En samhällskris som blivit en hungerkris och snart en omfattande svältkris – Tchadsjöregionen

I slutet av februari 2017 meddelade Förenta Nationerna att det för första gången sedan 2011 råder akut svält i världen. I och för sig kom nyheten inte som en överraskning. Södra och delar av östra Afrika drabbades av en svår torka 2016 som en följd av 2015/16-års El Niño-anomali. I sju stater (Sydafrika, Madagaskar, Malawi, Moçambique, Swaziland, Zambia och Zimbabwe) utlystes nödsituation efter att skörden misslyckats eller totalt uteblivit och 16 miljoner människor hotas av svält (se vidare http://www1.wfp.org/southern-africa-emergency). Sedermera har även Etiopien utlyst nödtillstånd som en följd av 2016-års torka med ytterligare 5,6 miljoner människor som är i behov av nödhjälp. Det att Förenta Nationerna nu fäster uppmärksamhet till att svältkris råder i en rad länder som i första hand är ett resultat av mänskligt agerande.

Den uppmärksamme läsaren av både Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat kunde för ett par dagar sedan läsa om nyheten att det råder en alarmerande svältkris i Jemen, Afrikas horn, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och i Tchadsjöregionen. Den gemensamma nämnaren för hungerkrisen är att det inte i första hand är uteblivna regn utan politisk instabilitet och militära konflikter som förorsakat en akut livsmedelsbrist. Av de drabbade regionerna kan Jemen, Somalia, Sydsudan och Centralafrikanska republiken betecknas som dysfunktionella om inte sönderfallande stater där makthavarna har begränsade möjligheter, om några alls, att vidta effektiva åtgärder för att förebygga, minimera eller lösa krisen. Den politiska krisen, om inte implosionen som kännetecknar statsmakten i dessa länder har varit långvarig och för Somalias del kan den i det närmaste betecknas som strukturell. I Jemen och Sydsudan pågår ett inbördeskrig som slitit sönder staten medan det råder ett inbördeskrigslikande tillstånd i Centralafrikanska republiken. I alla tre länder har människor lämnat sina hem och boställen och flyr den politisk-militära instabiliteten, ofta först som interna flyktingar inom landet men många har sökt skydd i flyktingläger utanför landets gränser.

Världslivsmedelsprogrammet (World Food Program, WFP) betecknar den nya svältkrisen som mycket allvarlig. I Jemen är ca 18,8 miljoner invånare i behov av humanitärt stöd varav 7 miljoner betecknas som ’food insecure’, d.v.s. är i akut behov av nödhjälp. Av Sydsudans 12 miljoner invånare är 2,3 miljoner på flykt, av dessa har 1,3 miljoner flytt till grannländerna; 4 miljoner människor är i behov av nödhjälp och 100 000 hotas av akut svält. I Somalia och Centralafrikanska republiken är läget inte mycket bättre, i det förra landet är 6,3 miljoner människor i behov av nödhjälp, i det senare 2,5 miljoner.

Nyheten om en spirande kris i Tchadsjöregionen fick mig dock att haja till. Visserligen hör regionen, framför allt de delar som räknas till Sahelsavannen, till ett av världens ekoklimatologiskt mest utsatta områden. Den bofasta befolkningen försörjer sig genom subsistensjordbruk medan de mera mobila boskapsskötarna är beroende av tillgången på betesmarker. För majoriteten av befolkningen finns det en central fråga varje år: när börjar regnperioden, hur länge pågår den samt hur jämnfördelat är nederbörden? Om regnperioden är för kort misslyckas skörden likaså om regnet kommer som ett enda skyfall den ena dagen och nästa regn kommer först en månad senare. Statistiskt ser det ut som om nederbörden varit tillräckligt omfångsrik under regnperioden men dess fördelning har varit för ojämn för att balansera och utjämna avdunstningen vilket leder till uttorkning av marken och i värsta fall en missväxt. Småbrukarna har få möjligheter att reagera på vädrets nycker annat än att ha tillräckligt med frön för att kunna så eller plantera en annan omgång. Fast då ökar risken för att växtperioden blir för kort och grödan hinner inte mogna innan torrperioden börjar. Boskapsskötaren har flera alternativ till handa: att uppsöka nya betesmarker för sin hjord i närheten av lägret, att lämna boplatsen och bege sig på längre vandringar efter betesmarker, ofta söderut i riktning mot Sudansavannen.

Statsmaktens agerande under en instundande livsmedelskris är avgörande – under förutsättning att myndigheterna registrerar krisen. Det att så inträffar förutsätter dock att statsmakten har gett sig själv uppgiften att läsa och tolka ”tidens tecken”, d.v.s. samla in uppgifter om livsmedelspriser på marknaderna, nederbörds- och skördestatistik, och därefter dra slutsatsen att en nödsituation råder och utlysa undantags- eller nödtillstånd. I och för sig förutsätter detta förfarande även att det överhuvudtaget finns myndigheter som samlar in uppgifter om nederbörd och livsmedelsproduktion och en statsmakt som fokuserar på folkets och inte makthavarnas välmående. Huruvida härskaren i riket Borno, hans vasall i Damagaram eller emirerna i Sokoto-kalifatet, 1800-talets dominerande politiska enheter (stater) väster och söder om Tchadsjön, ansåg sig vara ansvariga för sina undersåtars välbefinnande är ovisst. Någon systematisk statskontrollerad förebyggande verksamhet fanns inte, däremot ett välutvecklat lokalt system av spannmålslager som tillhörde varje hushåll. Makthavarnas hushåll var de största och när torkan slog till brukade makthavarna öppna sina spannmålslager och dela ut nödhjälp till svältande. Men lika väl levde den bofasta befolkningen under en ständig stressituation i form av (nästan) årligen återkommande lokala och regionala politisk-militär instabilitet i form av krigståg mot uppstudsiga vasaller eller jakt på slavar.

Regionen väster om Tchadsjön delades 1900 mellan fransmän och britter – i Sahelsavannen den franska Nigerkolonin, i Sudansavannen det brittiska Norra Nigeria. Varken den franska eller den brittiska koloniala staten ansåg sig vara i första hand ansvarig för sina afrikanska undersåtar, den koloniala statens primära uppgift var att garantera samhällsfreden med hjälp av sina koloniala arméenheter. Statlig utvecklingspolitik förekom men var minimal och riktade sig till att möjliggöra produktionen av råvaror och grödor för export till (huvudsakligen) moderländerna. Svår torka med omfattande svältkris registrerades under de första decennierna av den koloniala tiden. Den mest omfattande torkan inträffade 1913 och drabbade hela Sahel- och Sudansavannen från Atlanten till Nilen. Året därpå registrerades ett av 1900-talets svåraste svältkriser i den drabbade regionen. I norra Nigeria förvärrades krisen dock huvudsakligen av en massiv invandring av svältflyktingar från Nigerkolonin, ett fenomen som inte tidigare registrerats i de lokala krönikorna. Kolonialmyndigheterna tog dock lärdom av 1914-års samhällskris och införde en rad förebyggande åtgärder för att förhindra nya katastrofsituationer.

Den centrala punkten i krisplanerna var att olika nödhjälpsprogram kunde genomföras först efter att myndigheterna deklarerat att en kris råder och att en nödsituation har utlysts. Denna grundläggande princip övertogs av de postkoloniala afrikanska staterna vilket har lett till svältkrisernas politisering. Den afrikanska regeringens prestige står på spel ifall man erkänner att det råder en nödsituation. Hunger och svält används av makthavarna som ett politiskt vapen för att hålla oppositionella grupper under kontroll eller straffa upproriska folkgrupper vilket har varit fallit i exempelvis Darfur eller Tchad. Ifall myndigheterna inte utlyser en krissituation kan inte världssamfundet agera – WFP och andra aktörer står maktlösa i och med de inte har befogenheter att ingripa.

Krisen i Tchadsjöregionen började med myndigheternas tigande och förnekande. Redan i juli 2016 varnade Läkare utan gränser för att en svältkatastrof hotar nordöstra Nigeria (SvD, 16 juli 2016). Då klingade varningen ännu för döva öron hos den nigerianska regeringen. Dock var det uppenbart att regionen håller på att drabbas av en akut kris. Det regionala samarbetsorganet Sahel and West Africa Club (SWAC) varnade redan under hösten 2016 att extrem fattigdom, underutveckling och klimatförändring var de underliggande orsakerna till krisen som förvärrats av instabiliteten i följderna av Boko Harams attacker och terror samt den nigerianska arméns kampanjer mot gruppen. Redan i slutet av regnperioden 2016 stod det klart att skörden misslyckats p.g.a. uteblivna regn och politisk instabilitet och omkring 4,4 miljoner människor var akut krisdrabbade, av vilka 65 000 redan led av svår hunger, i delstaterna Yobe, Borno och Adamawa (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 44, Nov 2016, se www.oecd.org/swac/maps).

Några månader senare publicerade SWAC en ny undersökning om krisläget i norra Nigeria. Förutom de tre akuta krisområden varnades att krisen håller på att sprida sig till övriga delstater i norra Nigeria, såsom Kebbi, Sokoto, Zamfara, Katsina, Kaduna, Jigawa och Plateau. Sammanlagt hotades 8 miljoner människor av ’acute food insecurity’, d.v.s. svält. SWAC prognosticerade även att krisen hotar att sprida sig till 16 delstater, drabba mellan 8 och 10 miljoner människor i norra och mellersta Nigeria och bli som mest akut under de så kallade ’hungermånaderna’, d.v.s. månaderna innan man har fått in den första skörden i augusti-september 2017. (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 45, Nov 2016.)

Den nigerianska regeringen negligerade krisen fram till februari 2017. Inför en kriskonferens i Oslo erkände Nigerias utrikesminister faktum och bad världssamfundet om nödhjälp. Därefter utlyste såväl WFP som UNICEF nordöstra Nigeria som ett akut. Inte nog med det, på grund av Boko Harams attacker befann sig 2 miljoner människor på flykt och levde antingen under svåra umbäranden i överfyllda flyktingläger i städerna i nordöstra Nigeria eller i grannländerna.

Krisen hade således spridit sig till hela Tchadsjöregionen och över 10,7 miljoner människor bedöms av WFP att vara i akut behov av humanitärt bistånd och nödhjälp i regionen. Svår akut undernäring hotar en miljon barn och 120 000 människor lider av akut svält i de tre mest drabbade delstaterna i nordöstra Nigeria. (http://www1.wfp.org/nigeria-emergency) Vid kriskonferensen utlovade en rad europeiska länder att donera medel för att bekosta krishjälpen. Vi får se hur det går.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten
Det här inlägget postades i 2000-tal, Afrika, Klimat, Samtidshistoria. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.