av Oscar Winberg

Richard Nixon lovade 1960 i ett försök att visa att han verkligen ämnade vara hela landets president att han skulle besöka samtliga delstater under sin presidentvalskampanj. Nixon förlorade som känt valet mot John F. Kennedy med närmast obetydligt liten marginal. Strategin utpekades som ödesdiger och föråldrad då Nixon under sista veckorna hade känt sig tvungen att besöka även sydstaterna, utan en egentlig förhoppning om att vinna dem, medan Kennedy satsade allt på de så kallade vågskålsstaterna. Nixons löfte måste ses mot bakgrunden att republikanska presidentkandidater allt sedan slutet av 1800-talet varit tvungna att utgå ifrån att den så kallade djupa södern är förlorad, inte ens den populära Eisenhower klarade av att vinna mer än en av dessa fem stater i sitt omval 1956. (Med djupa södern syftar jag på delstaterna South Carolina, Georgia, Alabama, Mississippi och Louisiana. Gällande sydstaterna utgår jag ifrån den så kallade Mason-Dixon-linjen och inkluderar sålunda också Florida, Texas, Arkansas, Oklahoma, Tennessee, Kentucky, North Carolina, Virginia, West Virginia och Maryland.) Nixon var också den enda republikanen som vunnit en endast av dessa stater sedan 1876, då staterna under den så kallade Rekonstruktionstiden som följde Inbördeskriget ännu övervakades av federala trupper. Efter att Rekonstruktionstiden tagit slut hade de flesta sydstater som ingick i den besegrade Konfederationen i praktiken varit en en-parti region, där demokraterna hade monopol på de politiska posterna.

Nixon anpassade inte endast sin tidtabell utan också sitt budskap i hopp om att rubba demokraternas kontroll över dessa 49 elektorsröster, det vill säga knappt en femtedel av de 270 röster som behövs för att vinna valet. De sprickor i Franklin D. Roosevelts demokratiska New Deal koalitionen från 1930-talet (fackföreningar, etniska minoriteter, de vita i sydstaterna och de intellektuella) som präglade presidentvalet 1948 och kunde ses under 1950-talet var dock inte stora nog för att Nixon skulle kunna bryta igenom.

För att spräcka demokraternas kontroll över södern helt och hållet behövdes till slut en demokratisk president från sydstaterna, Lyndon B. Johnson. Då Johnson sommaren 1964 skrev under betydande medborgarrättslagstiftning, som han själv varit så aktiv i att manövrera igenom senaten, konstaterade han samtidigt dystert att han nu skrivit över sydstaterna till republikanerna för de kommande decennierna. Johnson visste mycket väl hur viktig och komplex rasfrågan var i södern och insåg de politiska riskerna med att driva igenom lagstiftningen. Redan några månader senare fick han se hur rätt han hade: medan han vann presidentvalet på senhösten 1964 med rekordmarginal var de fem djupa södern staterna bland de sex delstaterna han förlorade. Hans motkandidat, senatorn Barry Goldwater från Arizona, var en av endast sex republikanska senatorer som röstat mot medborgarrättslagstiftningen. Den demokratiske senatorn Strom Thurmond, som kraftigt motsatte sig lagstiftningen, kom att bli symbolisk för de vita väljarna i södern då han inte endast öppet stödde Goldwater utan också officiellt bytte parti hösten 1964.

Johnsons profetia kom att vara långvarig, Barack Obama lyckades varken 2008 eller 2012 nå 40 % av rösterna i Alabama trots att han nationellt samlade 52,9 % respektive 51,1 % av rösterna. Sedan Johnsons förlust i djupa södern är det i själva verket endast Jimmy Carter som lyckats vinna en majoritet av dessa fem delstater. Ingen demokratisk presidentkandidat sedan Kennedy som inte härstammar från södern har vunnit en enda av dessa delstater. Al Gore klarade inte ens av att vinna sin egen hemstat Tennessee i presidentvalet 2000.

Medan dessa trender är tydligast i presidentval präglar de politiken också på lägre nivåer. Tidigare i december förlorade Mary Landrieu sitt omval som senator från Louisiana. Detta innebär att det inte längre finns en enda demokratisk senator från den djupa södern (eller från övriga sydstater som Texas, Arkansas, North Carolina eller Tennessee). Så sent som för 54 år sedan hade demokraterna regelrätt monopol på dessa poster. Denna kontext är viktig att förstå då vi närmar oss början på en ny presidentvalskampanj inför valet 2016. Den djupa södern har på 50 år gått från en region med de facto en-parti styre till en region med de facto en-parti styre, det är bara partiet som bytts. Ifall demokraterna inte väljer att bryta med modern kampanjstrategi och följa Nixons fotspår kommer de att börja valkampanjen i ett underläge på 48 elektorsröster.