Av: Ann-Catrin Östman, äldre universitetslektor

I de nyheter som förmedlas från USA ingår uppgifter om gripande av sådana som inte anses ha fullvärdiga rättigheter att vistas och bo i landet. Vi kan läsa om tillslag och räder som utförs av myndighet satt att deportera flyktingar och andra som uppehåller sig olagligt i landet. Tvivelsutan sprider åtgärderna rädsla och vanmakt; för ett stort antal människor som är integrerade i amerikanskt samhälle präglas vardagen av hotet om deportering.

I Finland och Sverige förs samtidigt diskussioner om hur reglerna kring uppehållstillstånd för nyanlända och invandrade ska stramas upp.

För 200 år sedan förhörde landshövdingen i Kymmenegårds län en grupp invandrade ester som misstänktes ha kommit till storfurstendömet utan tillbörliga dokument. Bland de rannsakade fanns ynglingarna Jöran Johansson och Thomas Johansson som hade rymt från ett gods i Kuusalu, en ort i norra Estland. I tre år hade den 25-årige Thomas vistats i nyländska kusttrakter, medan Jöran som var ett par äldre hade kommit över till Finland för sju år sedan.  Under förhöret klagade Jöran och Thomas på ”föregången streng behandling” på det gods, Kolga, där de hade arbetat. Kanske en vädjan kan skönjas bakom den korta passagen i det protokollförda som finns kvar för oss att läsa idag.

Under några år i slutet av 1820-talet rannsakades ett trettiotal män vars rätt till uppehåll i storfurstendömet hade satts i fråga. Under förhören pekade männen, i dessa källor benämnda livländare, på utsattheten i hemtrakterna. Några beskrev sig själva som livegna även om livegenskapen hade avskaffats i medlet av 1810-talet. Förhållandena var fortsättningsvis svåra och ynglingar i det estniska guvernementet kunde utskrivas för långvarig tjänstgöring i den ryska armén

Under förhören pressades männen att ange vistelseorter under tiden i Finland och därför får vi en liten inblick i hur livet för dessa män tedde sig. Rätt många av de förhörda hade i likhet med Thomas och Jöran verkat som drängar i kusttrakter. De flesta hade flyttat rätt ofta och vanligen med orlovssedlar, ett intyg som möjliggjorde ny tjänstgöring. Under förhöret redogjorde en man vid namn Jöran Jöransson för nio olika ställen där han hade tjänstgjort under sina 18 år i Finland. Efter förhöret förpassades Jöransson: först till landshövdingen i Viborg och därifrån skulle han skickas till det estniska guvernementet och ”till dess hemort befordras”.

Pernå var en av de orter där de förekom estnisk bosättning vid 1800-talets början. Bild: Pernå kyrka, Johan Knutson 1844-1846, Nationalgalleriet/ Ateneums konstmuseum.

Under slutet av den svenska tiden hade myndigheterna uppmanat prästerna att skriva in lutherska rymlingar i församlingarna även om Ryssland på basis av fördrag kunde kräva utlämning.  Efter år 1809 kunde representanter för den nya överheten mera kraftfullt ställa krav på tjänsteinnehavare i Finland.  I slutet av 1820-talet förefaller efterspaningar av sådana som idag kunde kallas för papperslösa ha intensifierats i östra Nyland – och i källorna återfinns främst exempel på hur länsmän och andra tjänsteinnehavare i Pernå och Lovisa hörsammade överhetens befallningar. Detta var ett av de områden där det sedan tidigare fanns estnisk bosättning. Var det så att tjänstemännen just här uppvisade nit? Eller verkade man under påtryckning? Det kan också ha rört sig om tillfälligheter.

För landshövdingen som fattade beslut om förpassning var det inte alltid så lätt – och i de kvarvarande dokumenten finns det exempel att denne visade förståelse för att männen ”tagit till flyckten”. I några fall ingick också kommentarer om att männen uppfört sig väl i Finland i de dokument som sändes till kejsardömets representanter. Thomas och Jöran hade sökt sig till just Pernå – just där ska det ha funnit en präst som kunde hjälpa personer i deras situation och det  var även där som de i hamnade i blickfånget.

De efterlämnade protokollen är vanligen kortfattade och vi kan enbart föreställa oss de känslor som hemsökte männen. De flesta av de förhörda hade uppehållit sig i över fem år i storfurstendömet och merparten de män som hade förpassats till förhör på landskansliet kom att utvisas.

I en nyutgiven antologi, Arbete och skörd som handlar om försörjning i det agrara, ingår min studie av dessa mäns levnadsvillkor. Hur tog de sig fram i en situation som denna? Protokollen från de förhör som föranstaltades på landshövdingens kansli, på landskansliet, ger oss en liten inblick i livet för dem som kunde förpassas. Och kanske präglades gripandena av samma slumpmässighet som i dag förefaller forma den amerikanska jakten på sådana som kan deporteras.

Litteratur:

Kuvaja, Christer. ”Estnisk inflyttning till den nyländska skärgården och kusten under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet,” I Köpa salt i Cádiz och andra berättelser, redigerad av Henrika Tandefelt et al. Siltala, 2020.

Orrman, Eljas.”Virolaiset Suomen etelärannikolla 1700- ja 1800-luvulla.” Genos 67, no.3 (1996): 98–106.

Papp, David.  ’”Livländska rymlingar”. Estländsk allmoges flykt till Sverige under 1700- och 1800-talen,” i Estländare i Sverige: historia, språk, kultur, redigerad av Raimo Raag och Harald Runblom. Uppsala universitet, 1988.

Sirén, Olle. Sarvlaks Gårdshushållningen och gårdssamhället från 1600-talet till 1900-talet. Svenska litteratursällskapet, 1980.

Tervonen, Miika. ”Näkökulmia karkotuksiin historiallisena tutkimuskohteena”, I Suomesta poistetut. Näkökulmia karkotuksiin ja käännytyksiin, redigerad av Päivi Pirkkalainen et al. Tampere 2022.

Östman, Ann-Catrin. “Estniska överlöpare i Finland på 1810-talet.” Historisk tidskrift för Finland 10, no 3 (2023), 201–233.

Ann-Catrin Östman (FD), är äldre universitetslektor i historia vid Åbo Akademi. Hon är verksam inom projektet ”Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1900”, som finansieras av Finlands Akademi och Svenska kulturfonden.