Av: FD Anna Sundelin
Betty Bergh konkurrerar med Hr. Kinbergh vad damklädnanden angår, men för inte så många trupper i elden. Respektabelt är dock hvad hon har att visa av kappor och morgonrockar. Äfvenså är de för herrar atsedda (!) schlafrockarna och kostymerna nog så bra att få i julklapp; och om fr. B. håller vad hon lovar, nämligen att vara mycket billig, blir de häller icke så svåra att gifva. Och sina skinnvaror gör hon rentav oemotståndliga genom att till hälften skänka bort dem – 50 procent vill hon endast ha för dem – hvem går ej in på sådant![1]
Min nyaste förälskelse i forskningssammanhang heter Betty Bergh. Förutom det klingande namnet verkar Betty ha varit en tuff kvinna med många av de kvaliteter som eftersöks i arbetslivet idag: uppfinningsrikedom, uthållighet och initiativförmåga. Betty Bergh ägde ett skrädderi i Vasa i slutet av 1800-talet och i takt med stadens förbättrade kontakter kunde hon erbjuda sina kunder ett ständigt växande utbud och det senaste modet. I september 1883 firades öppnandet av den järnväg som knöt samman Vasa med Tammerfors och därifrån vidare med Helsingfors och S:t Petersburg. Samtidigt trafikerade ångbåtar mellan Vasa och hamnarna i städer som Hangö, Uleåborg, Stockholm, Köpenhamn, Hull och Lübeck.[2] Varor från dessa, och andra städer, samsades om plats på hyllorna i Bettys skrädderi.
Betty Bergh var kvinna och butiksägare, en inte helt ovanlig kombination i slutet av 1800-talet. Näringsfriheten år 1879 gav både män och kvinnor möjlighet att öppna en egen affärsrörelse, tio år senare fick gifta kvinnor rätt att ha hand om de pengar de tjänat och självständigt göra skuldebrev även om de fortfarande stod under sin mans förmyndarskap.[3] Betty Bergh var dock ogift, och förblev så under de knappt två decennier som hon drev affär i staden. De första annonserna för hennes verksamhet dyker upp på lokaltidningarnas sidor i slutet av år 1881. Då undertecknade hon annonsen endast med första bokstaven i sitt förnamn, B. Bergh. Orsaken till detta kan ha haft att göra med de fördomar mot kvinnliga företagare som var vanliga vid tiden. Även om det enligt lagen var tillåtet för kvinnor att ha en affär, fanns det personer som såg det som olämpligt för kvinnor att tjäna pengar på detta sätt.[4]
En av de första annonserna för Betty Berghs skrädderi. Källa: Vasabladet 15.10.1881
Under 1800-talets senare del gav sig kvinnliga företagare vanligen in i textil- och matbranchen, det vill säga verksamhet som av tradition låg dem närmast. En majoritet av kvinnorna tillverkade i likhet med Betty Bergh kläder av olika slag.[5] Inledningsvis annonserade hon främst om yllevaror, men verksamheten expanderade snabbt och snart flyttade hon till en ny, större lokal med plats för allehanda klädesplagg. Granne med skrädderiet kom då att bli kommerserrådet och riksdagsman Anders Kurténs bostadshus på Kyrkoesplanaden, det hus som även fungerade som det nyligen grundande Wasa Aktie Bank:s första kontor.
Kyrkoesplanaden år 1909. Källa: M.L. Carstens samlingar, Museiverket.
Betty Bergh förlitade sig dock inte enbart på de lokala kunderna utan gav sig tidvis ut i landet tillsammans med sin tillskärare. Under dessa resor bjöd de ut bland annat herrkläder, damkappor och skinnvaror i något som idag skulle kallas för pop-up affär samtidigt som de tog upp nya beställningar.[6] Den rörliga handeln var ett bra sätt att skaffa sig nya kunder på i tider då det var ont om dem i den egna staden. Tidvis drygade Bergh även ut kassan genom att ha inneboende, ordna kurser i sitt skrädderi samt erbjuda andra företagare möjlighet att verka i hennes lokal.[7]
Annons för Betty Berghs Skrädderi efter ytterligare en flytt. Källa: Wasa adressbok 1894–1905.
Syfte med mitt projekt är att studera kvinnlig företagsamhet i Vasa omkring år 1900. Jag är intresserad av konsumtion, handel och syner på arbete och vill se hur dessa tre kommer samman i kvinnornas historier. Jag ställer följande frågor: Varför valde kvinnorna detta sätt att försörja sig på och vilka olika handelsmetoder använde de sig av? Var i staden låg deras butiker och hur såg det ut inne i dem? Hade de anställda och hur var förhållandet till dem i sådana fall? Vem var kunderna och var fanns dessa rent geografiskt? Hur klarade kvinnorna av olika svårigheter som de ställdes inför, i Betty Berghs fall till exempel en förödande eldsvåda, konkurshot och strejkande personal?
Efter 1905 annonserade Betty Bergh inte mera för sin verksamhet på lokaltidningarnas annonssidor, men år 1935 dyker hon ännu upp i ett minne då en skräddare i staden fyller jämnt och intervjuas om sitt liv. Han lyfter nämligen fram den gamla goda tiden då det ännu fanns duktiga hantverkare i staden och omnämner speciellt Betty Bergh och hennes skicklighet som skräddare.[8]
Noter:
[1] Wasa Tidning, 16.12.1892.
[2] Hoving, 1956, 88–89, 97.
[3] Vainio-Korhonen 2002, 57–58.
[4] Larsen & Banik 2016, 351.
[5] Vainio-Korhonen 2002, 95.
[6] Oulun Lehti, 20.4.1887. Kaiku, 24.5.1888, Oulun Ilmoituslehti, 5.10.1892.
[7] Wasa Tidning, 11. 1986.
[8] Vaasa, 1.6.1935.
Litteratur:
Kaiku
Oulun Ilmoituslehti
Oulun Lehti
Vaasa
Vasabladet
Wasa Adressbok 1894–1895.
Wasa Tidning
Hoving, Victor, Vaasa 1852-1952, Helsinki: Otava, 1956.
Larsen, Eirnn & Vibeke Kieding Banik, Mixed feelings. Women, Jews, and business around 1900. Scandinavian Journal of History, 41:3, 2016, 350–368.
Vainio Korhonen, Kirsi, Ruokaa, vaatteita, hoivaa. Naiset ja yrittäjyys paikallisena ja yleisenä ilmiönä 1700-luvulta nykypäivään, Helsinki: SKS, 2002.
”Wasa Aktie Bank”, Vasaensis, https://vasaensis.vaasa.fi/ekirjasto/fi/items/show/233. (3.10.2021).
FD Anna Sundelin är forskare i historia vid Åbo Akademi.