Av: docent Matias Kaihovirta

Kort efter jag disputerat blev jag inbjuden att medverka på en öppna dörrars-dag i Pojo lokalhistoriska arkiv i Fiskars (arkivet finns numera i Karis). Under tillställningen besökte mest ortsbor arkivet, en del i hopp om att hitta information om olika lokalhistoriska ärenden de intresserat sig för, andra kom helt enkelt för att umgås och dela med sig av sina minnen och berättelser från hemorten.

Det var ändå ett samtal som jag kommer särskilt väl ihåg. Besökaren hade tagit sig tid att besöka arkivet denna dag för att få berätta om ett ärende som länge hemsökt hans släkt. Vad hände med deras släkting, en bruksarbetare från Billnäs som under inbördeskriget flydde till Ryssland? Jag kände till namnet på besökarens släkting. Det var fråga om en röd bruksarbetare som flytt undan de vita och tagit sig till Sovjetryssland och senare hade han fått arbete i Baku. Under flera år hade han sänt brev och vykort från Baku till familjen i Billnäs. Men efter 1930 slutade breven att komma från Baku.

Besökarens släkting är bara en av många tusentals finländare som efter inbördeskriget och under mellankrigstiden, främst av politiska – men också av andra skäl – sökte sig till Sovjetunionen för att börja ett nytt liv i det nya socialistiska samhället i öst. Några år senare, efter arkivbesöket, blev frågan om finländska öden i Sovjetunionen ett ämne som engagerade republikens högsta politiska beslutsfattare. President Sauli Niinistö och statsrådet gav Riksarkivet en forskningsuppgift, att utreda dessa finländares öden under åren 1917 till 1964.

Särskilt den stora terrorn 1935–1939 väckte stort intresse och har ofta varit framme i debatten och i den finländska populärkulturen, genom främst litteratur och film. I praktiken har den stora terrorn engagerat finländska opinionsbildare, särskilt på högerkanten, ända sedan nyheterna i slutet av 1930-talet rapporterade att ledande finländska röda fallit offer för Stalins utrensningar. Det har funnits rent politiska intressen, som sagt på högerkanten, att utreda kommunismens brott, men helt säkert också ett genuint historiskt intresse att utreda finländska okända öden i Sovjetunionen.

Senaste numret av Väki Voimakas 37 (2024) Työväki ja Neuvostoliiton vuosisata, finns fritt tillgängligt på nätet: https://journal.fi/vakivoimakas/issue/view/11145

Fram till att projektet i somras presenterade en databas som går under rubriken ”Sovjetunionen blev deras öde”  fanns det en rätt allmänt spridd uppfattning kring att tiotusentals finländare avled under terrorn 1935–1939. Men i skrivande stund har siffran över de döda landat på 6 200 finländare (databasen uppdateras kontinuerligt med nya uppgifter). Det var betydligt färre än vad många hade gissat sig till.

I somras publicerade Sällskapet för forskning om arbetarrörelsens historia och arbetarkultur årsboken Väki Voimakas under temat arbetarna i Sovjetunionen. Bland artikelbidragen finns Riksarkivets forskare som utrett finländarnas öden i Sovjet, men också andra bidrag som mer eller mindre tangerar terrorn, historiebruk och intressanta individuella livsöden i Sovjetunionen under mellankrigstiden.

Sällan har sällskapets årsbok väckt så mycket reaktioner före den publicerades på sociala medier, där rätt många kommentarer dömde – utan att ha läst bokens innehåll – utifrån pärmbilden (en kommunistisk propagandabild) att sällskapet sysslade med ofosterländsk kommunistisk propaganda på skattebetalarnas bekostnad. I varje fall var det här nu ännu ett belägg för en del kommentatorer att precis alla universitetsforskare är vänstervridna gökar utan verklighetsuppfattning.

Nå, om some-kommentatorerna nu behagat sig att läsa boken borde väl deras antikommunistiska och fosterländska känslostormar kanske ha lugnat sig lite. Som sällskapets mångårige utgivare och förläggare kommenterade på sociala medier så är det väl just därför det behövs kritisk forskning för att kunna ta reda på sanningen kring de brott och det förtryck som pågick i Stalins Sovjet.

I varje fall finns det ännu mycket att göra gällande forskningen kring finländare i Sovjetunionen. I den allmänna och vetenskapliga debatten glömmer man lätt bort finlandssvenskarna. Jag försökte tillsammans med en kollega för några år sedan söka finansiering, men utan framgång, för ett projekt med målet att utreda finlandssvenska öden i Sovjet. Min och journalisten Annvi Gardbergs bok om Allan Wallenius är ändå ett bidrag till den här kunskapsluckan.

Det finns förstås en del frågor som kan diskuteras då Riksarkivet nu skapar en databas över finländska döda i Sovjetunionen. Bland annat väcks frågan: vem räknas som finländare?

I mina sökningar i databasen har jag upptäckt att några kända och mindre kända finlandssvenskar fortfarande lyser med sin frånvaro. Bland annat Allan Wallenius gode vän och stridskamrat Uno Vistbacka, som vi vet att dog i Arkhangelsk 1939, finns inte med i namnförteckningen. Databasen ska ännu kompletteras och kanske fler namn då dyker upp.

Men jag anser att finlandssvenskarnas öden i Sovjetunionen inte blir synliga om det inte finns en forskningsgrund att stå på. I min artikel i den tidigare nämnda årsboken diskuterar jag utifrån fallet Allan Wallenius hur finlandssvenskarna hamnat mellan två stolar i forskningen om emigranters livsöden i Sovjetunionen. En utmaning är att i de sovjetiska arkivhandlingarna kategoriserades finlandssvenskar rätt ofta som svenskar och inte som finländare. Språk spelade här en roll i emigranternas identitet men kanske också då de lämnade Finland under mellankrigstiden, ett land som en del på den finlandssvenska vänsterkanten upplevde ha blivit allt mera ”äktfinskt” och ”fascistiskt”.

Finlandssvenskarna själva har också varit rätt duktiga på att frånta arbetarrörelseaktiva finlandssvenskar deras nationella identitet. Hur ofta blev inte röda, kommunister och socialdemokrater i mellankrigstidens Svenskfinland beskrivna som förrädare och osvenska, trots att de talade samma svenska modersmål. Även om det är så att Putins regim lagt käppar i hjulet för att bedriva arkivforskning i Ryssland, finns det möjligheter att nå uppgifter genom andra arkiv och källor utanför Ryssland. Ett stort hinder är däremot tillgång till finansiering, det är nämligen inte så lätt att väcka finansiärernas intresse för att bekosta en forskning om finlandssvenska öden i Sovjetunionen.

Men kanske det en dag blir möjligt för arkivbesökaren som jag nämnde i början av mitt blogginlägg att får ett svar på sin fråga: vad hände med hans försvunna släkting i Sovjetunionen?

Källor och vidare läsning

Annvi Gardberg & Matias Kaihovirta, Brandtal för världsrevolution – Allan Wallenius och hans röda resor. Svenska Folkskolan vänner (Helsingfors 2022)

Väki Voimakas Nro 37 (2024) Työväki ja Neuvostoliiton vuosisata. Toimittaneet Matias Kaihovirta, Anna Laakkonen ja Silja Pitkänen. Työväen perinteen ja historian tutkimuksen seura, ISBN: 978-952-7466-39-1

Riksarkivets databas, Sovjetunionen blev deras öde, https://kohtalonaneuvostoliitto.kansallisarkisto.fi/index.php

Matias Kaihovirta är forskare och docent i nordisk historia vid Åbo Akademi