Av: docent Mats Wickström
Under de första efterkrigsdecennierna var äktenskap mellan svensk- och finskspråkiga finländare, så kallade blandäktenskap, ett eldfängt debattämne i den finlandssvenska offentligheten. Blandäktenskapen blev på den här tiden allt vanligare och ansågs vara en av orsakerna till finlandssvenskarnas oroväckande demografiska stagnation i förhållande till den mer fruktsamma finska majoriteten. Statistiska undersökningar visade nämligen att barn födda i blandäktenskap oftare blev, som det hette vid den tiden, finnar än svenskar. Det var särskilt barn födda i äktenskap mellan en svenskspråkig man och en finskspråkig kvinna som, ur en minoritetsnationalistisk synvinkel, i stor utsträckning förlorades till finnarna. De svenskspråkiga männens växande tycke för finska kvinnor problematiserades, men det rådde delade meningar om det var de finlandssvenska männen eller kvinnorna som borde bära hundhuvudet för att männen gick över den svenska ån för att hämta finskt vatten.
I en större artikel om förfinskning på Nylands landsbygd publicerad i Hufvudstadsbladets riksupplaga den 25 maj 1946 frågade sig författaren retoriskt varför ”svenska pojkar gifta sig med finska flickor”, och hävdade att enligt pojkarna själva berodde det på att det inte fanns svenska flickor i deras hembygd. Detta var ett svar som skribenten kunde godta med visst förbehåll, eftersom de svenska flickorna var mer benägna att söka sig till städerna än de finska. Men författaren menade också med säkerhet att det även fanns ett annat skäl till att en svensk pojke slog sig ihop med en finsk flicka; de inflyttade finskorna var ”intressantare än granngårdens dotter”.
Bild: genererad av Microsoft Copilot
En annan och tydligen vanligare förklaring till de finska kvinnornas attraktionskraft var deras lägre krav. År 1947 visste redaktören Viktor (Vicke) Pettersson berätta att de fanns finlandssvenska pojkar som sade att de inte hade råd att gifta sig med svenska flickor eftersom dessa var ”’alltför pretentiösa, ställer för stora anspråk på ekonomi och annat’” (Västra Nyland 28.5.1947).
Detta resonemang återkom i artikeln ”Blandäktenskapen – ett allvarligt finlandssvenskt problem”, en av det tidiga 1950-talets mest alarmistiska texter i ämnet (Vasabladet 4.1.1951). Enligt artikeln var det inte någon ”hemlighet att de finska flickorna i allmänhet ställer mycket lägre krav på mannens ekonomiska ställning än deras finlandssvenska medsystrar”.
I Studentbladet (1.12.1957) drog signaturen ”Don Juan” tankegången om de unga finlandssvenska kvinnornas, närmare bestämt de kvinnliga studenternas, anspråk till sin spets. Med den ”självständiga karriärkvinnan” som skadligt ideal ställde de svenska studentskorna inte bara krav, ”de var stolta och förnäma, men ack så bleka och ointressanta”. Detta i kombination med deras strävan att vara emanciperade och jämställda med männen hade dessutom gjort de kvinnliga svenska studenterna känslokalla och okvinnliga. ”Don Juan” var säker på att så länge de finlandssvenska studentskorna höll kvar ”sin kyliga mask” och de ”otilltalande åsikterna bakom den” skulle de mer feminina finska flickorna dra det längre strået och blandäktenskapen fortsätta att ingås.
Detta sexistiska inlägg i blandäktenskapsdebatten hade sannolikt inte omsorgen om den svenska folkstammens reproduktion som sitt huvudsyfte, men det uttrycker tankar om kön, klass och etnicitet som kanske var vanligare än vad som framgår ur tidningsmaterialet. Det påminner även om tankefigurer rörande högutbildade kulturkvinnor i allmänhet, och skillnaden mellan västerländska kvinnor och kvinnor från andra delar av världen i synnerhet, som idag florerar inom den så kallade manosfären på nätet.
Det fanns dock åtminstone en person som tydligt lade skulden för de för finlandssvenskheten förment förödande blandäktenskapen på männen, stadsläkaren Karl J. Lundmark från Hangö. Den SFP-aktive Lundmark kunde i en motion till Folktinget 1955 inte begripa varför de finlandssvenska männen ratade de finlandssvenska flickorna i Helsingfors till förmån för finska flickor.
Detta faktum, att huvudstadens svenska män i allt större antal grips av den stora kärleken till en finsk flicka, är så mycket märkligare, då det ingalunda råder brist på både livsdugliga och attraktiva svenska flickor i staden, tvärtom! Kvinnoöverskottet är ingenstädes i vårt land större än bland huvudstadens svenskar. Medan i hela riket finnes c:a 1050 kvinnor på 1000 män, utgör kvinnorna bland huvudstadens svenskar över 1200 på 1000 män! Halvparten av de svenska männen gör sålunda sitt val så det är ett slag i ansiktet på den svenska kvinnan i vårt land och en uppenbar fara för vår svenska folkstam.
Det var enligt Lundmark inget fel på de finlandssvenska flickorna i Helsingfors, det var de finlandssvenska männen som svek dem och sin stam med sin förkärlek för finska kvinnor.
Numera registreras majoriteten av barn födda till svenskspråkiga män och finskspråkiga kvinnor som svenskspråkiga. Parförhållanden mellan finsk- och svenskspråkiga finländare är inte heller längre en fråga som väcker offentlig diskussion om finlandssvenskhetens förfall, tvärtom. När den stora vändningen i språkregistreringen av barnen i tvåspråkiga familjer blev uppenbar i slutet av 1990-talet presenterades den i Hufvudstadsbladet (8.4.1998) under rubriken ”Finska kvinnor föder svenska barn”, och Folktingets sekreterare Christian Brandt kallade den för ”den bästa finlandssvenska nyheten sedan Axel Lille [SFP:s grundare]”. Lundmarks svikare hade blivit goda kärlekssoldater i den ständiga kampen för finlandssvenskhetens överlevnad.
Vidare läsning
Jutta Ahlbeck, Hanna Lindberg & Mats Wickström, ”Ongelmallinen rakkaus – Seka-avioliitot suomenruotsalaisten haasteena toisen maailmansodan jälkeen”, Historiallinen Aikakauskirja 4/2024.
Mats Wickström är docent i nordisk historia vid Åbo Akademi. Han är verksam som forskare i projektet ”Minoritetsvälfärd och reproduktion: Professionaliseringen av den finlandssvenska befolkningsfrågan 1945–1990” (MOR), som finansieras av Svenska litteratursällskapet i Finland.