Av: Professor Holger Weiss
För en tid sedan, det var säkerligen under sommaren ifjol, läste jag Thomas von Steinaeckers bok Ende Offen. Das Buch der gescheiterten Kunstwerke (2021). Jag tänkte då redan att tematiken som behandlades i boken – essäistiska funderingar, oftast tankeväckande djupdykningar, över varför en författare, en konstnär eller en tonsättare inte kom att fullborda sitt verk – öppnar upp för egna självkritiska betraktelser över varför egna skrivprojekt landade i skrivbordslådan. Eller knappast kan man mera tala om skrivbordslådan; utkasten finns som nollor och ettor på HD-disketter, gamla hårdskivor, CD-skivor och i en del fall till och med som utskrivna rudiment undanstoppade i någon mapp hemma eller i mitt arbetsrum. I de förra fallen är sannolikheten för att jag eller någon annan kommer att genomföra en räddningsoperation och konvertera dem till en idag läs- och bearbetbar text lika med noll och för att underlätta diverse spekulationer om existensen av möjliga halvfärdiga texter som kunde tas fram så har jag under årens lopp gjort mig av med HD-disketterna. I de senare fallen samlar de på damm (men knappast något annat) liksom även mapparna med de otaliga kopiorna av arkivhandlingar och annat material som jag under år(tiond)en samlat på mig när jag gett mig i kast med olika skrivprojekt.
Men frågan kvarstår: varför blev än det ena, än det andra skrivprojektet på hälft? I vissa fall är svaret lika entydigt som blottläggande – det stupade på sin egen omöjlighet. Efter min disputation satte jag igång hösten 1997 med att följa upp två spår som hade öppnats i samband med mitt avhandlingsprojekt om hungerkriser i norra Nigeria under den sena förkoloniala och den tidiga koloniala perioden. Det ena öppnade upp för mitt snart 25-åriga vetenskapliga historisk-antropologiska engagemang kring diskurser om islamisk ekonomi, allmosor, fattigdom och egenmakt bland muslimer i Ghana. Det andra visade sig bli en hopplös återvändsgränd. En av trådarna i min doktorsavhandling förde mig till norra Kamerun och jag bestämde mig att vid sidan om mitt huvudprojekt om diskursen om allmosor och fattigdom bland muslimer skriva en bok om den tyska kolonialtiden i norra Kamerun. Det blev många resor till Bundesarchiv i Berlin och till Militärarchiv i Freiburg. Till slut satt jag med en ansenlig mängd anteckningar och handlingar och började skriva. Jag kom så långt att det började finnas ett rudimentärt utkast med den lovande rubriken Nord-Kamerun: Exploitation, Invention and Imagination of German Rule in Northern Cameroun, 1900–1914. Längre än så kom jag aldrig. Tittar jag tillbaka förstår jag varför – en sådan bok kan inte mera skrivas idag. Titeln anspelade visserligen på min handledares och mentors Juhani Koponens egen doktorsavhandling Development for Exploitation: German colonial policies in mainland Tanzania 1884–1914 (1994) men innehållet skulle nog säkerligen ha stämplats som ”vit” eurocentrisk kolonialhistoria snarare än en kritisk postkolonial uppgörelse med den tyska kolonialismen.
När jag satte punkt för skrivandet av Kamerunmanuskriptet våren 2003 förstod jag föga att jag aldrig skulle återkomma till tematiken. Mera handlade det om att jag för tjugo år sedan kom att öppna upp för helt andra skrivprojekt när jag började sköta om professuren i allmän historia vid Åbo Akademi. Förvisso, jag kom att publicera vissa delstudier som byggde på materialet som jag samlat in för Kamerunboken (och som jag hade för avsikt att riva upp och integrera i manuskriptet), andra tänkte jag att kunde ha publicerats som en sorts fotnot eller randkommentar. Om exempelvis tyskarnas försök att anlägga en botanisk försöksstation i Kusseri för att dels främja introduktionen av avsalugrödor, dels utveckla torkresistenta matgrödor för lokal konsumtion. En klassisk form av ’development for exploitation’. Det som skiljer tyskarna från exempelvis britterna i norra Nigeria är att britterna började med liknande verksamhet först efter första världskriget.
Ett annat skrivprojekt som hör till kategorin ’avbrutet’ var boken om de tyska karikatyrerna och boerkriget som min kollega och goda vän Ulrich van der Heyden och jag påbörjade någon gång mot slutet av det förra årtusendet. Enkel match, tänkte vi båda. Under ett antal resor till Berlin satt han och jag i olika bibliotek och arbetade oss igenom de tyska satiriska tidskrifterna. Här fanns en uppsjö av karikatyrer som (nästan uteslutande) ställde sig kritiska till britterna och heroiserade boerna. Skulle karikatyrerna ha fått bestämma hade kriget fått en annan utgång. Vi kom att fylla mappar med kopior från Simplicissimus, Kladderadatsch, Der wahre Jakob och Lustige Blätter (och säkerligen ett par till, minns inte mera så noga…) och jag kom redan att påbörja en skiss till bokens introduktionskapitel. Mer än så blev det aldrig. Egentligen vet jag inte varför vi inte avslutade projektet, sannolikt för att vi båda kom att bli engagerade i andra mera trängande uppdrag. Sist och slutligen var det ju för oss båda mera ett roligt sidospår än ett heltidsfinansierat projekt (vi försökte att få De Beer Oppenheimer att nappa på att finansiera utgivningen av boken men föga förvånande fick vi kalla handen).
De två följande skrivprojekten hör – förhoppningsvis – till kategorin ’avbrutna’ fastän tillika med en – fortsättningsvis – svag förhoppning om att i något skede återuppta projektet någon gång i framtiden. Båda projekten stupade inte på att tiden runnit iväg från deras tematik och därför blivit förlegade. I stället handlade det sist och slutligen på skribentens egna begränsade tidsresurser likaledes med min ovana att engagera mig i för många skrivprojekt på en och samma gång.
Ett par år efter att jag hade kommit till Åbo hade jag glädjen att hålla i trådarna för de Finlands Akademi-finansierade CINDAST och EGL-projekten som fokuserade på den atlantiska världen under det långa 1700-talet. De övriga projektdeltagarnas insatser var mycket framgångsrika och kröntes bland annat av Kalle Kananojas, Stefan Norrgårds, Anna Sundelins och Victor Wilsons doktorsavhandlingar. Min egen insats blev dock på hälft. Mitt projekt om de dansk-afrikanska rummen i 1700-talets Guldkust resulterade visserligen i ett antal vetenskapliga artiklar men den tilltänkta sammanfattande monografin blev aldrig av. Huvuddelen i den projekterade boken skulle bestå av en studie av de så kallade afro-danskarna eller ättlingarna av danska män och fria afrikanska kvinnor. Inte för att ämnet skulle vara helt outforskat, ett modern och mycket läsvärt standardverk är Pernille Ibsens Koko’s Daughters: Danish Men Marrying Ga Women in an Atlantic Slave Trading Port in the Eighteenth Century (2008). Jag hade dock tänkt öppna upp tematiken genom att använda mig av ett annat källmaterial, nämligen protokollen på auktioner som hölls när en dansk person avled på kusten. Auktionsprotokollen innehåller nämligen rikligt information om ändrade konsumtionsvanor och, vilket för mitt projekt var avgörande, att dessa synliggör afro-danskarna som självständiga aktörer eftersom de ropade in persedlar och föremål. Ännu intressantare är att de kan följas med under årtionden. Under en auktion på 1750-talet hittar vi dem lägst nere på listan, tjugo år senare högt uppe. Under mina resor ned till Rigsarkivet i Köpenhamn fotade jag hundratals dokument som finns sparade på min gamla bärbara Mac, det som ”bara” återstod var att sätta sig ned och börja jobba med materialet…
Men tiden rann iväg. När jag övervägde att sätta igång med att lusläsa materialet hade jag redan två andra skrivprojekt på gång. Medan dessa sedermera resulterade i två, eller snarare fyra, monografier så försvann de dansk-afrikanska överlappande rummen någonstans i Guld- och skrivkustens dis och dimma.
Avbrutet för tillfälle men ännu inte ofullbordat. Hit hör även den över två decennier gamla långköraren om norra Ghanas miljöhistoria. Även detta projekt började som en biprodukt. Initialt handlade det inte om ett stickspår som skulle läggas på den västafrikanska savannen av ett kanadensiskt-finländskt rallargäng. Tvärtom, vad som förespeglade min kanadensiska kollega och vän Jeff Grischow och mig var att vi skulle tillsammans skriva en bok utgående från det källmaterial som vi båda hade samlat ihop för våra tidigare studier, nämligen hans om utvecklingspolitik och min om kris- och nödhjälp i norra Ghana under den brittiska kolonialperioden. Under ett par år sammanstrålade vi i Kanada, England och Ghana och fortsatte med att gräva i de koloniala arkiven. Vi kom att publicera ett par delstudier och kring 2015 hade vi bokmanuskriptets första råversion klar. Sedan kläckte jag den då briljanta idén att dra vår vän skogsjordbruksspecialisten (agroforestry) D. Andrew Wardell i projektet. Vi hann till och med ha ett gemensamt möte i Utrecht och gjorde upp en ny skiss för boken med ett nytt kapitel om agroforestry som skulle skrivas av Andrew. Men längre än så kom vi aldrig. Först hördes det ingenting av Andrew och när tystnaden bröts visade det sig att han hade drabbats av en svår sjukdom och blivit sjukskriven. Jeff hade för sin del inlett sin bana inom Disability Studies medan jag oscillerade mellan radikala sjötransportarbetare och muslimska NGO:s i Ghana.
Halvfärdiga manuskript tenderar att existera i ett liminalt om inte prekärt tillstånd. Författaren har av en eller anledning lagt manuskriptet åt sidan, kanske för att se över det, kanske för att korrigera det. Det finns men är inte ännu färdigt för att sändas iväg till en förläggare. Förr hade det hamnat i skrivbordslådan, numera finns det arkiverat som en eller flera textfiler i en dator eller svävar uppe i molnet. Då och då tar författaren kanske fram manuskriptet igen, öppnar det och suckar. Det som tedde sig som en tämligen färdig helhet framstår vid en ny genomläsning mera som ett utkast med stora behov av revideringar. När jag läser mina kapitel i manuskriptet om Ghanas miljöhistoria är det uppenbart att texterna som jag skrev för ett decennium måste såväl revideras som uppdateras. Ny forskning har tillkommit, inte minst om spatialitet, fattigdom, sårbarhet, resiliens och klimatförändringens konsekvenser samt ekoklimatets historiska variationer i Västafrika; den måste integreras i texten. Lika uppenbart är att jag måste få tag på data om den dagliga uppmätta temperaturen och den månatliga och årliga medeltemperaturen från mätstationerna i norra Ghana. Samt göra efterforskning om Saheltorkans socio-politiska inverkan och konsekvenser under 1970-och 1980-talet. Listan på uppdateringar och tillägg blir allt längre ju mera jag tänker på ämnet. Är det överhuvudtaget ens vettigt att återgå till ett halvfärdigt manuskript? Eller borde jag göra så som jag gjorde 2019 när jag insåg att det inte var någon poäng med att enbart skriva ett nytt kapitel till min bok om muslimerna i Ghana från år 2008 – under de tjugo åren som gått sedan jag avslutat min tidigare forskning om detta tema hade ”allting” förändrats när jag våren 2017 återvände till Ghana och började på nytt samla ihop information om den muslimska minoritetens tillstånd. Jag släppte idén med att endast uppdatera ett gammalt manuskript, i stället skrev jag tre nya böcker. Möjligtvis blir detta även det halvfärdiga manuskriptet om norra Ghanas miljöhistorias öde. Vi får se.
Holger Weiss är professor i allmän historia och innehade Waernska professuren vid Göteborgs universitet vårterminen 2022.