Av: fil. mag. Martin Pettersson
Historiker har ett speciellt förhållande till läsning som aktivitet. Att läsa är inte endast ett sätt att närma sig största delen av det historiska källmaterialet, det är också ett ideal. Historikern bör läsa och underförstått tycka om att läsa. Annars är det helt enkelt svårt att göra det vi gör. Men vad utgör en lyckad läsning och varför är läsning en av de viktigaste sakerna vi gör men samtidigt något vi ogärna skriver ut att vi sysslar med?
Läsningen som aktivitet bedöms emellanåt på ett motstridigt och därför också intressant sätt, både i daglig diskussion och mer specifikt inom den akademiska världen. Titt som tätt dyker det i nyhetsmedian upp inlägg om personer som läser över hundra böcker per år eller om hur just du kan läsa snabbare. Här blir läsningen något mätbart; mängden sidor och böcker avgör hur lyckad läsningen är. Det är mindre relevant vilka texter som läses. Inom den akademiska sfären finns dessa kvantitativa tendenser närvarande, inte minst då det gäller att ha en visuellt gedigen bibliografi. Men i högre grad får åtminstone denna skribent känslan av att en lyckad läsning inom det akademiska antyder en läsning av de rätta texterna. Det finns en tyst kunskap om vilka texter man förväntas ha läst och kan ta ställning till i det man skriver inom sitt eget fält. Läsningen som aktivitet är sekundär, det som läses blir relevant endast i den mån det kan tillfogas det man skriver.
Ta som exempel ordet ”kontextualisera”, ett av historikerns verktyg vid formulerandet av en trovärdig tolkning; ett bindande av det studerade fenomenet till tid och plats. Hur skapar vi denna kontext? Genom läsning. Vi läser om exempelvis den period vi studerar och genom diskussion med denna litteratur skriver vi en kontext. Denna existerar alltså inte av sig själv, svävande i någon databank fylld med kontexter varifrån den sedan dimper ner i den text vi skriver. Nej, den kommer från det vi tidigare läst om det förflutna. Läsningen är således ofrånkomlig om vi vill skapa kontexter, men samtidigt binder kontextualiseringen vårt läsande till sådana texter som kan brukas för detta specifika syfte.
Matthias Stom (ca 1615–1649), Ung man läsande vid vaxljus. Wikimedia commons
En lyckad läsning är således ett mångtydigt fenomen. Det kan vara frågan om att läsa så mycket som möjligt, men likaså förmågan att läsa rätt texter. Läsningen kan även vara ett ideal. Inom mitt eget fält, begreppshistoria, är detta särdeles tydligt. Helge Jordheim har kallat begreppshistoria för en av de ”nya filologierna” i Läsningens vetenskap. Det är ett sätt att nå ”språket i historien”, ett sätt att förstå begrepp och språkbruk i det förflutna. Jordheim skriver att man är frestad, om pressad, att förklara att man som filolog ”kan läsa” eller är en ”skicklig läsare” (Jordheim 2003, 8, 11). För att nå det historiska språket förutsätts nämligen ett stort mått av ”skicklig” läsning på bred front. Därutöver måste det som läses ofta läsas igen och kanske ännu en gång, så att man säkert inte missat något. Denna noggranna läsning uppfattas närmast som ett habitus som inte direkt kan mätas enligt kvantitet eller kvalitet. Läsningen är en livsstil, en aktivitet som inte har tydlig början eller slut.
Men var klämmer skon? Alla dessa sätt att tala om läsning verkar kunna samexistera? Förvisso, men med tanke på hur mycket vikt vi speciellt inom historieämnet sätter vid läsning, är det nästan lustigt hur lite vi kallar det för läsning. Samtidigt som läsandet, oberoende av hur vi bedömer det, ses som otroligt väsentligt så explicerar vi sällan att det vi gör är att läsa. Det är intressant att vi oftast ger kvalifikationer eller gör omskrivningar när vi i text vill förklara att vi har läst någonting. Jag ”bygger” ett teoretiskt ramverk, ”diskuterar” med den tidigare forskningen, ”studerar” historiska fenomen och ”spårar” förändringar i historiskt språkbruk, men det verkar vara sällan jag läser. Inte läsning som ett tillägg i listan, utan som en nödvändig förutsättning för de andra aktiviteterna nämnda där. Men forskningsmetoden är svårligen just läsning.
Varför är det så? En orsak är säkerligen läsningens självklara, världsliga konnotationer. Att läsa låter helt enkelt inte som att forska, utan som något vem som helst kan göra när som helst. Samtidigt är läsning en för betydelserik aktivitet för att sättas i text. Att påstå att man har läst något inbegriper ett betungande ansvar. Underförstått borde man, om man har läst, även ha skapat sig en rättvis uppfattning – i ordparets alla schatterade bemärkelser – om det lästa. Har du läst tillräckligt för att förstå just denna författare, har du läst texten rätt, ja, kan du läsa ”skickligt”? Så ett sätt att undvika problematiken är att förpassa läsningen till kvällarnas, helgernas och semestrarnas informella värld eller dölja den bakom andra termer. Men kanske det skulle göra gott att emellanåt vara lite mer explicit kring läsandet.
Litteratur: Jordheim, Helge, Läsningens vetenskap, utkast till en ny filologi, översatt av Sten Andersson, Gråbo 2003.
Martin Pettersson är doktorand vid Helsingfors universitet. Han arbetar på en avhandling om förändringar i politiskt språkbruk i Finland från och med ca 1950 och hur nya begrepp, så som exempelvis ”empati” och ”mjuka värden” togs i bruk och politiserades.