Av: Evelina Wilson, doktorand

Koleran har kallats 1800-talets pest; till Finland kom den 1831 och totalt 705 människor dog i sjukdomen det året. Som exempel på sjukdomens höga dödlighet insjuknade 333 personer i Helsingfors 1831, av vilka 197 dog. Finlands invånarantal var totalt cirka 1,3 miljoner.

Efter 1831 återkom sjukdomen ett flertal gånger i större och mindre epidemier fram till början av 1900-talet. Den dödligaste var den som drabbade landet under sommar och tidig höst 1853. Man kände då fortfarande inte till hur sjukdomen spred sig eller hur man skulle bota den – det debatterades också om huruvida den verkligen var smittsam eller inte. Först 1854 hittade den brittiske läkaren John Snow kopplingen mellan sjukdomens spridning och dricksvattnet som togs ur allmänna brunnar i London. Det kom ändå att dröja en tid innan konsensus uppstod bland läkare om hur sjukdomen spred sig. Knappt trettio år senare, 1883, lyckades Robert Koch isolera bakterien som orsakar kolera, Vibrio cholerae.

Kolera förorsakas med andra ord av en bakterie och är en tarmsjukdom som sprids genom mat och vatten som förorenats med avföring, i första hand sker detta via dricksvatten som förorenats med avloppsvatten. Därför drabbades också städer speciellt hårt under 1800-talet, på grund av de undermåliga sanitära förhållanden som rådde med allmänna brunnar för dricksvatten och problem med renhållningen. Först mot slutet av 1800-talet började man bygga vattenledningar och avloppssystem som gjorde vattenförsörjningen säkrare ur hygieniskt perspektiv. Henry Nygård har dock framhållit att just 1853 års koleraepidemi kan ses som en viktig milstolpe vad gäller renhållningen i städerna; tidigare epidemier hade riktat uppmärksamheten alltmer mot ”orenlighet” i städerna och sjukdomen började mer och mer kopplas till denna, varför man i städerna uppmanades att föra bort djurspillning från gårdarna, fylla vattenpölar med sand för att undvika ansamlingar av ”stinkande vatten” och i övrigt försöka hålla hemmen rena och regelbundet vädra dem.

Det krävs en stor smittdos för att insjukna, men personer med försämrad allmänhälsa eller som lider av undernäring har lättare för att insjukna. Det här kan också delvis ses som en förklaring till varför just den fattiga delen av befolkningen drabbades hårdast i koleraepidemierna. Symptomen är främst extremt kraftig diarré, och utan rätt behandling dör den drabbade av uttorkning – i värsta fall inom loppet av några timmar. Den man som rapporterades ha fört med sig koleran till Helsingfors den 19 juli 1831, sägs ha dött efter endast elva timmar.

Samma bild framträder i det material jag själv har undersökt, vilket när det gäller denna koleraepidemi är familjekorrespondens inom framför allt släkterna Haartman, von Haartman, von Born och af Schultén, vilka alla tillhörde Finlands sociala elit. Materialet finns bevarat i handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek. I detta nämns till exempel en köksa som dött efter endast tio timmars sjukdom. Läkaren Carl Daniel von Haartman (1792–1877) befann sig 1853 i Helsingfors när koleran härjade som värst, och genom brev skrivna av honom och av hans svärsöner samt manliga släktingar får man en bild av hur dessa män – och de kretsar de rörde sig inom – förhöll sig till koleran och ansåg att den bäst skulle behandlas. Det är också detta som är fokus för denna bloggtext.

Den 1 augusti 1853 befann sig Carl Daniel von Haartman på ett av de tillfälliga kolerasjukhus som inrättats i staden. Både i Åbo och i Helsingfors inrättade man vid epidemier tillfälliga sjukhus, och det gällde i högsta grad under koleraepidemier. Den 2 augusti 1853 kungjordes till exempel i Åbo Tidningar att ”allmänna cholera-sjukhus” blivit inrättade i ”förra Finkenbergska gården wid Östra Auragatan samt i Hökaren Ginmans gård wid Slottsgatan”. I dessa sjukhus kunde insjuknade få gratis vård, medicin och mat. Dit sökte sig dock inga ståndspersoner, utan endast medlemmar ur allmogen.

Till sin svärson Arvid Haartman (1805–1855) skrev Carl Daniel von Haartman:

När man går i kojorna strömma hjelp sökande till ifrån hvarje dörr. Vi hafva nu sjuksängar för Cholera patienter till ett antal af 158. – alla fulla hvar vi nu skola lägga flere vet jag icke. Sysslomännerna och sköterskor sjukna ock nu och dö långt värre än annars.

Tillsammans med Tavastehus och Raumo var Helsingfors och Åbo de svårast drabbade städerna. När brevet skrevs rapporterades det i Finlands Allmänna Tidning att det i staden fanns omkring 200 personer sjuka i kolera – de 158 sjuksängarna räckte med andra ord inte till. Carl Daniel von Haartman skrev i samma brev att han inte hörde ”annat än Choleraljud” runt omkring sig, och oroade sig för sin andra svärson, Johan August von Born (1815–1878) som var på väg till Helsingfors på grund av sin tjänst i senaten. Han undrade hur denne skulle komma att klara sig i ”denna pestluft”. Nykomlingar ansågs vara mer mottagliga för smittan än de som redan var så att säga vana vid luften.

Brevet sammanfattar på flera sätt läget 1853 rätt väl samt de föreställningar som fanns om koleran. Läkaren von Haartman skrev i korta meningar, vilket gör att brevet utstrålar brådska och understryker det allvarliga i situationen ytterligare. Han skriver om ”pestluften” som härrör till de miasmateorier som fanns, och enligt vilka man trodde att sjukdomen (liksom andra sjukdomar) spred sig via dålig luft eller via orenligheter såsom dåliga lukter. I samma brev nämnde han också väderleken som ändrats och hur de hade hoppats på ”hjelp af ombytet i väderleken”, men i stället hade människor börjat dö än mer än tidigare. Situationen tedde sig med andra ord hopplös. Väderleken trodde man allmänt att hade stor påverkan på hälsa och sjukdom – vid dålig väderlek var risken för sjukdom större. Denna sommar var dock väderleken för det mesta både varm, solig och torr – men för stark hetta ansågs också hälsofarlig och bidrog säkerligen ytterligare till den snabba uttorkningen bland sjuka. Kring början av augusti föll dock en del regn, och det var detta ombyte som man förgäves hoppades att skulle leda till kolerans avtagande.

Trots att sjukdomen spred sig för fullt i Helsingfors, och trots att Carl Daniel von Haartman hade avrått honom från att komma till staden, reste ändå Johan August von Born dit för att fullfölja sina tjänsteåtaganden. Även Otto Reinhold af Schultén (1798–1884), som senare i sitt andra gifte fick Carl Daniel von Haartman som svärfar, befann sig i staden och gjorde upp planer för när hans tioåriga son skulle kunna komma dit för skolgångens skull. Skolorna i Helsingfors stängde dock för epidemins skull, vilket gjorde att sonen fick vänta på att inleda läsåret hösten 1853. Allmänna samlingar förbjöds även i övrigt, så även teatrar stängde och till exempel marknader förbjöds. Karantän för resande från städer med kolera infördes, och samma åtgärder sattes in i städer runt om i Europa. Koleran härjade i ett flertal städer, inte bara i Norden, utan även i övriga Europa. Den 7 juni ansågs koleran ha utbrutit i Finland det här året, och från och med den 15 juli började Finlands Allmänna Tidning publicera tabeller och notiser över antal sjuka och döda. Dessutom rapporterade de regelbundet om kolerans framfart i andra europeiska städer, och vissa skribenter försökte sig på att analysera sjukdomen utifrån mängden dödsfall och när dessa hade inträffat. Allt detta gjorde att män som von Born, af Schultén och Haartman noggrant kunde följa med och läsa om sjukdomen och bilda sig egna uppfattningar om denna i kombination med de råd som deras svärfar, läkaren von Haartman, gav dem.

Det som genomsyrar breven skrivna av dessa män är att de verkar ha haft en uppfattning om att koleran inte kunde smitta dem och att de som blev smittade hade sin egen oförsiktighet att skylla. Om man bara var försiktig så klarade man sig. Bland annat konstaterade Carl Daniel von Haartman detta i ett odaterat brev till svärsonen Arvid Haartman, när han skrev att sjukdomen ”tyckes dock egentl. drabba den lägre klassen eller sådane af den bättre, som warit oförsigtige”. Denna inställning syns också i att Johan August von Born kom till staden, trots läkarens avrådan, och på Otto Reinhold af Schulténs planer att så fort som möjligt få sin son dit. Dessa planer diskuterade han med sin fru Carolina Törnqvist som befann sig ute på landet vid släktens herrgård. Frun var orolig över att skicka sonen till kolerahärden, men hennes man lugnade henne och verkar inte ha ansett att det var någon fara så länge som de var försiktiga.

Vad handlade då denna ”försiktighet” om? I breven syns inga av de renlighetsföreskrifter som började komma från högre instans 1853. I stället handlade försiktigheten framför allt om sådant som i allmänhet ansågs viktigt för att upprätthålla en god hälsa vid den här tiden, nämligen att vara noggrann med sin mat, sin klädsel och med sitt humör. Framför allt gällde det att undvika ”sinnesrörelser”. När det gällde mat och dryck skulle man hålla en ”god diet” och klädseln skulle framför allt vara varm. Vad den ”goda dieten” innebar förtydligas inte i breven, men däremot skulle man undvika omogen frukt som ansågs ”högst skadlig”. Dessutom underströks vikten av att förtrösta på Gud, som i sista hand styrde över hälsa och sjukdom. Om man trots allt blev sjuk i kolera var det viktigt att genast uppsöka läkarvård och så rekommenderades man att ta Thielemanns droppar mot eventuell diarré; kräkmedel mot kräkningar; mot kramper skulle man nyttja frottering med ylle samt senapsdeg på mage och vader. Carl Daniel von Haartman sammanfattade de allmänna råden i det här tidigare citerade brevet till Arvid Haartman, den 1 augusti 1853:

Försiktighet för förkylning – drag – tunn klädsel – regelbunden och måttlig diet – rörelse i fria luften och lugn – ser du allt som fordras – så är man säker för den lede sjukdomen.

Ett annat sätt som ansågs vara bra, och som Johan August von Born omskrev i ett brev till sin fru Fanny von Born (1824–1907), var att få den sjuka att svettas genom att ge den te med pepparmynta. Svettningen skulle sedan upprätthållas genom att hålla lappar doppade i upphettad terpentin på magen och en upphettad saltpåse under fötterna. Detta fick han redan under epidemin 1852 höra om av Helsingfors stadskirurg Fredrik Pihlflyckt (1797–1869). Även det året härjade nämligen koleran i Finland, men avtog under vinterhalvåret innan den som sagt utbröt på nytt i juni 1853.

Behandlingarna låg grundade i samma tankar och traditioner som övriga sjukdomar under större delen av 1800-talet: humoralterapin och tanken om sjukdomar som orsakas av för liten eller för stor retning i kroppen. Thielemanns droppar innehöll bland annat kräkrot som snarare ökade diarrén i stället för att stoppa den: detta var i enlighet med humoralterapins tanke om att diarré och kräkningar var kroppens sätt att rensa sig själv och den rätta behandlingen gick därför ut på att hjälpa kroppen att ytterligare rensa sig. Frotteringen skulle bidra till en förbättrad cirkulation av kroppsvätskorna och till större retning. Även vikten av svettning hade sin grund i humoralterapeutiska idéer.

Synen på sjukdomar som något enhetligt – som alla botades på samma sätt – var fortfarande stark vid mitten av 1800-talet. Det kan även ses i beskrivningarna av koleran – kräk- och laxermedel samt frotteringar och senapsomslag användes som behandlingsmetoder för de flesta sjukdomar. Själva orsaken, förutom en personlig oförsiktighet, ansågs bland männen i denna text vara väderleken. Även här finns en koppling till deras föreställningar om sjukdomar i allmänhet, där vädret ansågs vara en stark påverkande faktor och där försiktigheten, det vill säga det personliga ansvaret, var viktig för att upprätthålla en god hälsa. Den särskiljning de gjorde mellan sig själva och andra – den fattigare delen av befolkningen – framträder i tanken om att de, till skillnad från andra, alltid iakttog försiktighet och därför inte behövde oroa sig för att personligen insjukna. I verkligheten handlade det om att de hade både de praktiska och ekonomiska möjligheterna att vara ”försiktiga” och hålla sig friska, till skillnad från andra mindre bemedlade. När allt kom omkring var det dock väderleken som de förväntade sig att skulle få epidemin att försvinna – den och Herren. Under tiden kunde de bara försöka härda ut och fortsätta vara försiktiga.

Litteratur:

Eklund, Jarl, ”Vad en gammal gravsten kan förtälja”, Finska Läkaresällskapets Handlingar 164:2 (2004).

Finlands Allmänna Tidningar juni – oktober 1853, Nationalbibliotekets digitala samlingar, https://digi.kansalliskirjasto.fi.

Juuti, Petri & Tapio Katko, Vasa och dess vatten. Vattenförsörjning på miljöns och samhällets villkor från 1800-talet in i framtiden (Tammerfors 2006).

Nygård, Henry, Bara ett ringa obehag?. Avfall och renhållning i de fi nländska städernas

profylaktiska strategier 1830–1930 (Åbo 2004)

Paasikivi, Sofia, ’”Lakastuvat uhrit iskustasi kaatuvat” Koleran pelko 1800-luvun Turussa’, Miika Raudaskoski (toim.), Lähde. Historiatieteellinen aikakausikirja (2017).

Qvist, Carl, Om koleran i Helsingfors 1871 och om föregående koleraepidemier i Finland, akademisk avhandling (Helsingfors 1872).

Evelina Wilson är doktorand i nordisk historia vid Åbo Akademi. I sin avhandling undersöker hon högreståndsfamiljers föreställningar om sjukdom och hälsa i 1800-talets Finland.