av Oscar Winberg

Richard Nixon lovade 1960 i ett försök att visa att han verkligen ämnade vara hela landets president att han skulle besöka samtliga delstater under sin presidentvalskampanj. Nixon förlorade som känt valet mot John F. Kennedy med närmast obetydligt liten marginal. Strategin utpekades som ödesdiger och föråldrad då Nixon under sista veckorna hade känt sig tvungen att besöka även sydstaterna, utan en egentlig förhoppning om att vinna dem, medan Kennedy satsade allt på de så kallade vågskålsstaterna. Nixons löfte måste ses mot bakgrunden att republikanska presidentkandidater allt sedan slutet av 1800-talet varit tvungna att utgå ifrån att den så kallade djupa södern är förlorad, inte ens den populära Eisenhower klarade av att vinna mer än en av dessa fem stater i sitt omval 1956. (Med djupa södern syftar jag på delstaterna South Carolina, Georgia, Alabama, Mississippi och Louisiana. Gällande sydstaterna utgår jag ifrån den så kallade Mason-Dixon-linjen och inkluderar sålunda också Florida, Texas, Arkansas, Oklahoma, Tennessee, Kentucky, North Carolina, Virginia, West Virginia och Maryland.) Nixon var också den enda republikanen som vunnit en endast av dessa stater sedan 1876, då staterna under den så kallade Rekonstruktionstiden som följde Inbördeskriget ännu övervakades av federala trupper. Efter att Rekonstruktionstiden tagit slut hade de flesta sydstater som ingick i den besegrade Konfederationen i praktiken varit en en-parti region, där demokraterna hade monopol på de politiska posterna.

Nixon anpassade inte endast sin tidtabell utan också sitt budskap i hopp om att rubba demokraternas kontroll över dessa 49 elektorsröster, det vill säga knappt en femtedel av de 270 röster som behövs för att vinna valet. De sprickor i Franklin D. Roosevelts demokratiska New Deal koalitionen från 1930-talet (fackföreningar, etniska minoriteter, de vita i sydstaterna och de intellektuella) som präglade presidentvalet 1948 och kunde ses under 1950-talet var dock inte stora nog för att Nixon skulle kunna bryta igenom.

För att spräcka demokraternas kontroll över södern helt och hållet behövdes till slut en demokratisk president från sydstaterna, Lyndon B. Johnson. Då Johnson sommaren 1964 skrev under betydande medborgarrättslagstiftning, som han själv varit så aktiv i att manövrera igenom senaten, konstaterade han samtidigt dystert att han nu skrivit över sydstaterna till republikanerna för de kommande decennierna. Johnson visste mycket väl hur viktig och komplex rasfrågan var i södern och insåg de politiska riskerna med att driva igenom lagstiftningen. Redan några månader senare fick han se hur rätt han hade: medan han vann presidentvalet på senhösten 1964 med rekordmarginal var de fem djupa södern staterna bland de sex delstaterna han förlorade. Hans motkandidat, senatorn Barry Goldwater från Arizona, var en av endast sex republikanska senatorer som röstat mot medborgarrättslagstiftningen. Den demokratiske senatorn Strom Thurmond, som kraftigt motsatte sig lagstiftningen, kom att bli symbolisk för de vita väljarna i södern då han inte endast öppet stödde Goldwater utan också officiellt bytte parti hösten 1964.

Johnsons profetia kom att vara långvarig, Barack Obama lyckades varken 2008 eller 2012 nå 40 % av rösterna i Alabama trots att han nationellt samlade 52,9 % respektive 51,1 % av rösterna. Sedan Johnsons förlust i djupa södern är det i själva verket endast Jimmy Carter som lyckats vinna en majoritet av dessa fem delstater. Ingen demokratisk presidentkandidat sedan Kennedy som inte härstammar från södern har vunnit en enda av dessa delstater. Al Gore klarade inte ens av att vinna sin egen hemstat Tennessee i presidentvalet 2000.

Medan dessa trender är tydligast i presidentval präglar de politiken också på lägre nivåer. Tidigare i december förlorade Mary Landrieu sitt omval som senator från Louisiana. Detta innebär att det inte längre finns en enda demokratisk senator från den djupa södern (eller från övriga sydstater som Texas, Arkansas, North Carolina eller Tennessee). Så sent som för 54 år sedan hade demokraterna regelrätt monopol på dessa poster. Denna kontext är viktig att förstå då vi närmar oss början på en ny presidentvalskampanj inför valet 2016. Den djupa södern har på 50 år gått från en region med de facto en-parti styre till en region med de facto en-parti styre, det är bara partiet som bytts. Ifall demokraterna inte väljer att bryta med modern kampanjstrategi och följa Nixons fotspår kommer de att börja valkampanjen i ett underläge på 48 elektorsröster.

av Ulf Sundberg

Topplistor kanske inte ger hela eller ens den större delen av sanningen, men jag tycker ändå att de kan vara av ett visst intresse. Av någon anledning slogs jag av tanken att upprätta ett förslag till ”tio-i-topp”-lista över händelser i den svenska historien. Produkten följer nedan.

1. Invandringen för cirka 14 000 år sedan

Om en del människor inte hade slagit sig ned i Sverige skulle vi helt enkelt inte ha någon människohistoria att skriva om.

2. Enandet av Sverige

Om detta genomfördes av Erik Segersäll i slutet av 900-talet eller om enandet genomfördes tidigare eller senare kommer förmodligen att diskuteras länge. Händelsen kommer under alla omständigheter som punkt två på listan. Om nationen Sverige inte hade uppstått skulle historien ha gått i andra hjulspår. Här inkluderas det faktum att Sverige och Finland blev samma land.

3. Den av Gustav Vasa ledda frihetskampen 1521–1523

Efter Kalmarunionen 1397 var det inte självklart vart det svenska riksbygget var på väg. Gustav Vasa avgjorde saken.

4. Westfaliska freden 1648

Protestantismens överlevnad, med allt som den medförde, var säkrad. Sverige spelade en viktig roll på den europeiska arenan, för första och enda gången.

5. Stora nordiska kriget och stormaktens fall 1700–1721

Gustav Vasa hade lagt kursen för den svenska expansionismen, varför själva stormaktsbygget inte kommer med på denna lista. Stormaktens undergång markerade dock en trendbrytning.

6. Förlusten av Finland 1809

Sverige blev sig aldrig mera likt.

Så här långt har listan handlat om de yttre ramarna för nationens existens. Dess fortsättning är inåtblickande.

7. Övergången från jägar-/samlarsamhället till jordbruk runt 1500 f. Kr.

Övergången till jordbruk lade grunden till all senare utveckling.

8. De demokratiska framstegen från 1800-talets mitt

Under Oskar I:s och Karl XV:s tid mjukades kungamakten upp vilket kulminerade i tvåkammarriksdagen år 1866 och drygt 50 år senare följdes av allmän rösträtt.

9. Industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet

Industrialiseringen medgav ett tidigare aldrig skådat välstånd.

1. EU-medlemskapet 1995

Sverige var åter med i en överstatlig gemenskap.

Det är inte lätt att göra en tiopunktslista. Det som jag mest saknar i listan är kristendomens införande och träldomens avskaffande, där jag kanske saknar träldomens avskaffande mest. Till kommande blogginlägg skall jag försöka göra tio-i-topplistor för Europa och för världen.

av Sune Jungar

Novorossija, unionen mellan utbrytarrepublikerna Donetsk och Luchansk i sydöstra Ukraina håller på att målmedvetet försöka etablera sig som en självständig stat. Man nöjer sig inte längre med att tillhöra ens ett federaliserat Ukraina. Egen flagga, statsvapen och andra nationella symboler markerar utåt en särskild stat. Som jag i en tidigare blogg noterat var en av de första åtgärderna som den nyetablerade statens ledning vidtog, utlysandet av en tävling om vem som skriver den bästa läroboken i landets historia. Sedan några veckor pågår en tävling om vem som skriver och komponerar den bästa nationalsången. Under de senaste veckorna har ett par folkkära, populära artister från Ryssland med stora åthävor och mycket publicitet presenterat sina förslag. För ett par veckor sedan presenterades statens nya sedlar i färggranna bilder. Och igår hölls allmänna ”val” där Donetsk- och Luchanskrepublikerna valde statsöverhuvud och ett slags folkrepresentation. Allt för att ge legitimitet åt den nya statsbildningen. Ingen annan än Ryssland tillerkänner dock det här valet någon form av legitimitet. Ukraina och västvärlden ser det hela som teater och fars.

På 1990-talet hade vi vid vår institution ett forskningsprojekt som undersökte omstruktureringen av Europa och uppkomsten av en lång rad nya stater efter första världskriget. Min kollega Max Engman behandlade i sin banbrytande forskning om imperiernas upplösning problematiken kring etableringen av nya stater. Många av de frågor han behandlar känns aktuella när man betraktar Novorossijas målsättningar. Låt vara att den här ” staten” knappast någonsin kommer att bli en stat som gör skäl för namnet.

En stat bör ha ett avgränsat territorium och gärna vara erkänd av det internationella samfundet. Utbrytarrepublikernas gränser är inte klart definierade. Representanter för ledningen har låtit förstå att ”gränsjusteringar” är nödvändiga. Åtminstone borde territoriet omfatta hela Donetsk oblast (regionen) . De mest militanta talar om att största delen av Ukraina borde ingå. Ett problem som gör situationen eldfängd är att de självutnämnda makthavarna tycks vara oeniga om den politik som bör föras. Det är sannolikt att stridshandlingar kommer att återupptas – i själva verket har ju vapenstilleståndet aldrig hållit. Alarmerande rapporter om trupp- och vapenförflyttningar från Ryssland har inkommit under de senaste dagarna. Den enda ”stat” som erkänt de nya republikerna är visst Södra Ossetien, ett av de s.k. frusna konfliktområdena. Nu förefaller striden om Novorossija att bli en likadan frusen konflikt.

Vad är det för symboler, personer som lyfts fram i förslagen till nya sedlar ? De olika sedelvalörerna har olika temata. Femrubelssedeln representerar staden Donetsk historia med bl.a. bild av stadens grundare, industrimannen John Hughes från Wales, en katedral, ett monument över en gruvarbetare o.s.v. Tiorubelssedeln har temat musik och anknyter bl.a. till regionens skytiska rötter – skyterna var ett folk som fanns i sydöstra Ryssland under förhistorisk tid, några århundraden före vår tideräkning. Här finns också kompositören Sergej Prokofjev, född i denna region. Femhundrarubel-sedeln uppmärksammar bla. olika konstarter och staden Mariupol med bild av en känd konstnär född just i Mariupol. Det uppseendeväckande är att hamnstaden Mariupol – tillsvidare får man väl säga – inte ingår i det territorium som separatisterna behärskar. Tusenrubeln ägnas Luchansk med bild av St.Vladimir katedralen i Luchansk och porträtt av encyklopedisten och språkmannen Vladimir Dal (född här) , bekant för alla som försökt lära sig det ryska språket. Den största valören femtusenrubels-sedeln har temat politik. Den har bl.a. en bild av Donetsk-republikens flagga, bild av en katedral och framför allt monumentet över Fjodor Sergejev ledaren för den socialistiska republiken Donetsk-Krivoj Rog som under vårvinterna 1918 under en kort tid existerade i regionen innan Tyskland erövrade också denna del av Ukraina. Efter Tysklands sammanbrott uppgick den självklart i det bolsjeviserade Ukraina.

Det är väl osäkert om de här planerade sedlarna någonsin kommer i omlopp men redan det faktum att de planerats är en del av en utveckling som gör att fredsutsikterna i den rysk-ukrainska konflikten åter försämrats.

av Ulf Sundberg

Att man skall gå tillbaka till källorna är ett axiom och nästan så självklart att man inte kan blogga om det. För en tid sedan hade jag dock en upplevelse som mycket tydligt illustrerade vikten av en förnyad källbetraktelse. Allt började med att jag kände ett behov av att titta på den försvarsbudget som klubbades igenom på 1828–1830 års riksdag. Just den här budgeten innehöll stora pengar för extra materielanskaffningar, inte helt olikt ett JAS-projekt. Försvarsanslaget väckte vissa protester men Karl XIV Johan kunde få sin proposition ograverad genom riksdagen.

När riksdagen fattat beslut reglerade Karl XIV Johan en hel del detaljer i ett kungligt brev av den 19 februari 1831. Brevet är en viktig källa för dem som vill fördjupa sig i de aktuella frågorna. Efter att ha brottats med brevet ett tag och jämfört innehållet med andra kända fakta och tidigare forskning stod det klart att brevet innehåller en felskrivning. I ett stycke har rubriken blivit fel. Den talar om 12-pundiga kanoner och i texten står det 24-pundiga kanoner. Den som isolerat tittar på stycket har svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. En strykning i texten på föregående sida bidrar till intrycket att skrivaren inte hade en bra dag.

Tidigare forskning har vid minst ett tillfälle gått i fällan och skapat en felaktig verklighetsbild. Jag valde detta som bloggämne eftersom felskrivningar i kungliga brev torde tillhöra ovanligheterna och att brevet av den 19 februari 1831 därför får ett visst ”feltrycksvärde”. Upplevelsen bidrog också starkt till att bekräfta vad jag redan vet, det är bra att gå till källorna.

PS Det kungliga brevet finns på Riksarkivet i Stockholm och på Krigsarkivet i Stockholm. Det senare exemplaret finns under: Krigskollegium, Artilleridepartementet (3), Kungliga brev 1831, där felet finns överst på sidan 564.

av Sune Jungar

För några dagar sedan beslöt Putin att en elitenhet inom den ryska polisen åter skall uppkallas efter Dzerzjinskij, han som efter revolutionen grundade och var chef för bolsjevikernas hemliga polis Tjekan, föregångare till KGB. Han var ansvarig för den hänsynslösa terror som under åren efter revolutionen kostade hundatusentals människor livet och som senare under Stalin skördade miljontals offer.

Feliks Dzerzjinskij var i Sovjetunionen en hyllad ledare. År 1958 restes en stor staty på Lubjankatorget framför KGB:s högkvarter. I augusti 1991 efter den misslyckade kuppen mot Gorbatjov rev en uppretad folkmassa ner statyn. De protesterande människorna var försedda med ordentliga lyftkranar för hela monumentet vägde 15 ton. Dzerzjinskij sågs som en symbol för det sovjetiska maktmissbruket och terrorn.

”Järn Feliks”, som han kallats har sedan Sovjetunionens sammanbrott varit en omstridd person i Ryssland. Fram till i år har det åtminstone sex gånger från olika håll föreslagits att statyn skulle föras tillbaks till sin förra plats men varje gång har folkliga protester satt stopp för planerna. Alexander Jakovlev, rådgivare till Gorbatjov, och den som ledde en kommission för rehabilitering av terrorns offer, framhöll att Dzerzjinskij personligen gav order om massaavrättningar och tortyr. ”Han är en skam för Ryssland”, konstaterade Jakovlev. I februari i år , efter ett åter framfört förslag, konstaterade en kommitté inom Moskvas stadsduma att ett återförande av monumentet i dagens läge är omöjlig. Det är en politisk fråga ”som kunde splittra landet”.

Men en delseger för dem som vill betona Dzerzjinskijs insats för att bygga en stark sovjetstat var det när det år 2005 i all tysthet restes en Järn Feliks-byst utanför det ryska inrikesministeriets huvudkvarter.

När jag i början av 1960-talet studerade i Moskva passerade jag ofta den imposanta Dzerzjinskij-statyn och KGB:s massiva, herostratiskt ryktbara högkvarter med Lubjankafängelset. Det var respektingivande för jag och mina vänner var väl medvetna om att den sovjetiska säkerhetstjänsten intresserade sig också för oss. Och makabert kändes det då det på andra sidan Lubjanka-torget fanns en affär speciellt för barn, Detskij Mir (Barnens Värld).

Huru skall vi då tolka Putins beslut ? Många ser det som ytterligare ett led i en återgång till sovjetisk praxis. Tillsammans med andra beslut på sistone är det illavarslande. Putin gjorde ju en karriär inom KGB innan han blev president. Många av hans förtrogna inom ledargarnityret har en bakgrund inom KGB, den organisation som Dzerzjinskij grundade. Det skulle inte förvåna om nya förslag snart framlades om att statyn skall föras tillbaks till sin ”rätta” plats. Putin har ju nu s.a.s. gett grönt ljus.

Sune Jungar

P.s. Ett tips för dem som eventuellt vill skaffa en kopia (i mindre format) av den berömda statyn: på nätet erbjuds en kopia i brons, 21.5 cm hög, pris 230 dollar

av Sune Jungar

”Det första steget att likvidera ett folk är att utradera dess minne, förstöra dess böcker, kultur och historia…och sedan skapa en ny kultur, hitta på en ny historia”.

Under de senaste månaderna har jag ofta tänkt på den tjeckiske historikern Milan Hubls klassiska formulering från tiden då hans eget land utsattes för sovjetiskt militärt ingripande. Det är iögonenfallande huru viktig historien och historiska argument har varit och är för dem som ifrågasätter Ukrainas berättigande som självständig stat och dess territoriella integritet.

Utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i sydöstra Ukraina gick i maj samman i något de kallade Novorossija (Federativnoje Gosudarstvo Novorossija). I samma veva som den nya staten proklamerades utlyste statsledningen en tävlan: vem skriver den bästa läroboken i Novorossijas historia ? ”Först uppfinner de ett land nu skall de också hitta på en historia”, som en känd Rysslands-forskare uttryckte saken.

Några månader senare meddelas att också det ryska vetenskapsakademin i samarbete med Ryska historiesällskapet (Rossijskoje istoritjeskoje obsjtjestvo) år 2015 skall ge ut ett stort seriöst arbete ”Novorossijas historia”, alltså inte en egentlig lärobok utan en akademisk bok. Det är värt att notera att ordförande i Ryska historiesällskapet är Sergej Narysjkin, talman i den ryska duman.

Historiskt omfattar Novorossija de områden som Ryssland under slutet av 1700-talet erövrade av det sönderfallande osmanska riket, alltså ett stort område norr om Svarta havet innefattande också t.ex. Cherson och Odessa, ungefär en tredjedel av Ukrainas nuvarande territorium. De självproklamerade s.k. folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk utgör alltså endast en liten del av det historiska Novorossija. Men åtminstone en del av ledarna för utbrytarrepublikerna räknar med att också övriga delar av Novorossija skall ges möjlighet att ansluta sig.

I den vapenvila som undertecknades för en vecka sedan sägs att regionerna Donetsk och Luhansk skall få någon form av självstyre men det återstår att se vilken form av autonomi det blir fråga om och vilket område den kommer att omfatta. Och skall folkrepublikerna förbli en del av Ukraina ? Ukrainas president har nyligen offentligt försäkrat att Ukraina kommer att förbli helt och odelat trots att områdena i sydost ges en speciell status. Det här är stridsfrågor som vi kommer att konfronteras med under de närmaste veckorna.

Putin har alltid varit intresserad av historien och dess funktion. Han har ofta använt sig av historiska argument för att legitimera sin politik. I februari 2013 tog han initiativ till utarbetande av en ny serie läroböcker i historia, allt med målsättningen att skapa en enhetlig patriotiskt integrerande historiesyn. Och när han lade beslag på Krim-halvön motiverade han erövringen med historiska argument – det var ett misstag att halvön under 1950-talet överfördes till unionsrepubliken Ukraina. I sitt fyra timmars frågeprogram i TV:n i april i år uttryckte han sin förvåning över att bolsjevikregeringen år 1922 lät Novorossija bli en del av Ukraina då det ju egentligen är en del av Ryssland. Efter erövringen av Krim kompletterades läroböckerna i historia på Putins order med ett avsnitt som legitimerar annekteringen.

”Den som behärskar nuet behärskar också det förflutna…. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar också framtiden” (George Orwell)

Sune Jungar

Härom veckan läste jag i en kort notis bland utrikesnyheterna (bl.a. Hbl 31.8.2014) att andelen människor som lever i fattigdom i Ghana hade halverats mellan 1992 och 2013. Då 2014 inte har kunnat stoltsera med några särdeles positiva nyheter hittills lyckades underrättelsen från Ghana ingjuta hopp om att det vid sidan om misären i världens symmetriska och asymmetriska låg- och högkrigszoner finns ljusglimtar om en bättre framtid.

FN ställde upp år 2000 åtta mätbara mål för att förbättra livet för världens fattiga (se vidare bl.a. http://www.millenniemalen.nu):

1)    att halvera jordens fattigdom och hunger

2)    att se till att alla barn får gå i grundskola

3)    att öka jämställdheten mellan kvinnor och män

4)    att minska barnadödligheten

5)    att förbättra mödrahälsan

6)    att stoppa spridningen av hiv och aids

7)    att säkra en hållbar utveckling

8)    att öka samarbetet kring bistånd och handel

Syftet med målen var att rikta världens uppmärksamhet mot de utsatta och understryka det gemensamma ansvaret för en positiv utveckling i världen. Milenniemålen skall vara uppnådda 2015 och med mindre än 500 dagar ser det ut som de flesta delmålen kommer att uppnås.

För Ghanas del har vägen gått från att vara Afrikas hopp och kontinentens stjärna till att upplevas av dess invånare att vara en korrupt ’almost failed states’ som genomgick världsbankens stålbad och numera uppvisar ekonomiska årliga tillväxtsiffror på 7 procent. Ledd av Kwame Nkrumah blev Ghana den första kolonin söder om Sahara som fick sin självständighet (1957; ett par år tidigare hade Libyen och Sudan blivit självständiga). Under Nkrumahs slogan ’positive action’ skulle landet ta steget ut från ett kolonialt förkapitalistiskt och traditionellt småbrukarsamhälle till en postkolonial modern agrar- och industristat som skulle bereda vägen för ett afrikanskt postkapitalistiskt välfärdssamhälle. Storslagna statliga utvecklingsplaner initierades, det mest betydelsefulla av dem var byggandet av Akombosobo- eller Voltadammen samt djuphamnen och industrizonen i Tema. Men Nkrumahs visioner om en ekonomisk positiv framtid gick inte i uppfyllelse; i stället kom Nkrumahs storslagna projekt att leda till en ekonomisk och politisk kris. Nkrumahs försök att lösa krisen genom införa ett enpartivälde och planekonomi resulterade i en militärkupp 1966.

Nkrumah var panafrikanismens apostel och förkämpe; hans varningsord om neoimperialismens och neokolonialismens spöke ekade under de följande decennierna, såväl bland radikala afrikanska samtidsanalytiker som västerländska forskare och studenter. Två påståenden skulle sammanfatta de följande decenniernas uttolkning av Afrikas postkoloniala närhistoria. Det första var att den postkoloniala kräftgången och misären i Afrika berodde på den strukturella under- eller ickeutvecklingen under den koloniala perioden. Eller som Walter Rodney träffande sammanfattade: den afrikanska bonden gick in och kom ut ur den koloniala perioden bärande hackan på axeln.

I såväl samhällsvetarnas som historikernas läsning av Afrikas när- och samhistoria kopplas den nästan alltid ihop med kontinentens koloniala rötter. Dock fanns det ett annat påstående som under senare årtionden kom att lyftas fram som en senmodern kritik av det neokoloniala/neoimperialistiska och postkoloniala paradigmet. Inför självständigheten hade såväl Ghana som Nigeria en lika högt bruttonationalprodukt som de asiatiska brittiska kolonierna Malaysia och Singapore; trettio-fyrtio år senare hade Ghanas och Nigerias BNP stagnerat om inte rasat under 1956/1960-års nivå medan Malaysia och Singapore räknades till de asiatiska tigrarna. För Ghanas del följdes 1960-talets ekonomiska och politiska nedgång av 1970-talets misär och samhällskris som utmynnade i 1983års hungersnöd. Därefter följde två årtionden under Jerry John Rawlings, först som militärdiktator (1981-1993) och sedan som den Fjärde Republikens folkvalda president (1993-1997, 1997-2001). Fram till mitten av 1990-talet överskuggades Rawlings period av införandet av strukturanpassningsprogram (SAP), oppositionens förtryck och ett relativt bortglömt inbördeskrig i norra Ghana (p.g.a. det hamnade i skuggan av folkmordet i Rwanda). Under hans andra presidentperiod stabiliserades dock ekonomin och oppositionen vädrade morgonluft och gick till val under devisen ’positive change’. Under presidenterna John Agyem Kufuor (2001-2005, 2005-2009), John Atta Mills (2009-2012) och John Mahama (2012-) har Ghana kännetecknats av politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt – och en fungerande parlamentarisk demokrati där den regerande presidenten avlösts av oppositionens kandidat ifall denna vunnit valet.

År 2007 firade Ghana 50årsdagen för sin självständighet; år 2010 firades 50årsdagen för det stora ”självständighetsåret” då flertalet av de franska och ett antal brittiska kolonier fick sin självständighet. År 2017 har Ghana varit 60 år självständig vilket motsvarar tre generationer. Lika många generationer levde under den koloniala staten – men lika många har då levt under den postkoloniala staten som kanske inte mera är så postkolonial som senmodern, kanske redan postmodern…

Holger Weiss

Det senmoderna samhället kännetecknas av en hypersamtidighet och en i princip fullständig sammansmältning av tid och rum – i varje fall i cyberspace. Sammansmältningen eller en i det närmaste fullständig ’time-space-compression’ möjliggör åt en cyberrymdflanör att kunna vara i kontakt med oändligt många punkter under en och samma tidpunkt. Att de flesta av oss troligtvis föredrar att ordna upp kontakterna på ett eller annat sätt är dock troligt men vittnar kanske mera om den tvådimensionella tiden före vår tre- eller mångdimensionella tillvaro. Avståndsfaktorn spelade förr en avgörande roll både för den enskilda individen som för grupper och staters beslutsfattare. Nyheter spreds förr med apostlahästarnas, de beridna kurirernas, telegrafens och telefonens hastighet men hastigheten för informationsförmedlingen var beroende av geografiska och politiska hinder och gränser.

I det senmoderna samhället spelar de tidigare gränserna och hindrena i princip inte mera någon roll. Information flödar mer eller mindre obehindrat genom det digitala nätverket; att blockera det har visat sig vara svårt. Informationseruptionen innebär dock inte att mottagarna – nätets och smarttelefonernas konsumenter – skulle nödvändigtvis bättre eller mera effektivt kunna hantera den obegränsade tillgången på information om händelser i realtid. En ofta upprepade beklagan är att både nyhetsproducenter och –konsumenter har en begränsad förmåga att följa upp och sålla bland de otaliga samtida begivenheter och kriser. Har den senmoderna nyhetsförmedlingen blivit en årlig modeuppvisning? I och för sig en analog situation med vetenskapsvärlden – vetenskapliga paradigm avlöser varandra i en allt snabbare takt. Knappt hinner ett nytt perspektiv etablera sig, ifrågasätts det. Oklart förblir dock om det alltid är fråga om paradigmskiften i den kuhnska förståelsen.

För omkring tjugo år sedan lanserades begreppet ’failed states’ eller ’sviktande stater’ för att beteckna kollapsen av de politiska och statliga strukturerna i en rad stater i Afrika, i främsta hand Somalia, Liberia, Sierra Leone, Demokratiska Republiken Kongo (DRK, fd. Zaire) och Rwanda. Kännetecknande för dessa stater var att fleråriga intensiva inbördeskrig hade resulterat i att myndigheterna inte lyckades upprätthålla våldsmonopolet, centralmakten hade kollapsat och i vissa fall slutat att helt existera. Omvärlden följde med statsförfallet på första rad, dock utan att ingripa (Rwanda) eller endast behjälpligt (Liberia, Sierra Leone). I vissa fall ledde ingripandet till ett fiasko (Somalia), i andra till ett fullskaligt regionalt krig (grannländernas inblandning i krisen i DRK d.v.s. Första och Andra Kongokriget 1996-1997, 1998-2003). I dag bör Nigeria, Elfenbenskusten, Centralafrikanska republiken samt republiken Sydsudan räknas som ’sviktande stater’. (Se vidare Robert Rotberg, ed., When States Fail: Causes and Consequences, 2003.)

Statskollaps är ingalunda en afrikansk företeelse vilket utvecklingen under det senaste decenniet visar. Invasionen av Afghanistan och Irak efter 9/11 resulterade i mer eller mindre misslyckade stater; den arabiska våren lämnade Libyen och Syrien i ett okontrollerat upplösningstillstånd och centralmaktens kontroll över Jemens territorium är oklart. Ej heller är statskollaps ett ’tredjevärldsfenomen’ – upplösningen av de forna Jugoslavien, maffians kontroll av Italien eller Belgiens de facto tudelning vittnar om att Europa ingalunda är immun mot företeelsen. Dessutom: översätter man termen ’failed states’ med ’sviktande stater’ (d.v.s. stater som inte förmår tillgodose sina medborgares grundläggande behov av förnödenheter) så är det oklart huruvida Ukraina är en krisstat eller ej. Visserligen försöker den ukrainska staten att återta våldsmonopolet över sitt territorium men i bakgrunden hotar en ekonomisk kollaps som okontrollerad kan underminera de militära försöken att kväsa separatisterna.

Statskollapser brukar som oftast vara nyhetsstoff när händelseutvecklingen är intensiv. Tyvärr är statskollapser aldrig korta händelser med en klar avgränsning i tid och rum. Dessutom uppvisar de en komplexitet med både interna och externa aktörer med divergerande agendor och ambitioner. Somalia är ett typexempel: någon centralmakt har inte funnit sedan inbördeskrigets början år 1991. Internationellt erkänns visserligen en regering som kontrollerar vissa delar av Mogadishu. I norr har Somaliland förklarat sig självständigt (och dess centralmakt kontrollerar dess territorium) men staten erkänns inte internationellt.

Det finns även smygande statskollapser som går åskådarna mer eller mindre förbi ty deras händelseutveckling är långsam och sällan en följd av politiska konflikter. I januari 2014 publicerades den första varningen för att Ebolaviruset hade spridit sig till Västafrika. De första dödsoffren registrerades i gränstrakterna mellan Guinea och Sierra Leone, ett par månader senare även från Liberia. Världshälsoorganisationen WHO varnade i ett tidigt skede för att virusets spreds genom direkt kontakt och underströk att lokala begravningssedvänjor (bl.a. tvättandet och beröringen av den avlidnes kropp) borde avhållas för att hålla epidemin i schack. Åtgärderna hade dock en begränsad effekt på att stävja epidemins spridning förutom att de väckte medborgarnas ilska över att inte kunna ge de avlidna en rituellt föreskriven begravning. I juni beslöt myndigheterna i Sierra Leone att stänga skolor i gränszonerna, i juli införde Liberia samma åtgärd. Dessutom isolerades vissa samhällen i båda staterna. Myndigheterna visar med åtgärderna att de visserligen ännu har kontroll över landets territorium men ur de drabbade invånarnas synvinkel börjar utvecklingen likna en smygande kollaps av staten.

Holger Weiss

av Ann-Carin Östman

Jeppis Pride som arrangerades i slutet av juli tog avstamp i de gamla trähuskvarteren på Skatan. När den långa paraden kom ut genom Strengbergsporten, den fabriksbyggnad som på många sätt fått symbolisera Jakobstad och dess historia, bars den fram av varma, kraftiga applåder. Ett ställningstagande för jämlikhet, rättvisa och mångfald lockade en mycket stor och brokig skara att delta och även landets justitieminister (stadens egen dotter) fanns bland marschdeltagarna. Det blev en mycket glädjefylld dag.

Det finns också ett motstånd. Med argument formulerade inom religiösa diskurser har några debattörer kraftigt motsatt sig regnbågsparaden. Ofta används ordet bibelbälte för att beskriva de bönehustäta bygderna i norra svenska Österbotten. Många av de människor som ställde sig i de stolta regnbågsleden gjorde det delvis som en reaktion på kritiska insändare. För att visa att bibelbältet är – som religionsvetaren Peter Nynäs så träffande påpekat – smalt.

En del bekännande kristna anser sig, å sin sida, mötas av intolerans och respektlöshet. Ännu efter manifestationen duggade inläggen tätt på sajter av olika slag. I själva staden finns en stor finsk minoritet, men omlandet är i stor utsträckning svenskspråkigt och på de svenskspråkiga insändarsidorna och diskussionsplanken framstår regionen vid en första anblick som polariserad. Motståndet återfinns också i ”världsliga” sammanhang, men det är ändå i grupper med religiös färgsättning som det är segast och ettrigast.

Pride-paraden beskyddades av stadsdirektören som i sitt öppningstal betonade sambandet mellan öppenhet, tolerans och ekonomi. Han underströk att en region som sluter sig inåt inte kan förbli ekonomisk stark. Det här är ett argument som vinner gehör i en bygd som trots större nedläggningarna lyckats hålla arbetslöshetssiffrorna förhållandevis låga. Stadsdirektören avslutade dock sitt tal med att framhålla att det ekonomiska har en biroll och rättviseaspekter och tolerans huvudrollerna.

Än historien då – ges den någon roll i en debatt av det här slaget?

Genom att stödja Pride kan man visa att även den här till synes insnöade trakten lever i nuet. Implicit finns ett historiskt synsätt hos oss alla som vill rubba ingrodda attityder och därför kan motståndarna tillskrivas förlegade åsikter på ett sätt som kan – men inte ska – uppfattas som nedsättande.

Historien har andra, viktigare roller.

Också i det förflutna finns mångfald och stolta företrädare för olika sexuella minoriteter, något som kan utgöra ett element när nya identiteter formas. Pride-arrangörerna hade valt att inleda sin seminariedag med en historiskt inriktad paneldebatt kring HBTQ-personers erfarenheter av att leva i Österbotten. Det här är säkert ett medvetet val – inte för att det historiska enbart skulle utgöra bakgrund till de påföljande diskussionerna om religion, litteratur och politik, utan därför att historiska perspektiv är viktiga och historiska berättelser som synliggör mångfald nödvändiga.

Det finns ett brett spektrum av erfarenheter. Historien rymmer även tragiska berättelser och erfarenheter som innefattar såväl osynlighet och ordlöshet som ångest och skam. Även det senare inslaget i vår samtidshistoria behöver belysas, och ett synliggörande av det här slaget tvingar till eftertanke och ger ytterligare tyngd åt rättviseargument. Det samma gäller kunskapen om samhällelig diskriminering, om hur sexuella minoriteter diskriminerats i lagstiftning och i den tystnadens kultur som har upprätthållits kollektivt. I det här avseendet är det svårt att rita upp en tydlig gräns mellan det sekulära och religiösa.

En av paneldeltagarna i Pride-seminariet, historieläraren Stefan Nyman, lyfte fram historisk forskning som ett viktigt medel för att förstå och dekonstruera homofob kultur, däribland manlighetsideal. I just det här området är det antagligen svårare för män än för kvinnor att delta i en manifestation för minoritetsrättigheter av det här slaget. I somliga avseenden är den svenskösterbottniska landsbygden, där enbart en minoritet behärskar finskan till fullo, den ”finskaste” av landsändor i Finland. Samtidigt som den här regionen präglas – och plågas – av rikssvensk (parfokuserad) dansbanekultur, finns här starka uttryck för den arbetsmentalitet, tillbakadragenhet och den sisu som förknippas med finska män. När det sammansatta kulturarvet ska dissekeras så är historisk kunskap brukbar. Ville Kivimäkis studie om frontsoldaters nämndes som ett mycket viktigt redskap i det här arbetet.

Jag menar att historiska perspektiv gärna kunde ges ännu större utrymme i debatten. De grupper som motsäger sig Prideparadens synlighet kan bemötas med kvinnors, med mäns och med alla andras berättelser om åsidosättande och osynlighet, med kunskap om hur diskrimineringens många olika former har upprätthållits och återskapats. På samma gång som queera angreppssätt utmanar och omformar historisk forskning är de brukbara i arbete för förändring. Därför bör vi historiker också fästa större vikt vid problemställningar av det här slaget. Det handlar om att visa hur sexualiteter formats av samhälleliga normer, inte minst de religiöst färgade, men också om hur genusrelationer har format kultur och samhälle.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att också religionen utgjort grogrund för ökad jämlikhet och individualism i de nordiska länderna, inte minst i de regioner som liksom Österbotten formats av bönehus och väckelserörelser. En del Pride-förespråkare har förankrat sina argument i religiösa sammanhang, vilket bland annat visar en vilja till dialog. I själva verket är ju även väckelserörelserna mångfacetterade och den sociala radikalitet som ingår i vissa rörelsers och kristna gruppers historia kan åberopas som argument även i en manifestation för sexuella minoriteters rättigheter.

Det blev också en historisk dag. Jag är oerhört imponerad av arrangörerna som på ett konkret sätt visat historikern i mig hur förändring görs, men som framförallt gjort det möjligt för oss alla att få ta del av en mäktig känsla. Jag deltog tillsammans med bl.a. son och 87-årig svärmor. Den senare marscherade med insikt om den tystnad, de tabun och den skam som präglat vänners liv. Den förra kommer säkert länge att minnas känslan av rakryggad glädje och gemenskap. Många ungdomar deltog i paraden. Tvivelsutan kommer de unga även i framtiden att sporras av den här erfarenheten, av känslan av att kunna var med om skapa historia. På så vis förändrar Jeppis Pride både nuet och framtiden.

I april kidnappades mer än 200 flickor i en attack mot en skola i Chibok i norra Nigeria. Ett par dagar senare erkände Abubakar Shekau, ledaren för extremistgruppen Boko haram, att rörelsen stod bakom anfallet och att flickorna skulle säljas som slavar. Gruppen hade hittills sporadiskt nått över Västvärldens nyhetströsklar då det förövat en rad våldsamma attacker mot statliga och federala inrättningar i Nigeria. Men till skillnad från tidigare händelser har Boko haram sedan dess diskuterats i både tidningarnas ledarsidor och TV-sändningarnas analyser om extrema muslimska gruppers framfart i Nigeria och den nigerianska statens oförmåga att hantera situationen. Ett tredje tema som redaktörer och analytiker har börjat lyfta fram är slaveriets och slavhandelns fortsatta existens i det tjugoförsta århundradet.

Extrema muslimska rörelser och deras utbredning i Nigeria har föga kopplingar till al-Qaida eller 9/11 utan är först och främst ett symptom av en misslyckad postkolonial samhällsutveckling som har kännetecknat landet sedan dess självständighet år 1960. Nigeria är liksom de flesta andra afrikanska staterna en kolonial produkt. Landet var och är en artificiell enhet som upprättades av britterna 1914 då protektoratet Norra Nigeria, protektoratet Södra Nigeria samt kronkolonin Lagos slogs ihop till en administrativ enhet. Den norra delen bestod huvudsakligen av två muslimska statsbildningar, Sokotokalifatet och riket Borno, medan den sydvästra delen bestod av yorubastaterna. I sydöst fanns en rad grupperingar såsom igbo, som definierades av britterna att vara s.k. statslösa folk. För de första kolonialadministratörerna framstod de norra delarna som ”semifeodala” muslimska emirat där idén om Indirect rule kunde utvecklas med avsikten att ”konservera” samhällsutvecklingen. Framför allt skulle ingen jordreform genomföras utan slavarnas befrielse skulle resultera i uppkomsten av en klass av jordbruksarrendatorer som skulle bruka de forna slavjordbruken. Elitens maktställning skulle inte ifrågasättas. Kristen missionsverksamhet var per dekret förbjuden medan muslimska domstolar och en modifierad version av sharian skulle gälla (förutom dödsstraffet för s.k. hadd/hududbrott).

Den koloniala praxis i Nigeria ifrågasattes tidigt av afrikanska och afroeuropeiska intellektuella i de södra delarna av kolonin, framför allt Lagos. Denna hade i regel fått en västerländsk skolning och ofta studerat vid något universitet i Storbritannien eller USA. I deras mentala bild framstod de norra delarna av landet som en arkaisk om inte ärkekonservativ kvarleva från en svunnen förkolonial tid. Föga förvånande kom denna grupp att understöda nationalismen och antikolonialismen, medan emirerna i norr framstod som kolonialsystemets försvarare. Situationen tillspetsades ytterligare genom att befolkningen i de södra delarna av landet kom att anta kristendomen (i sydväst huvudsakligen olika protestantiska inriktningar, i sydöst huvudsakligen katolicismen) och emigranter från södra Nigeria tilläts etablera ”kristna” enklaver utanför storstäderna i norr, s.k. Sabon Gari.

Förhållandet mellan norr och syd inflammerades ytterligare efter Andra världskriget då självständighetsprocessen kom i gång i Nigeria. Emirerna och andra politisk-religiösa ledare, såsom Abubakar Gumi som kom att bli Storkadi eller den högsta muslimska domaren under 1960-talet, sökte att bilda en gemensam muslimsk front gentemot de politiska partierna i söder i hopp om att kunna kontrollera det nigerianska statsskeppet och dess ekonomiska tillgångar. Under 1950-talet hade det nämligen blivit klart för alla politiker att inte enbart religion utan även den ekonomiska rikedomen delade landet: i norr odlades jordnötter och bomull som avsalugrödor, i söder fanns palmolja – och olja.

Nigeria kom att bli en politisk och ekonomisk koloss på lerfötter. Landets närhistoria har kännetecknats av politiskt våld, militärkupper och social och ekonomisk ojämlikhet. Landet skakades av ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet (Biafrakriget). Landet har experimenterat med både brittiska och amerikanska representationsformer, och under militärdiktatorn Ibrahim Babangida infördes ett tvåpartisystem som gick i graven när Sani Abacha blev militärdiktator under 1990-talet. Hoppet om att framdriva en accelererad ekonomisk utveckling med hjälp av oljeintäkterna kom på skam redan på 1970-talet och landet kom  att framstå som en dysfunktionell kleptokrati under 1900-talets sista decennier. Återgången – eller snarare övergången – till demokratiska strukturer och upprepade antikorruptionskampanjer på 2000-talet har tillsvidare inte förbättrat den enskilde medborgarens ekonomiska och sociala situation och en av världens stora oljeexportörer hör fortsättningsvis till Afrikas ojämlikaste och per capita fattigaste länder.

Fattigdom och social ojämlikhet har utpekats av ett flertal analytiker att vara Nigerias utmaning. Båda ses även som förklaring till de religiösartikulerade reform- och proteströrelser som har uppstått med jämna mellanrum i norra Nigeria sedan 1960-talet. Analysen har dock som oftast blivit enkelspårig och tolkats som en motsättning mellan muslimer och kristna. Dessa motsättningar, som i allt högra grad blivit en del av vardagen i den s.k. Middle Belt-regionen eller de södra delarna av det forna protektoratet Norra Nigeria som inte varit islamiserade och där kristendomen kom att få ett kraftigt fotfäste under kolonialtiden, är visserligen en realitet, men i sig är religionen endast ett symptom på en djup samhällskris. Som både historikerna Yusuf Bala Usman (d. 2005) och samhällsforskaren Lamido Sanusi Lamido (f. 1961) har framhävt så har en fattig muslimsk invånare i norr mera samhörighet med en fattig invånare i söder än med en rik muslim i norr. Dylika analyser har dock varit fåtaliga och nästan aldrig upptagits i den politiska vokabulären av politikerna eller statsmännen i landet.

I stället har radikala religiösa aktivister getts tolkningsföreträde i kritiken mot de samtida orättvisorna. Om det fanns en radikal, om inte socialistisk röst i Aminu Kano (1920-1983) och hans Northern Element’s Progressive Union (NEPU) på 1960-talet, så kom Muhammad Marwa, kallad Maitatsine (död 1980), att vara den första radikala muslimska lärda vars budskap enbart byggde på en snäv uttolkning av islam och som lika mycket riktade sig mot det muslimska etablissemanget som den (officiellt) sekulära nigerianska staten. Armén slog ned hans rörelse med våld. Den postmoderna islamiseringsvågen som svepte över norra Nigeria efter Abachadiktaturen och införandet av sharia i tolv av delstaterna i början av 2000-talet uppfattades av (kristna) politiker i söder som muslimska guvernörers populistiska drag för att säkra sin position. Muslimska radikala kritiker ansåg för sin del att islamiseringsprocessen inte var något annat än ett spel inför kulisserna och krävde för sin del en genomgående förändring av samhället. I deras tankevärld handlade det om att ”återvända” till den rätta stigen eller ett urislamiskt samhälle som hade inrättades av Profeten Muhammad.

En av dessa kritiker var Muhammad Yusuf som bildade gruppen Jamāʿat ahl as-sunna li-d-daʿwa wa-l-jihād i Maiduguri 2002. Hausatalande invånare kom att beteckna gruppen som Boko haram eller ’De som motsätter sig västerländsk utbildning’. Liksom Muhammad Marwa inledde Muhammad Yusuf sin bana som kritiker av den rådande ordningen i samhället och kritiserade högljutt de lokala myndigheterna för deras oförmågas att rätta till situationen för de utslagna och förtryckta. Lika mycket kritiserade han dock även de lokala muslimska auktoriteterna för deras ’laxa’ inställning till det som han uppfattade som ’ickemuslimska’ seder och bruk. Förhållandet mellan gruppen och myndigheterna försämrades snabbt och år 2009 utpekade en undersökningsrapport gruppen för att samla in vapen. I tron om att kunna avvärja det kaos som uppstod i samband med Maitatsineupproret 1980, genomförde den nigerianska armén en föregripande attack mot gruppen 2009. Muhammad Yusuf häktades och avrättades. Arméns storoffensiv misslyckades dock: i stället för att gruppen skulle ha försvunnit radikaliserades den under dess nya ledare Abubakar Shekau.

Sedan 2009 råder i princip krigstillstånd i nordöstra Nigeria. Vägen till attacken mot flickgymnasiet i Chibok i april 2014 startade dock mycket tidigare. En långsiktig lösningen kommer varken att vara politisk eller religiös utan kräver djupgående ekonomiska och sociala reformer som den postkoloniala nigerianska staten och det politiska etablissemanget tycks – än så länge – vara föga intresserad av att implementera.

Holger Weiss