Av: Sandra Waller, doktorand
Genombrott inom tryckteknologin på 1800-talet innebar att tidningar kunde tryckas både snabbare och i större upplagor. I Europa kan man se upprinningen till dagens mediesamhälle i den nyhetsspridning med bilder som uppstod i samband med Krimkriget 1853–1856. Xylografi eller trägravyr var den vanligaste metoden för att trycka bilder som går att förena med text, och metoden för att kopiera trägravyren till metallformer som var både mer hållbara och lättare att trycka kallas för stereotypisering.
När man idag talar om stereotypisering är det oftast i bemärkelsen föreställningar om särskilda människogrupper, vilka ofta också är fördomsfulla. Filmteoretikern Richard Dyer i The Role of Stereotypes (1999), skriver att:
The effectiveness of stereotypes resides in the way they invoke a consensus
och poängterar att stereotypisering handlar om vilka som har makten att framställa och upprätthålla stereotyper snarare än de grupper som stereotypiseras.
Stereotypisering som socialkonstruktivistisk term är ändå starkt sammankopplat med bilder och deras historia. Historieforskning visar att serier och politiska skämtteckningar, som sällan har varit huvudsakliga källor för historiker utan oftare använts som illustrationer, är viktiga och användbara för att kunna analysera attityder och förståelser genom tiderna. Delvis just för att serier och skämtteckningar ofta använder sig av stereotyper som fungerar genom att definiera normer. Den brittiska tidskriften Punch är den mest kända av 1800-talets skämttidningar, och var förebild för många andra likande tidskrifter i Europa.
En av de äldsta stereotyperna i skämtteckningstraditionen är den antisemitiska stereotypen, som baserar sig på ännu äldre judeförföljelser i Europa. Den svenskspråkiga satirtidningen Fyren, som utkom i Finland 1898–1922, var anmärkningsvärt antisemitisk även för sin tid, men vid den här tiden var den antisemitiska stereotypen allmängiltig och samma karikatyrer kunde spridas både över nationsgränser och politiska linjedragningar. Upphovsrätt togs sällan i beaktande, och det var först mot slutet av 1800-talet som det blev vanligt att tecknare signerade sina verk.
Fyrens pärmbild, 30.01.1909 (Nationalbibliotekets digitala samlingar) med texten ”Dikt och verklighet eller Judeförföljelsen i Finland”.
I Finland hade den antisemitiska stereotypen dock inte samma genomslagskraft som till exempel i det kontinentala Europa, eftersom judebefolkningen var relativt liten. Därför måste antisemitiska bilder ofta återföljas av en text som utpekar figurerna som “judiska” på olika sätt. I pärmbilden ovan används begreppet “judeförföljelse” ironiskt, för att peka ut karikatyrens objekt för en publik som inte nödvändigtvis kan utläsa det från blotta bilden.
Bilderna i dessa satiriska tidskrifter var ett sätt att marknadsföra tidningen, för att få folk att köpa. I samband med den här kommersialiseringen av media och massproducerade bilder blir också folks yttre utseende kopplade med inre egenskaper. Judebilden rasifieras, och antisemitiska stereotyper som publiceras i bland annat satiriska tidskrifter har tydliga rasmarkörer som svart hår och stor, krokig näsa (så kallad “judesexa”). Andra rasistiska stereotyper avbildas också med specifika drag, för om det yttre utseendet motsvarar inre egenskaper, och den rådande rasideologin förordar en rashierarki där olika raser har olika egenskaper, kan man också motivera diskriminering på grund av upplevda rastillhörigheter.
Urklipp, Fyren, 17.07.1909, nr 29, s. 4 (Nationalbibliotekets digitala samlingar).
Fyren var, likt andra finländska publikationer under den ryska tiden, censurerad och man fick inte publicera kritik av det ryska kejsardömet eller av dess tjänstemän. Detta gjorde att när en satirisk tidskrift ville kritisera dessa använde man sig av en ställföreträdare i form av en stereotypisk ryss som oftast hade specifika drag som mörkt hår och, som i bilden ovan, militäruniform. Detta som ett exempel på det sätt som folkslag blev förknippade med visuella markörer, som inte nödvändigtvis alltid var rasistiskt, men som nog var till stor nytta för rasideologin, och som var viktigt i Finland under en tid där den nationalistiska rörelsen ville bygga samhörighet bland annat genom att skapa en visuell representation av det finska folket.
Eftersom Finland befann sig i en gränsmark enligt tidens rådande rasideologi var det viktigt att understryka finnarnas blonda hår och blå ögon – deras vithet måste markeras. Därför presenteras också svarta stereotyper som uttryckligen ociviliserade och ofta löjliga, för om svarta folkslag är barbariska är vita folkslag (läs: finländare) civiliserade och har både rätt och förmåga att bilda sin egen nation. Antisvarta karikatyrer har inom finländsk historieskrivning ofta avfärdats som en importvara utan lokal förankring, men här nedan avbildas en svart karikatyr i en serie som kritiserar senatens beslut att utse Leo Harmaja till trafikinspektör vid Järnvägsstyrelsens tariffbyrå. I både text och bild står den svarta figuren i dockstorlek för inkompetens eller något otänkbart, i en specifik finländsk kontext.
Fyren, 11.09.1909, nr. 37, s. 5 (Nationalbibliotekets digitala samlingar).
Begreppet civilisation får alltså en rasistisk dimension, och genom diskursen att svarta människor är ociviliserade har vita människor ett mandat att civilisera dem, vilket var ett av de sätt som västvärlden rättfärdigade kolonialism. Och bilder måste inte nödvändigtvis föreställa uppenbart rasistiska stereotyper för att passa in i den rasideologiska uppställningen av afrikaner och svarta som ociviliserade och barbariska när den vita västvärlden uppbyggs som civiliserad och upplyst. Föreställningen om vita människor som de som ska lära ut, och inte bli lärda, lever kvar och upprätthålls bland annat i bilder och föreställningar, också i Finland.
Sandra Waller, FM, doktorand i Nordisk historia vid Åbo Akademi, forskar om visuella framställningar av ras och exotism i en finländsk nationalistisk kontext.