Doktoranderna Emil Kaukonen och Johan Ehrstedt vid historieämnet har läst, funderat och slutligen bloggat om antologin Historian teoria: lingvistisestä käänteestä mahdolliseen historiaan, Kari Väyrynen & Jarmo Pulkkinen (red.) (Vastapaino, 2016)

Blogginlägget är tudelat och nedan följer del 1.

Historian teoria, en antologi som utgivits av Vastapaino som en uppföljare och ett systerverk till Historianfilosofia (2015) av samma redaktörer, är ett försök till att ge en finskspråkig sammanfattning av det senaste årtiondets debatter och utvecklingar inom det historieteoretiska fältet. Det mesta som är att förvänta i ett dylikt verk finns med, inklusive artiklar om historisk narrativism, konstruktivism och materialism, men även några mer överraskande artiklar har infogats i helheten. Som en snabb genomgång av ämnet för studenter, forskare och intresserade lekmän fungerar boken väl, trots antologibidragens varierande stil och kvalitet.

Verket är indelat i två tematiska helheter, av vilka den första bär namnet ”Lingvistinen käänne analyyttisestä perinteestä jälkinarrativismiin” och kretsar kring den språkliga vändningen och den utmaning som 70-talets debatter kring narrativism och makt har ställt historieforskarna inför. Den andra delen, med rubriken ”Kohti uutta realismia? Realistisia tendenssejä uudemmassa historiantutkimuksessa”, är något mer framåtblickande: här ingår artiklar som lägger fokus på aktuella historieteoretiska inriktningar och de möjligheter och förutsättningar som kännetecknar dem. Det är uppenbart att uppdelandet av artiklarna inte har varit en helt enkel syssla för redaktörerna: en tudelning kunde även ha gjorts till exempel enligt en åtskillnad i texternas stil. Vissa artiklar har nämligen närmast karaktären av forskningsöverblickar, medan andra snarare är debatterande eller spekulativa texter. Till de förra hör till exempel Jarmo Pulkkinens artikel ’Analyyttinen traditio ja historianfilosofia’, Jouni-Matti Kuukkanens text ’Narrativistinen ja jälkinarrativistinen historiografian filosofia’ och Kalle Pihlainens bidrag ’Konstruktivistinen historiateoria fiktiivisyys-keskustelun jälkeen’, som alla tre beskriver historiefilosofiska debatter som först under 1900-talet och deras följdverkningar i nuläget. Även Heidi Kurvinens och Niina Timonsaaris ’Feministitutkijat historiatieteen haastajina’ och ’Ympäristohistorian historiankäsityksestä’ av Esa Ruuskanen och Kari Väyrynen är texter vars huvudsakliga syfte är att klargöra sina respektive historiefilosofiska forskningslägen. Kurvinen och Timonsaari förtjänar dock ett specialomnämnande för framlyftandet av reflexivitet och positionering i historikerns arbete och teorivalets avgörande roll för de frågor som forskaren ställer och de resultat som därmed kommer till.

Till skillnad från dessa överblicksmässiga artiklar rymmer antologin även bidrag där författarna gör anspråk på att utveckla nya teoretiska ramverk. Ett exempel på detta är professor emeritus Olavi K. Fälts ’Termodynamiikka, verkostoteoria ja kognitiivinen psykologia historiaa tulkitsemassa’, där Fält presenterar en sorts helhetsteori för historiska modeller och sammanhang utgående från termodynamikens andra lag om ökande entropi kopplat till nätverksteori och till teorier om tankemodeller hämtade från den kognitiva psykologins forskningsfält. Fälts artikel är kanske den mest ambitiösa av antologibidragen, även om det praktiska värdet av det allomfattande system som han lägger fram förblir oklart. En klarare avgränsad analys ges av Jukka Heiskanen, som presenterar en omvärdering av Karl Marx historiesyn i artikeln ’Karl Marxin materialistinen historiankäsitys. Kyllä vain: monilinjaisuutta ja indeterminismiä’. Heiskanens läsning av Marx texter erbjuder ett välkommet alternativ till den sedvanliga förståelsen av marxistisk historiefilosofi genom att betona de förändringar som skedde i Marx historiefilosofiska resonemang under hans livstid.

I antologin ingår även fyra stycken texter som vi presenterar i större detalj i följande blogginlägg, nämligen Inka Moilanens artikel ’Retoriikka ja historian tulkinta’, Sami Syrjämäkis text ’Anakronismit ja intellektuaalihistoria’, Ilkka Lähteenmäkis inlägg med titeln ’Kontrafaktuaalinen historia – mahdollisuus, ilmiö, harhaoppi?’ och slutligen Kuisma Korhonens bidrag ’Kulttuurinen muisti ja kirjallisuus’. Gemensamt för dessa fyra är att de behandlar delområden av historieteoretiskt tänkande och historisk analys som har direkta följder för praktisk historievetenskap. Av denna orsak har vi valt att lyfta fram dem i ett skilt inlägg för att kunna diskutera texternas värde som pedagogiska och analytiska verktyg. I korthet kan här konstateras att Moilanens, Syrjämäkis, Lähteenmäkis och Korhonens artiklar är praktiskt lagda texter där fyra omdebatterade historievetenskapliga ämnesområden – retorikens roll i historisk förklaring, anakronismer som mer än fallgropar, kontrafaktisk historieskrivning som en grundval i all historieskrivning snarare än ett lättsamt nöje och det kulturella minnets och ihågkommandets roll som en viktig parallell till historieskrivningen – presenteras på ett klart och analytiskt sätt.

Som en handbok i historieteori är Historian teoria beklagligt ojämn, men det finns en hel del att hämta för läsare inom fältet. Utan en förförståelse av historieteori och de behandlade begreppen skulle antologin framstå som en förvirrande samling mer eller mindre lösryckta texter: det handlar alltså i allra högsta grad om ett verk för den akademiska marknaden. Symptomatiskt för antologier av detta slag är att författarkåren till en större del består av akademiker från en och samma forskningsomgivning: i detta fall är 9 av 13 skribenter verksamma vid Uleåborgs universitet. För en läsare med ett specialintresse för historieteori och historiefilosofi lär artiklarna ha ett större värde men det finns säkerligen något att hämta där för alla historiker, såväl studenter som längre hunna forskare.