Av: Marko Lamberg, FD
Den 17 mars 1597 förhörde Arboga rådstugurätt en kvinnlig tjuv, Karin Hendriksdotter vid namnet. Hon hade stulit klädesplagg, matvaror och andra saker från åtskilliga människor och sålt en del av stöldgodset vidare. Karin berättade att hon var född i Kurina by i Virmo socken i Finland – Karin använde dock den finska formen Mynämäki, vilket tyder på att hennes modersmål var finska. Hon avslöjade att hon redan hade blivit straffad för stölder i Stockholm, Uppsala och Söderköping: i de två förstnämnda städerna hade hon fått stå vid skampålen och samma straff skulle ha drabbat henne även i Söderköping, men där hade två borgarhustrur tyckt synd om henne och bett nåd för henne.
Karin Hendriksdotters integration med samhället bakom havet hade alltså misslyckats gång på gång och hon hade känt sig tvungen att försörja sig genom att stjäla. Hon hade åkt fast och i enlighet med stadslagens bestämmelser hade hon bestraffats med skamstraff och förvisning. Vad domen blev i Arboga har inte nedtecknats i rättegångsprotokollet, men det är sannolikt att hon fick packa sin kos också därifrån efter att ha visats för allmänheten som fastkedjad vid skampålen.
Tjuvnad var ett allvarligt brott i den förmoderna kulturen, eftersom varor inte kunde tillverkas i stor skala och många kämpade med kronisk knapphet på livsmedel i sin vardag. Stadslagen skulle egentligen ha gjort det möjligt att bestraffa Karin ännu hårdare. Hon hade stulit så mycket att rätten också skulle ha kunnat döma henne till piskning, förlust av det ena örat eller båda öronen eller till och med till döden. Medan manliga tjuvar skulle hängas, stod det i lagen att kvinnliga tjuvar skulle begravas levande. Men inte heller rätterna i de övriga omnämnda städerna hade valt så drastiska alternativ. Domstolarna fällde ofta mildare domar, i synnerhet när det var fråga om kvinnor. Förvisning var en ofta tillämpad metod att befria lokalsamhället från en opålitlig individs närvaro.
Början av notisen rörande Karin Henriksdotter. Arboga rådhusrätt och magistrat, Gemensamma protokoll, SE/ULA/10021/A 1/2 (1569–1613), bildid: U0000026_00180.
För tillfället undersöker jag förvisningarnas rättsliga och samhälleliga roll i förmoderna lokalsamhällen. Mina studier är en del av två FA-finansierade forskningsprojekt: Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1900 vid Åbo Akademi och Hur häxförföljelser undveks i 1600-tals Finland – Aktion och erfarenhet i dämpandet av förföljelserna vid Tammerfors universitet. Båda projekten och växelverkan med kollegerna som också medverkar i dem har gett mig en bred och mångfacetterad inblick i de tidigmoderna förvisningarna.
Det är ett redan känt faktum att domstolarna gärna tydde sig till förvisningar. Stadslagen omtalar förvisningar som möjliga straff på åtskilliga punkter och därtill omnämns de i några kungliga förordningar som kompletterade lagstiftningen. Men såsom Karin Hendriksdotters vandringar på svensk mark visar kunde förvisningar i praktiken också användas som strafflindringar. Således skonades den dömde från kroppsstraff eller till och med från en avrättning på ett skräckinjagande sätt. Medan lagens bokstav var hård, behövde rätten inte vara lika sträng.
Likadana tendenser verkar ibland ha förekommit i samband med trolldomsprocesserna. Inte alla domstolar var ivriga på att döma trolldomsmisstänkta från livet oberoende av de graverande vittnesmålen. Förvisning från hemorten eller från hela häradet kunde fungera som en praktisk lösning som räckte att pacificera läget i lokalsamhället. Förvisningspraxisen på landsbygden är speciellt intressant därför att förvisningar egentligen saknades bland de agrara straffalternativen, åtminstone i enlighet med landslagen.
Förvisning betyder uteslutande. © Pxhere.com.
Jag tänker dock varken förhärliga eller vittvätta det förmoderna rättssystemet – förvisning innebar säkerligen alltid problem för den drabbade individen. Om så inte hade varit, skulle vi inte kunna läsa om fall där den förvisade har återvänt mot alla förbud och hot om strängare konsekvenser. Det fanns säkert människor som tyckte att de inte hade någon annan plats att gå till, så de smög sig tillbaka trots riskerna. Då kunde de bemötas mera hårdhänt.
Ibland ställde säkerligen naturen hinder, i synnerhet för dem som beordrades att lämna orten mitt på vintern – vart kunde de egentligen ta vägen i en värld där snön fyllde vägarna? Inte alla kunde bekosta en skjuts med en släde och för sådana, vilkas hemtrakter låg bakom havet, gjorde vintern det helt omöjligt att återvända till familjen och gamla bekanta. Och om förvisningen föregicks av ett kroppstraff eller en stympning, kan vandringen mot nya omgivningar ha känts extra ansträngande. Man kan faktiskt undra vad som blev av många förvisade som bara försvinner från de skriftliga dokumenten – hur såg livet ut för dem efter förvisningsdomen? Karin Hendriksdotter kan vara ett sorgligt exempel på förvisade som inte verkar ha fått chanser att bli rotfästa någonstans. Hoppas åtminstone några andra lyckades bättre.
Litteratur
Martin Andersson, Migration i 1600-talets Sverige. Älvsborgs lösen 1613–1618. Universus Academic Press 2018.
Jason Philip Coy, Strangers and Misfits. Banishment, Social Control, and Authority in Early Modern Germany. Brill 2008.
Edda Frankot, Banishment in the Late Medieval Eastern Netherlands. Exile and Redemption in Kampen. Springer Nature, 2022.
Marko Lamberg, ”Ethnic Imagery and Social Boundaries in Early Modern Urban Communities. The Case of the Finnish Immigrants in Swedish Towns, c. 1450–1650.” I: Shaping Ethnic Identities: Ethnic Minorities in Northern and East Central European States and Communities, c. 1450–2000, red. Marko Lamberg. East West Books Helsinki 2007, 200–240.
Eva Österberg & Dag Lindström, Crime and Social Control in Medieval and Early Modern Swedish Towns. Uppsala University & Almqvist & Wiksell 1988.
Marko Lamberg (FD) medverkar som specialforskare i projektet Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1900 som finansieras av Finlands Akademi.