Av: Jonas Ahlskog, FD
Under höstens grundkurser i historia har jag otaliga gånger hänvisat till att en händelse eller handling skall ’förstås i sin historiska kontext’. Här är jag i gott sällskap: kulturhistorikern Peter Burke har (rätt) nyligen framhållit idén om att ’förstå i kontext’ som historieforskarens favoritslogan, lika användbar som den är obestämd. Om inte sloganen skall förbli ett sätt att slentrianmässigt förutsätta det som skall förklaras, så måste man fråga: vilken är den historiska kontexten? Det förflutna är trots allt frånvarande, så dess ’kontext’ är alltid en rekonstruktion som historikern måste leda i bevis. Studenterna borde därför genast få sig till livs att hänvisningar till ’kontext’ inte är någon universallösning som genast förmår räta ut alla frågetecken; i stället borde hänvisningen sporra till följdfrågor: vilken kontext, och varför just denna?
Faktum är också att den moderna historievetenskapens utveckling är nära förbunden med ibruktagandet av nya perspektiv och begrepp för att redogöra för ’historisk kontext’. Ett bra exempel i samtiden är globalhistoria. Som många andra ’nya’ inriktningar är globalhistorien en reaktion på upplevda brister kring hur tidigare historieforskning uppfattat händelsernas kontext. Likt socialhistoria på 1960-talet är globalhistoria en motrörelse, men det som den reagerar på främst är inte historia uppifrån. Kritiken gäller istället fokuset på nationens historia och Europa inom historieforskningen. Så gott som alla globalhistoriker hänvisar till ’global kontext’ som ett botemedel mot historieforskningens metodologiska nationalism och eurocentrism.
Globalhistoria är dock ett barn av sin tid i minst lika hög grad som socialhistoria är uttryck för 1960-talets vänstervindar. Den globalhistoria vi känner idag föddes främst ur 1990-talets tidsanda: Världen globaliserades de facto: murar föll, kulturer likformades och nya typer av kommunikation och media länkade världen tätare. Jordklotet verkade krympa och bli allt mera integrerat. Så historikerna började också fundera på världens utveckling i globala termer genom att låna in samtida globaliseringsteorier från samhällsvetenskaperna. Det är också från 1990-talet framåt som globalhistoria institutionaliseras genom professorsstolar, tidskrifter och en uppsjö forskningscenter inom global- eller världshistoria. Tidens modeord – globalisering – blev därmed ett expansivt tvärvetenskapligt forskningsfält.
Bildkälla: unplash.com
Nya forskningsfält klarar sig dock sällan långt enbart med negativ bestämning, alltså utsagor om vad fältet inte skall handla om. Om globalhistoria frångår nations- och eurocentrering, vad skall forskningen handla om istället? Den här frågan tar oss till kärnan i den senaste forskningsdiskussionen om globalhistoriens egenart. Intressant nog gäller frågan just ’kontext’ i högsta grad: vad är det globala i globalhistoria?
Två olika alternativ för ’det globala’ dominerar diskussionen: dels det globala som ämnesområde, dels det globala som analytiskt redskap. Om man antar det första, så blir globalhistoria forskning om sådant som faktiskt sammanlänkar hela jorden. Då tänker man på det globala som betecknandes ett ämnesområde, likt man ofta gör med ’agrar’ i agrarhistoria, vilket betyder att man forskar om något som är agrart, exempelvis plogen och dess socioekonomiska betydelse. Samma bruk ser vi också i användningen av ’konst’ i konsthistoria för att beskriva ämnet som forskningen handlar, exempelvis William Turners bildkonst och dess roll för impressionismens genombrott. På motsvarande sätt skulle då det globala i globalhistorien handla om fenomen som är globala, exempelvis världsomspännande handelsnätverk eller religioner.
Men vi kan också tänka att ’det globala’ inte är ett ämnesområde utan snarare ett analytiskt redskap, och då har globalhistoria inte ett bestämt objekt, utan blir i stället ett redskap som kan användas inom all historisk forskning. Begreppet global fungerar då på samma sätt som begreppen klass eller genus, alltså perspektiv som kan användas för att forska i historia. Globala perspektiv kan bli del av agrarhistoria på samma sätt som klass- eller genusperspektiv kan bli del av social- och konsthistoria. I det här fallet kan globalhistoria handla om allt från romaner till politiska rörelser, handelsplatser eller ja, vad som helst som man vill undersöka i ljuset av global samverkan. Om man förstår det globala främst som ett analytiskt redskap så borde globalhistoriens mål, åtminstone enligt historikern Roland Wenzlhuemer, vara att göra sig överflödig genom inkorporering i historieämnet som sådant, och alltså inte avknoppas till ett eget fält. Men globalhistorikerna är inte alls samstämmiga i den här frågan.
I vilket fall som helst finns här intressanta begreppsliga samband: desto mera man uppfattar det globala som ett ämnesområde, desto mera blir globalhistoria en fråga om globalisering, eftersom ämnet då handlar om att utreda faktiska globala förbindelser. Desto mera man uppfattar globalhistoria som ett analytiskt redskap, vilket gör relevansen mycket bredare, desto oftare blir det svårt att motivera adjektivet ’global’. Är den samverkan man studerar verkligen global i bemärkelsen ’världsomspännande’ eller snarare kanske bara allmänt europeisk, rysk eller nordisk?
Grundläggande antaganden ifrågasätts ofta först då den tongivande trenden har vänt. Vi lever nu i en tid där man lika ofta talar om globaliseringens slut som man på 1990-talet talade om globaliseringens genombrott, vilket bland annat ett rikligt utbud av så kallade ’vårt land först’-rörelser runtom i världen vittnar om. Den här vändningen har för globalhistoriens del föranlett en rätt omfattande diskussion om fältets motivationsbakgrund – formades globalhistorian för mycket av 1990-talets ’globalism’? Med uttrycket globalism, som används främst av kritikerna, menas här inte det empiriska påståendet att världen de facto globaliseras, utan den politiska idén om globalisering som ett ideal, att det är önskvärt att nationsgränser försvinner, att alla blir kosmopoliter, att nationalstaten förlorar betydelse i relation till överstatliga sammanhang, etc.
I en omdebatterad artikel, ”What is globalhistory now?”, frågar sig Jeremy Adelman vid Princetons Global History Lab om globalhistorien förfallit till att snarare förutsätta globalitet än att undersöka den, och om inte detta blir tydligt nu i avglobaliseringens tidsålder. Med andra ord, styrdes fokuset på det globala inom globalhistoria av ’globalism’? En närliggande fråga är om kampen mot metodologisk nationalism gjort att man hamnat i det andra diket, alltså en sorts metodologisk globalism som osynliggör allt i världen som inte är sammankopplat eller på något sätt på väg mot globalisering. Oron i detta fall är att sökandet efter det globala riskerar dölja skillnader, diskontinuitet, immobilitet och den lokala kontextens roll. Vad ska vi göra med globala perspektiv då vi granskar fenomen som verkar mycket orörliga och lokala? Och riskerar globalhistorikern att missa allt det diskontinuerliga som inte rör sig mot mera globalisering, och därför förledas till att uppfatta historien som förutbestämd?
Diskussionen är långt ifrån avslutad, och dess grundläggande karaktär visar snarare på det globalhistoriska fältets livskraft än dess kris. Samtidigt visar kritiken av ’globalism’ tydligt farorna med idén om att det för historikern skulle kunna finnas en överordnad Kontext vars giltighet är oberoende av den sorts frågor som ställs. Med ’det globala’ är det på samma sätt som med klass eller genus. Dessa är en kontext, inte Kontexten. Som Burke träffande skriver så är ’kontext’ också något som måste sättas i, ja, kontext:
”[W]e need to think of contexts in the plural. To do so is not only to use the word in the plural form but to remember to ask, in what other contexts might this word, action, object be placed? What looks, when one first discovers it, like “the” context for an idea, object, statement, or event generally turns out to be no more than “a” context.”
Litteratur:
Adelman, J.. “What is Global History Now?” Aeon, 2 March 2017, https://aeon.co/essays/is-global-history-still-possible-or-has-it-had-its-moment
D. Sachsenmeier. 2011. Global Perspectives on Global History: Theories and Approaches in a Connected World. Cambridge University Press.
F. L. Fillafer. 2017. “A World Connecting? From the Unity of History to Global History”, History and Theory 56:1, 3-37.
J. Osterhammel. 2019. “Global History”, i Debating New Approaches to History. Bloomsbury Academic.
P. Burke. 2002. ”Context in Context”, Common Knowledge 8 (1), 152–177, https://muse.jhu.edu/article/7553/pdf
R. Drayton och D. Motadel. 2018. “Discussion: the futures of global history”, Journal of Global History 13, 1–21.
R. Wenzlhuemer. 2019. Doing Global History: An Introduction in 6 Concepts. Bloomsbury Academic.
S. Conrad. 2019. What is Global History? Princeton: Princeton University Press.
Jonas Ahlskog är universitetslektor i historia vid Åbo Akademi