Från ’positive action’ till ’positive change’ – positiva nyheter (äntligen)

Härom veckan läste jag i en kort notis bland utrikesnyheterna (bl.a. Hbl 31.8.2014) att andelen människor som lever i fattigdom i Ghana hade halverats mellan 1992 och 2013. Då 2014 inte har kunnat stoltsera med några särdeles positiva nyheter hittills lyckades underrättelsen från Ghana ingjuta hopp om att det vid sidan om misären i världens symmetriska och asymmetriska låg- och högkrigszoner finns ljusglimtar om en bättre framtid.

FN ställde upp år 2000 åtta mätbara mål för att förbättra livet för världens fattiga (se vidare bl.a. http://www.millenniemalen.nu):

1)    att halvera jordens fattigdom och hunger

2)    att se till att alla barn får gå i grundskola

3)    att öka jämställdheten mellan kvinnor och män

4)    att minska barnadödligheten

5)    att förbättra mödrahälsan

6)    att stoppa spridningen av hiv och aids

7)    att säkra en hållbar utveckling

8)    att öka samarbetet kring bistånd och handel

Syftet med målen var att rikta världens uppmärksamhet mot de utsatta och understryka det gemensamma ansvaret för en positiv utveckling i världen. Milenniemålen skall vara uppnådda 2015 och med mindre än 500 dagar ser det ut som de flesta delmålen kommer att uppnås.

För Ghanas del har vägen gått från att vara Afrikas hopp och kontinentens stjärna till att upplevas av dess invånare att vara en korrupt ’almost failed states’ som genomgick världsbankens stålbad och numera uppvisar ekonomiska årliga tillväxtsiffror på 7 procent. Ledd av Kwame Nkrumah blev Ghana den första kolonin söder om Sahara som fick sin självständighet (1957; ett par år tidigare hade Libyen och Sudan blivit självständiga). Under Nkrumahs slogan ’positive action’ skulle landet ta steget ut från ett kolonialt förkapitalistiskt och traditionellt småbrukarsamhälle till en postkolonial modern agrar- och industristat som skulle bereda vägen för ett afrikanskt postkapitalistiskt välfärdssamhälle. Storslagna statliga utvecklingsplaner initierades, det mest betydelsefulla av dem var byggandet av Akombosobo- eller Voltadammen samt djuphamnen och industrizonen i Tema. Men Nkrumahs visioner om en ekonomisk positiv framtid gick inte i uppfyllelse; i stället kom Nkrumahs storslagna projekt att leda till en ekonomisk och politisk kris. Nkrumahs försök att lösa krisen genom införa ett enpartivälde och planekonomi resulterade i en militärkupp 1966.

Nkrumah var panafrikanismens apostel och förkämpe; hans varningsord om neoimperialismens och neokolonialismens spöke ekade under de följande decennierna, såväl bland radikala afrikanska samtidsanalytiker som västerländska forskare och studenter. Två påståenden skulle sammanfatta de följande decenniernas uttolkning av Afrikas postkoloniala närhistoria. Det första var att den postkoloniala kräftgången och misären i Afrika berodde på den strukturella under- eller ickeutvecklingen under den koloniala perioden. Eller som Walter Rodney träffande sammanfattade: den afrikanska bonden gick in och kom ut ur den koloniala perioden bärande hackan på axeln.

I såväl samhällsvetarnas som historikernas läsning av Afrikas när- och samhistoria kopplas den nästan alltid ihop med kontinentens koloniala rötter. Dock fanns det ett annat påstående som under senare årtionden kom att lyftas fram som en senmodern kritik av det neokoloniala/neoimperialistiska och postkoloniala paradigmet. Inför självständigheten hade såväl Ghana som Nigeria en lika högt bruttonationalprodukt som de asiatiska brittiska kolonierna Malaysia och Singapore; trettio-fyrtio år senare hade Ghanas och Nigerias BNP stagnerat om inte rasat under 1956/1960-års nivå medan Malaysia och Singapore räknades till de asiatiska tigrarna. För Ghanas del följdes 1960-talets ekonomiska och politiska nedgång av 1970-talets misär och samhällskris som utmynnade i 1983års hungersnöd. Därefter följde två årtionden under Jerry John Rawlings, först som militärdiktator (1981-1993) och sedan som den Fjärde Republikens folkvalda president (1993-1997, 1997-2001). Fram till mitten av 1990-talet överskuggades Rawlings period av införandet av strukturanpassningsprogram (SAP), oppositionens förtryck och ett relativt bortglömt inbördeskrig i norra Ghana (p.g.a. det hamnade i skuggan av folkmordet i Rwanda). Under hans andra presidentperiod stabiliserades dock ekonomin och oppositionen vädrade morgonluft och gick till val under devisen ’positive change’. Under presidenterna John Agyem Kufuor (2001-2005, 2005-2009), John Atta Mills (2009-2012) och John Mahama (2012-) har Ghana kännetecknats av politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt – och en fungerande parlamentarisk demokrati där den regerande presidenten avlösts av oppositionens kandidat ifall denna vunnit valet.

År 2007 firade Ghana 50årsdagen för sin självständighet; år 2010 firades 50årsdagen för det stora ”självständighetsåret” då flertalet av de franska och ett antal brittiska kolonier fick sin självständighet. År 2017 har Ghana varit 60 år självständig vilket motsvarar tre generationer. Lika många generationer levde under den koloniala staten – men lika många har då levt under den postkoloniala staten som kanske inte mera är så postkolonial som senmodern, kanske redan postmodern…

Holger Weiss

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.