Av: docent Kasper Kepsu

Migration, mobilitet och förvisningar är ständigt aktuella teman i dagens samhälle. När det gäller äldre tider dominerar däremot ofta uppfattningen om att samhället var stationärt och människorna levde i samma by från vaggan till graven. Uppfattningen kan sägas vara både rätt och fel för den tidigmoderna perioden. I princip försökte överheten hålla undersåtarna på sin plats, både geografiskt och socialt (https://blogs.abo.fi/historia/2023/02/14/att-skydda-tralar-och-desertorer/), men i praktiken var det inte möjligt att upprätthålla en sådan kontroll. Inte ens den svenska stormaktsstaten, som betraktas som den effektivaste tidigmoderna statsbildningen, kunde efterfölja de strikta normer som tryckts i lagar och förordningar. Den svenska kronan hade i synnerhet svårigheter med att kontrollera rörligheten i de östliga perifera gränsområdena det vill säga östra Finland med Viborgska Karelen och Savolax, samt provinserna Kexholms län och Ingermanland.

Under den tidigmoderna tiden begränsades mobiliteten på olika sätt. Pass krävdes för resor och det rådde tjänstetvång. Personer som inte innehade jord eller försörjde sig på något godtagbart sätt var tvungna att tjänstgöra som pigor eller drängar. De som arbetade på en gård eller herrgård kunde inte förflytta sig fritt under sin tjänstetid. Därutöver kunde enskilda personer och olika grupper förvisas från städer, härader, län eller riken. Till exempel kunde tjuvar förvisas från sin hemort (https://blogs.abo.fi/historia/2023/10/31/forvisning-straff-eller-benadning/). Den som i sin tur hyste någon ”lös” person som inte tjänstgjorde någonstans eller som blivit förvisad kunde bli bötfälld.

I grund och botten förhöll sig den svenska kronan därmed kritiskt i synnerhet mot allmogens rörlighet, eftersom det försvårade kontrollen av rikets undersåtar. Trots de olika förhållandevis strikta restriktionerna, har man i många studier visat att rörlighet och migration var omfattande även i tidigmodern tid. Många valde att flytta och staten kunde ofta inte göra något åt saken. Samtidigt fanns det en ambivalens i centralmaktens inställning gentemot migration. Kronan uppmuntrade nämligen vissa typer av mobilitet, bland annat inflyttningen av utländska handelsmän och tekniska specialister inom bruks- och manufakturnäringen. I hopp om att stimulera den ekonomiska verksamheten i riket kunde nyinflyttade erhålla olika slags förmåner som skattelättnader, tullfriheter, monopol och även adelskap. Inflyttningen av bönder till perifera områden var också i stort sett något som uppmuntrades eller åtminstone tolererades, det fanns helt enkelt ett behov för att få fram nya skattebetalare.

Det svenska rikets östra gränsområden präglades av förlyttningar – både frivilliga och ofrivilliga. Karta: Frederik de Wit, 1680. Doria.

Det svenska väldets östliga delar präglades under 1600-talet av en betydande mobilitet. Denna gränsregion kännetecknades av en relativt svag statlig kontroll, livlig migration och en kulturellt och etniskt heterogen befolkning. Den var ett övergångsområde mellan svensk-finska, ryska, karelska och baltiska (livländska) kulturella sfärer. Bönderna i de perifera östra gränsområdena var vana att förflytta sig, inte minst på grund av svedjebruket. I det här området framträder statsmaktens ambivalens tydligt. Kronan ville kolonisera området med nya bönder samt locka utländska handelsmän till hamnstäder som Viborg, Nyen och Narva, men samtidigt begränsa böndernas rörlighet. Även godsägarna eftersträvade en striktare kontroll av allmogen, i likhet med den som gällde livegna i Östersjöprovinserna Estland, Livland och Ösel.

Däremot uppvisade kronan en avvisande inställning mot lokala ortodoxa bönder. Det ledde till att tusentals ortodoxer flyttade från de svenska provinserna till Ryssland. Trots att det inte var juridiskt fråga om förvisning, påverkade kronans inställning och åtgärder indirekt till denna utveckling. De ortodoxa bönderna ersattes i det stora hela av lutherska bönder som flyttade från Karelska näset och Savolax till ödehemmanen i Ingermanland och Kexholms län. Flyttningsrörelsen var i princip något som inte sanktionerats av kronan, utan det var i stort sett fråga om en migration som kronan inte kunde kontrollera. Det gav emellertid ett välkommet befolkningstillskott till provinserna. Dessutom lutheraniserades provinserna, vilket också sågs som välkommet i det strikt protestantiska Sverige. I samma anda försökte den svenska kronan öka befolkningstalet genom kolonisationsprojekt. Efter freden i Stolbova 1617 försökte man bland annat locka tyska adelsmän och bönder till Ingermanland, men med föga framgång.

Det förekom också regelrätta deportationer och förvisningar i den östliga periferin. En del högadliga godsherrar erhöll tillstånd att förflytta frälsebönder (landbor) som dömts för brott i den västra riksdelen till sina gods i Ingermanland. Möjligen förekom också förflyttningar av skuldtyngda svenska och finska frälsebönder till gods i provinserna. I sådana fall är det troligt att frälsebönderna själva inte just kunde påverka saken, de kanske fick ett erbjudande som de inte kunde motstå. Det förekom också fall där undersåtar förvisades från Ingermanland och Kexholms län till andra regioner. Svensk lag gällde både i Ingermanland och Kexholms län, därmed kunde undersåtar som dömts för allvarliga brott förvisas. I vilken mån deportationer och halvpåtvingade förflyttningar inträffade är ännu förhållandevis oklart, likaså vilka brott som typiskt ledde till förvisning. Frågorna kommer att utredas inom projektet ”Waves of banishments? Regulations and practices of expulsion in Northern Europe 1450–1900”, som för tillfället pågår vid Åbo Akademi.

Viborg, 1709. Bild: Lappeenrannan museot.

Något som står klart är att vissa flyttningsrörelser, åtminstone i det svenska väldets östliga periferi, är svåra att definiera entydigt. De lutherska böndernas rörlighet kan betecknas som en mer eller mindre frivillig migration ur flyttarnas perspektiv. Vad gäller de ortodoxa böndernas emigration till Ryssland är det svårt att entydigt slå fast om det var fråga om frivillig migration eller påtvingad migration (flykt). Kolonisationsprojekt samt deportationer och förflyttningar av frälsebönder gör bilden ännu mer komplicerad. I många fall kan flyttningsrörelserna kanske bäst beskrivas med termerna halvpåtvingad migration (semi-forced migration) eller ofrivillig migration (involuntary migration).

Sammanfattat är det tydligt hur statsmakten i Sverige på olika sätt eftersträvade en striktare kontroll vad gäller mobiliteten, men att kronan förfogade över begränsade medel för detta. Man kan säga att ambitionerna var höga, men genomförandet var i regel ganska svagt. Kronan var därmed ibland tvungen att följa ett mera pragmatiskt tillvägagångssätt. Såsom så ofta i det tidigmoderna Sverige, verkar normer ha varit hårdare än praxis.

Litteratur:

Andersson, Martin, Migration i 1600-talets Sverige. Älvsborgs lösen 1613–1618. Universus Academic Press 2018.

Katajala, Kimmo, Suurvallan rajalla. Ihmisiä Ruotsin ajan Karjalassa. Historiallinen Arkisto 118, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2005.

Kepsu, Kasper, ”Stad och stat. Nyen, migrationen och borgarna under 1600-talets andra hälft”, Historisk Tidskrift för Finland 104 (2019).

Kepsu, Kasper, Den besvärliga provinsen. Reduktion, skattearrendering och bondeoroligheter i det svenska Ingermanland under slutet av 1600-talet. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 193, Societas Scientiarum Fennica 2014.

Ojala-Fulwood, Maija (ed.), Migration and Multi-Ethnic Communities. Mobile People from the Late Middle Ages to the Present. De Gruyter 2018.

Sivonen, Mika. ‘Me inkerikot, vatjalaiset ja karjalaiset’. Uskonnollinen integrointi ja ortodoksisen vähemmistön identiteetin rakentuminen Ruotsin Inkerissä 1680–1702. Bibliotheca Historica 111, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2007.

Villstrand, Nils Erik, ”Statsmakt och migration under svensk stormaktstid”, Historisk Tidskrift för Finland 74 (1989).

Kasper Kepsu, docent i Nordens historia, medverkar som forskare i projektet ”Waves of banishments? Regulations and practices of expulsion in Northern Europe 1450–1900”, som finansieras av Finlands Akademi och Svenska kulturfonden.