Av: universitetslektor, Jonas Ahlskog

Rubriken för min bloggtext är lånad. Originalet återfinns i filosofen och historikern R. G. Collingwoods föredrag vid Stubbs Historical Society, 27 januari 1936: ”Can Historians be Impartial?” Stubbs är Oxforduniversitets äldsta och kanske mest prestigefyllda föredragsforum, ofta gästat av högdjur inom brittisk politik och kultur. Vid tidpunkten var Collingwood främst känd som arkeolog och historiker. Han var aktuell med sitt hyllade verk Roman Britain and the English Settlements (1936) och förväntades antagligen tala i anslutning till bokens empiriska rön. Förväntan infriades inte. I stället höll Collingwood ett föredrag som måtte ha chockerat sällskapets konservativa och besuttna publik. Collingwood förnekade inte enbart att historiker kan vara opartiska, utan även att det ens är önskvärt:

I see going on around me conscious attempts to study history from, say, a Communist point of view, setting out with the avowed intention of forcing upon it a particular interpretation. I applaud these attempts. The people who make them have seized on the great truth that all genuine historical thought begins with prejudice, and that people who deny this are either too stupid to recognize their own prejudices or else ashamed to avow them. I agree that the so-called unprejudiced historical inquiry of orthodox historians falls between two stools: either it is riddled with national prejudice, class prejudice, the prejudice of a school of thought and so on, or else, in so far as it is really devoid of important prejudice, it is eunuch-history, written by people with no insight into its subject matter. (1999, 213)

Collingwood ser partiskhet som den omfattande förförståelse och världsbild vi aldrig kan undgå. Våra försök att undvika partiskhet genom avsägande eller positionering är ett futilt stångande mot en logisk omöjlighet. Ingen kan lyfta sig själv i håret. I stället borde vi inse att partiskhet snarare är en resurs för historikern, det ger ”steam in the engine of historical thought.” (1999, 213) Den uppmärksamma läsaren märker dock en subtil distinktion i Collingwoods citat. Han säger inte att historiskt tänkande är partiskt, utan att det historiska tänkandet börjar från partiskhet. Skillnaden är avgörande.

Att tänka historiskt innebär, enligt Collingwood, omsorg för det förflutnas integritet. Med detta menas att historikern utgår från att förflutna verkligheter existerade i sin egen rätt. Följden är att det alltid finns en fråga om våra tolkningar gör rättvisa åt de förflutna verkligheter de handlar om. Våra tolkningar och förflutna verkligheter är två skilda saker – om vi tänker på det förflutna som historiker och inte som romanförfattare.

Hadrianus mur, nära Wallton Crags, Haltwhistle. Bild: https://unsplash.com/photos/a-stone-wall-in-the-middle-of-a-grassy-field-anPeDd4OmeM

Dessa resonemang gjorde att Collingwood inte alls oroade sig för ideologiska tolkningsramar inom historieforskningen. Så länge vi fortfarande ägnar oss åt historiskt tänkande kommer vår partiskhet att brytas och omstöpas i mötet med källmaterialet. Entusiastiskt hävdade Collingwood att ”the power of historical thinking” (1999: 213) gör honom övertygad om att också undersökningar som utförs i politiskt syfte leder till historiska resultat bortom enbart ideologibekräftelse.

Samtidens hetaste historikerdebatt – de så kallade ”New History Wars” (Frum 2022) – visar att Collingwoods resonemang har högre aktualitet än någonsin. Debatten startade med en kort essä med titeln ”Is History History?” av historieprofessorn James H. Sweet, vid tiden även ordförande för American Historical Association (AHA). I sin essä oroade sig Sweet för att allt flera aktörer i USA:s polariserade klimat verkar reducera historia till en ”evidentiary grab bag to articulate their political positions.” (2022: 8). I likhet med Collingwood framhöll Sweet det historiska tänkandets egenart i relation till politiska agendor:

Doing history with integrity requires us to interpret elements of the past not through the optics of the present […] History is not a heuristic tool for the articulation of an ideal imagined future. Rather, it is a way to study the messy, uneven process of change over time. (2022: 8)

Sweet använde exempel både från höger och vänster för att visa hur historia reduceras till ett politiskt slagträ. Debatten tändes av Sweets exempel från vänster. Han påpekade att den afroamerikanska minneskulturen kring transatlantiska slavhandeln förvränger historiska fakta gällande de afroamerikanska slavarnas härkomst och afrikansk delaktighet i slavhandeln. För Sweet var detta ett av många exempel på hur historia antingen förvanskas eller används selektivt för att bekräfta och stöda politiska agendor i samtiden.

Responsen visar att mycket förändrats i debattkulturen om historia sedan 1936. På sin höjd ledde Collingwoods applåder för kommunisternas historieskrivning till att herrarna (damer tilläts inte) i Stubbs-sällskapet satte sitt te i vrångstrupen. Sweets essä däremot ledde till att han blev offer för vad Wall Street Journal kallade en ”woke mob.” (Green 2022) Ett drev sattes i gång på sociala media. Kritikerna krävde inte bara att AHA skulle dra tillbaka Sweets essä, utan också hans avgång. Inget av kraven hörsammandes. Däremot utfärdade Sweet en ursäkt för att han sårat många människor.

Den kanske mest centrala anklagelsen var att Sweet gjort sig skyldig till en naiv separation mellan kampen för social rättvisa och historieforskning. Hans framhållande av historiska fakta saboterade den historiesyn som stod på rätt sida om samtidens politiska skiljelinjer. Även den principiella skillnaden mellan förfluten tid och nutid, som Sweet höll fast vid, ifrågasattes och reducerades till en fråga om maktförhållanden. Som Sweets historikerkollega, professor Keisha Blain, skrev: “Black historians … have never had the luxury of writing about the past as though it were divorced from present concerns.” (Blain, 2022)

Ironiskt nog bekräftade responsen Sweets ursprungliga oro. Kritikerna verkade anamma den problematiska idé som föranlett Sweets essä från början, nämligen att historia är en ”evidentiary grab bag” för politiska syften. Enligt kritikerna bestod Sweets naivitet just i att han trodde historia kan vara något annat, och Sweet blev ett problem eftersom hans omsorg för det förflutnas integritet krockade med kritikernas politiska position. Att Sweet politiskt sett var enig med sina kritiker hjälpte inte.

De nya historikerkrigen väcker en fråga som Collingwood inte tog upp i sitt föredrag 1936. Vilka resultat kan man vänta sig av ’historia’ som drivs av politiska motiv men som förnekar det historiska tänkandets kraft? Vad hindrar sådana undersökningar från att bli annat än ideologibekräftelse? Med god tur är resultatet att rättfärdiga politiska kamper stärks, kanske. Ett alldeles säkert resultat däremot är att historieämnets legitimitet undergrävs.

Litteratur

Blain, Keisha M. “Black Historians Know There’s No Such Thing as Objective History”. The New Republic, Sep. 9, 2022.

Collingwood, R.G., The Principles of History and Other Writings in the Philosophy of History, ed. W.H. Dray and W.J. van der Dusen. Oxford: Oxford University Press, 1999.

Frum, David, “The New History Wars: Inside the strife set off by an essay from the president of the American Historical Association”. The Atlantic, Oct. 20, 2022.

Green, Dominick, “The Unmaking of American History by the Woke Mob: Progressive scholars increasingly abandon the past to focus on present-day politics.” Wall Street Journal, Aug. 26, 2022.

Sweet, James H. “Is History History? Identity Politics and Telelologies of the Present”. Perspectives on History: Newsmagazine of the American Historical Association 60:6 (2022): 7–9.

Jonas Ahlskog är universitetslektor i historia vid Åbo Akademi och forskar som bäst heltid inom projektet Doing Justice to Experience: Relations to the Difficult Past in History and Memory.