En av de trådar som jag avser nysta upp i diskussionerna kring framtidens högskola är den avgiftsfria utbildningen. Vårt finländska högskolesystem har en internationellt sett mycket unik modell med en avgiftsfri högskoleutbildning.

Så har det inte alltid varit. De flesta som är bekanta med vårt lands skol- och utbildningshistoria vet att avgiftsfria studier, inte minst på universitetsnivå, är en relativt sen innovation. Få är de som en eller två generationer tillbaka kunde njuta av möjligheten till en (nästan) avgiftsfri utbildning – vilket dagens studenter har möjlighet till.

Men även detta står i vågskålen. Politisk vilja finns att ändra på detta. En fråga som ofta ställs är hur den avgiftsfria högskoleutbildningen och i princip hela det finländska utbildningssystemet håller stången i den globala konkurrensen.

Måste universitetet och det avgiftsfria utbildningssystemet svara på de krav som ställs i namnet av den globala konkurrenskraften? Ett problem ligger i att man söker ständigt anpassa sig till de krav som ställs, utan att fråga om kraven är rimliga eller ens befogade.

I den ekonomiska egennyttans tid och i en värld som styrs av ekonomers krassa argumentation om den egoistiske rationella individen, finns det skäl att se på det som inte utvecklats utgående från ekonomisk egennytta. Till exempel olika allmänna nyttigheter i vårt samhälle. Jag påstår att vårt utbildningssystem och universitet representerar en sådan allmän nyttighet.

Allmänningar eller allmänna nyttigheter avses i vanliga fall gemensamma naturresurser som vatten, skog och betesmark. Till exempel vägar har traditionellt varit viktiga allmänningar, de kan användas av vem som helst och vägunderhållet blir omskött (i vissa fall) av gemensamma väglag.

Allmänna nyttigheter har ibland tillkommit av individers förmåga att kompromissa och samarbeta för det allmänna goda. Vi har flera samhälleliga institutioner som historiskt sett tillkommit på det viset: socialförsäkringssystemet, den nordiska arbetsmarknadsmodellen, det avgiftsfria utbildningssystemet och mycket av det andra som utmärker den nordiska välfärdsstaten.

I diskussionen om allmänningar går tankarna kanske till den för några år sedan avlidne ekonomen och nobelpristagaren Elinor Ostrom. Själv stötte jag på Ostrom i historikern Peter Linebaughs forskning om den folkliga kampen om allmänningar. Linebaugh, en adept till E. P. Thompson, påstår att rätten till allmänningar är den princip i Magna Charta som ofta blir bortglömd när de övriga principerna i föredraget om mänskliga friheter och rättigheter åberopas.

Uttrycket allmänningens tragedi, som ofta används av ekonomer, utgår från att människornas bruk av allmänningar leder till exploatering och bör därför regleras och helst ställas under privat ägande. Ostrom problematiserade detta antagande och hävdade att just allmänningarna tvingade fram samarbete och behov av kompromisser – i den gemensamma förvaltningen av allmänningen finns det inte utrymme för individuell nyttomaximering. Förhandling och kompromiss gynnar flertalet.

Ostrom knäppte ekonomerna på fingrarna med att hävda att deras insikter nödvändigtvis inte är så effektiva som de utger sig för att vara. Människors bruk av allmänningar leder inte till dess undergång, snarare tvingar hotet om allmänningens upplösning människor till samarbete för att bevara den.

Universitetet som allmänning är en tankegång som öppnar för att se det unika i ett utbildningssystem som är öppet och tillgängligt för var och en. Om vi ställs inför det faktum att det är något unikt vi förvaltar över, en livsviktig allmän nyttighet, finns det en möjlighet att flertalet är villiga att försvara, i det här fallet, den avgiftsfria utbildningen och vårt högskole- och universitetssystem.