att reflektera kring vilken plats ämnet historia har i tvärvetenskapliga miljöer och vad jag själv som historiker har för nytta av samtidsorienterade vetenskapsgrenar.
Konferensen i fråga var arrangerad av Nordic Network on Disability Research (NNDR), och hölls i Reykjavík, Island, den 10–12 maj. Konferensen visade sig vara historisk, eftersom den enligt arrangörerna med sina 700 deltagare var den största konferensen världen någonsin har sett på temat funktionshinderforskning, det vill säga disability studies som fältet heter på engelska. Funktionshinderforskning studerar samspelet mellan samhälle och individ i hur funktionsnedsättningar tolkas, bemöts och upplevs. Syftet med funktionshinderforskning är alltså inte att studera funktionsnedsättningar som i huvudsak medicinska fenomen, utan deras mångfacetterade samhälleliga betydelser och konsekvenser.
Även om funktionshinderforskning inte i resurser och synlighet kan mätas med närliggande discipliner såsom genusvetenskap, visar det stora deltagarantalet i Reykjavik att fältet är starkt växande. En orsak till detta är dess tvärvetenskapliga karaktär, och på konferensen var de mest skiftande vetenskapsgrenar närvarande. Dessutom är en av grunderna för funktionshinderforskning ett konstant samspel mellan civilsamhället och forskningen, där forskning alltid görs i samråd eller samverkan med de grupper som berörs. Därmed är ett uttalat syfte med NNDR-konferenserna att även olika organisationer och statliga aktörer på funktionshindersfältet ska vara representerade.
Ingela Holmström, universitetslektor i teckenspråk vid Stockholms universitet höll en av keynote-föredragen på NNDR-konferensen i Reykjavik 10-12.5.
Alla som arbetat i skärningspunkten mellan olika discipliner vet dock att tvärvetenskaplighet har sina för- och nackdelar, men på konferensen påmindes jag igen om varför en forskare som sysslar med funktionshinderhistoria (ett begrepp som för övrigt är en sådan tungvrickare att jag för det mesta använder det engelska disability history) bör gå i dialog med samtidsorienterad forskning. Jag vill här lyfta fram två av dessa aspekter.
Att inse villkoren för personer med funktionsnedsättningar i dag är en påminnelse likt en käftsmäll om att utvecklingen inte linjärt går mot det bättre. Den mediala synligheten och förståelsen för funktionsnedsättningar har kanske ökat, men i tider av nedskärningar och effektivisering är personer som behöver extra resurser ofta de första som får se sina rättigheter negligerade. En grundsten i historieforskningen är att undvika anakronism och en annan att inte tolka historien teleologiskt, eftersom de historiska aktörerna inte visste vad som så att säga ”skulle hända sen”. För mig som studerar slutet av 1900-talet är det däremot helt centralt att vara medveten om den efterföljande utvecklingen, eftersom man annars lätt hamnar i en fälla av att tolka det sena 1900-talets händelseförlopp som en framgångshistoria mot ökade rättigheter och minskad funkofobi.
Den andra aspekten som jag slogs av under konferensen var den metodologiska kreativiteten några av de samtidsorienterade föredragen bjöd på. I en session om funktionshinderaktivism berättade Reetta Mietola och Amu Urhonen från projektet Vammaisaktivismia tekemässä (Helsingfors universitet) om en så kallad utopiworkshop de hade gjort tillsammans med sina informanter, där informanterna ombads att reflektera kring utopier genom att bygga lego. Även om de flesta historiker begränsas i sin metodologi på grund av avståndet i tid till den studerade perioden, väckte föredraget om workshopen med lego en kreativ nyfikenhet hos mig för vilka möjligheter en samtidshistoriker skulle kunna ha i sin metodologiska val.
Jag är dock övertygad om att de övriga konferensdeltagarna på samma sätt skulle ha inspirerats av sessionen ”Culture and history”. Historikerna på konferensen synliggjorde nämligen statens ansvar över historiska oförrätter, hur historisk periodisering kan ifrågasättas då man fokuserar på funktionsnedsättningar och konkreta exempel på hur funktionsnedsättningar har konstruerats intersektionellt. Och kanske frånvaron av åhörare inte berodde på ointresse utan på svårigheten lokalisera föreläsningsrummet? Jag får leva i tron att alla de som var på väg till min session helt enkelt inte hittade fram, och likt mig gick mot fel håll eller aldrig hittade entrén.
Hanna Lindberg är universitetsforskare vid Finlands Akademis spetsforskningsenhet för erfarenhetshistoria vid Tammerfors universitet och leder projektet Minoritetsvälfärd och reproduktion (MOR): Professionaliseringen av den finlandssvenska befolkningsfrågan 1945–1990 (SLS, Svenska kulturfonden) vid Åbo Akademi.