Två mord på Skatudden – Topelius generösa gåva till filmindustrin

Av: Maren Jonasson, FM, Nordisk historia

Natten mot den 2 november 1858 dog fiskaren Daniel Sundström och hans hustru Eva Kristina Hellman då elden kom lös i deras hus på Skatudden i Helsingfors. Redan tidigt följande morgon stod det klart att det fanns skäl att misstänka att det inte rörde sig om ett olycksfall. Redaktören för Helsingfors Tidningar, Zacharias Topelius, redogjorde i detalj för den rättsprocess som inleddes cirka två veckor senare vid kämnärsrätten.

Reportageserien som sträckte sig över sex månader var epokbildande i finländsk presshistoria. Aldrig tidigare hade man i Finland kunnat läsa ett rättssalsreportage som återgav innehållet i vittnesutsagor och de misstänktas förklaringar så i detalj. ”Lefvande bilder” fanns inte ännu 1858 i den mening vi tänker på film, men med sitt reportage skapade Topelius ett fantastiskt råmanus till en true crime-film.

Rudolf Åkerblom, Vy från Skatudden N:o 7, 1872. Källa: Helsingfors stadsmuseum.

Hösten 1858 såg den Helsingforsstadsdel vi i dag känner som Skatudden väldigt annorlunda ut. Uspenskijkatedralen var inte ännu byggd och bland de större byggnaderna märktes finska sjöekipagets kasern och länshäktet. De flesta andra husen var låga, mer eller mindre ruckliga trähus. Topelius inleder sitt reportage med en miljöskildring där han tar med läsaren på en vandring över kanalbron, längs slingriga vägar förbi många fallfärdiga hus till det Sundströmska huset. Topelius beskriver huset som en koja med fyra rum delade på två rumslängor på varsin sida om en förstuga. Vi får veta att det bor påfallande många personer i huset:

Till höger om förstugan befinna sig tvenne oansenliga rum, hvilka begagnades af makarne Sundström; till venster tvenne andra kamrar, som voro uthyrda. Den 1 November 1858 bodde uti det yttre af dessa rum förre matroserne Alexandroff och Abraham Rostedt samt ogifta qvinnorna Gustava Wilhelmina Lindfors, Lovisa Wilhelmina Wårström, Sara Kristina Rosenberg och Anna Rosenberg. Det inre rummet beboddes af varfssnickaren Eberhard, hans hustru och barn, af hvilka det äldsta är 10 år gammalt, samt hans åldriga svärmoder.

Läsaren får också veta att det har druckits rätt mycket alkohol i huset den ödesdigra kvällen, särskilt öl, brännvin och rom. Sprit och papyrosser har man dels köpt av varandra, dels har man varit till en närbelägen bod och inhandlat mera. Pengar och växelmynt har bytt ägare, men de närvarande har varit mer eller mindre berusade och det verkar svårt att få klarhet i vem som betalat vad åt vem och i vilket skede av kvällen.

De flesta i huset är arbetslösa, har fått gå från sina tjänster eller gör ströjobb. Någon förtjänar sitt uppehälle på kortspel och vadslagning, någon springer då och då ärenden på stan och förtjänar på det sättet några mynt. Någon säljer mässingsringar som äkta guldringar åt godtrogna bönder. Om hur kvinnorna förtjänar sitt uppehälle sägs ingenting explicit, men det är inte uteslutet att de erbjuder sexuella tjänster mot betalning. En av kvinnorna har inte kunnat betala hyra på tio år. De har alla lämnat sina ursprungliga hemorter och flyttat till Helsingfors. Några av kvinnorna har suttit på spinnhus för lösdriveri, några har fött barn utanför äktenskapet, men barnen bor inte med sina mödrar på Skatudden. Att det rör sig om rotlösa, fattiga människor som kämpar för att få ihop ens till mat och hyra torde stå klart. Många rör sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt.

Huvudpersonerna i dramat är de två misstänkta, arbetaren Abraham Rostedt som varit matros vid sjöekipaget och en kort tid arbetat på ett stenhuggeri, och hans kumpan Erik Johan Tötterman. Tötterman, som arbetar som apoteksdräng hos apotekare Salingre vid Salutorget, har blivit bekant med Rostedt sommaren innan på ett kurhus där de råkat befinna sig samtidigt. Efter detta har de umgåtts då och då, ofta för att supa tillsammans. Rostedt har också sovit över hos Tötterman, men apotekaren har därefter förbjudit sin dräng att ha nattgäster.

Makarna Sundström hade rykte om sig att vara förmögna, åtminstone relativt sett. De som behövde pengar kunde pantsätta värdeföremål som silverskedar och fickur hos dem. De hade det ekonomiskt bättre ställt än de andra i närmiljön. Detta var nog att väcka avund och redan sommaren innan hade Rostedt och Tötterman smitt en plan för hur de skulle förgifta Sundströms. Den här planen verkställde de trots allt inte.

Redan under kämnärsrättens första session trasslar både Rostedt och Tötterman in sig i ett nät av lögner, halvsanningar och nya versioner och förklaringar på vad som hänt och vilken roll de haft. De skyller det mesta på den andra. Båda bedyrar inledningsvis sin oskuld, men åklagaren och rättens ordförande lirkar stegvis ur dem medgivanden, detaljer och bekännelser. För den som brukar se amerikanska polisserier där rättegången är central i narrativet är detta fullgod underhållning med dramatiska vändpunkter, ett nyckelvittne som dör och anklagade som bryter ihop.

Rostedt och Tötterman målas upp som varandras motsatser; den ena hårdkokt, föraktfull och kall, den andra ångerfull, urskuldande och vek. Rostedt är 21 år, Tötterman 24 när morden äger rum. Bland bevismaterialet finns en blodig trerubelssedel, en nerblodad ytterrock och en sjöskumspipa som glömts kvar i en isvostschik under mordnatten.

Rättegången kännetecknas av de många vittnesmålen. Över 60 personer hörs som vittnen i rättssalen. Dramatik saknas inte. Förhöret med en av kvinnorna som varit i huset under mordnatten kan inte slutföras. Topelius refererar:

Vittnet, som är af ett i hög grad förfallet utseende samt var klädt i torftig och osnygg drägt, öfverfölls nu af frossskakningar och bleknade i hög grad, hvarjemte hennes läppar antogo blåaktig färg. Förhöret med henne måste derföre afbrytas.

Alla vittnen kan ändå inte avlägga vittneseden. Det finns många hinder på vägen; vissa saknar frejdbetyg, andra har inte tillräckliga kristendomskunskaper och är inte admitterade till nattvarden, någon tredje behöver först få undervisning av en församlingspräst för att förstå innebörden i vittneseden och ytterligare några är ortodoxa och det visar sig svårt att få tag i en ryskortodox präst som kan förestava vittneseden för dem. Några barn hörs också som vittnen, bland andra en tioårig pojke som jobbar i en tapetfabrik.

Rudolf Åkerblom, Vy från Skatudden N:o 4, 1872. Källa: Helsingfors stadsmuseum.

Vittne 31, polisbetjänt Davidsson, som själv bor på Skatudden, har mycket information om vad som brukar försiggå i det Sundströmska huset. Fiskare Sundström själv var misstänkt för olaga brännvinsförsäljning och om kvinnorna i huset vet Davidsson berätta ”att de plägade emottaga besök, för det mesta af matroser och arbetsfolk, samt förde ett liderligt lefverne”.

De kringboende rusar till undsättning när de inser att det brinner i huset. Daniel Sundströms kropp hittas genast och bärs ut på gården, men huset är så fullt av bylten och bråte att det andra liket, hustrun Eva Kristinas kropp, inte hittades förrän följande morgon, övertäckt med kläder och invirat i gamla fisknät. Obduktionsrapporten vittnar om besinningslöst våld: bägge liken har upprepade gånger blivit huggna med yxa i huvudet; hustrun även skuren med en grön butelj i ansiktet.

Senhösten fortsätter med förhör, vittnesmål och konfrontationer. Den 22 december bryter Tötterman ihop och bekänner. Han har varit med på planerna att råna paret Sundström men blivit illamående av all sprit och gått hem innan brottet ägt rum. På natten har Rostedt kommit till honom med tjuvgodset. Han har fått sin andel av bytet. Det är en gråtande Tötterman som bekänner. Men Rostedt står hårdnackat på sig. Uppmanad av rättens ordförande att bekänna flinar han:

– Inte har jag något att bekänna.

Under våren 1859 förflyttas målet först till rådstugurätten och därifrån tillbaka till den lägre rättsinstansen, kämnärsrätten, i och med att Rostedt förmåtts erkänna brottet i häktet. När Tötterman och Rostedt ställs mot varandra i rättssalen förstorar Rostedt konsekvent Töttermans roll i det hela och förminskar sin egen. Tötterman försöker försvara sig så gott det går:

– Nog fan, att jag så må säga, kan Rostedt tala hvad han vill, men det är ej sannt, jag såg ej ens någon yxe!

Det är inte bara miljöer och karaktärer som beskrivs i minsta detalj; den erfarne dramatikern Topelius skriver även ut replikerna och delar frikostigt med sig av ljus- och ljudintryck. Allt detta till stort stöd för dem – vilka de än må vara – som framöver ska arbeta vidare med manuskriptet till filmen. Man kan höra ljudet av kvinnor som med tilltagande desperation bankar på Sundströms dörr för att köpa papyrosser, yxslag som tränger genom samma dörr, rop om att elden är lös, brandsignalen som ljuder över Skatudden vid midnatt, tapto som blåses i sjöekipagets kasern och ljudet av apotekaren Salingres klocka som slår åtta. Ljuset är dunkelt. Den ruggiga gatan på Skatudden lyses endast upp av en lykta och när hyrkusken tar emot betalningen är det så mörkt att han inte ser att mynten han får i handen är blodiga. Mörkret den här novembernatten gör det svårt att med säkerhet identifiera dem som rör sig ute runt det Sundströmska huset. I eldskenet tycker någon sig känna igen Rostedt som står ett stycke bort på ett berg och betraktar kaoset som brutit ut och försöken att släcka elden.

Rätten har sin gång. Fallet behandlas i alla rättsinstanser ända upp till hovrätten som fäller den slutgiltiga domen. Hur gick det för Rostedt och Tötterman? Svaret får ni vänta på till en framtida filmpremiär. Visst är det en lockande tanke att en gång få se Topelius namn i eftertexterna? Adapted screenplay/anpassat manus: Zacharias Topelius.

Zacharias Topelius vid sitt skrivbord ca 1879–1898. Källa: SLSA 801 Familjen Zachris Topelius arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland.


Svenska litteratursällskapet i Finland gav ut Zacharias Topelius Publicistik i en digital utgåva i slutet av september i år. Utgåvan omfattar nästan 900 tidningsartiklar av Topelius, bland dem rättssalsreferatet om Sundströmska målet.

Bekanta dig närmare med utgåvan på adressen: https://beta.topelius.fi/

Sundströmska målet hittar du på: https://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-8799-1623245610

Arkivmaterial:

Helsingfors stadsarkiv, Helsingfors kämnärsrätt, andra avdelningen, protokoll Ca II:10 och Ca II:11.

Maren Jonasson är redaktör för det digitala utgivningsprojektet Historiska recept vid Svenska litteratursällskapet i Finland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.